Att komma över omöjlig kärlek

Tja , konstigare saker har väl hänt i världen än att man skaffar sig en älskarinna när förhållandet strular , eller som "draghjälp" ur ett destruktivt förhållande , och nej det gör inte dig till en skurk eller allmänt dålig människa utan till en vanligt människa av kött och blod som befinner sig i en brypunkt i livet där allt vänds upp och ner och man känner sig lite vilsen och som tyvärr inte orkar dra sig ur sitt förhållande på egen hand utan behöver hjälp med det av en annan människa.... rätt eller fel... det kan diskuteras länge... men det händer. Människor kan vara både starkta och svaga på olika sätt ,  samma person som är oerhört stark i vissa sammanhang är oerhört svag i andra sammanhang.

Jag tror ett steg i rätt riktning är att se över sina skamkänslor och acceptera för sig själv det man gör och varför , vad det innebär och vilka konsekvenser det för med sig , och även inse att det inte är en situation som är hållbar i längden utan en slags övergångsfas som man förr eller senare måste ta itu med för att sedan på sikt bli en hel människa igen.

Skilsmässor är alltid jobbiga med eller utan otrohet , framför allt för barnen , men av att döma av mina egna erfarenheter så mår barnen sämre av osäkerheten än av uppbrottet i sig , osäkerhet tär på dem oerhört mycket det gör dem osäkra , lätt att de skyller allt på sig själva (något som kan vara bra att se upp med) , de är medvetna om att något stort håller på att hända runt omkring dem men förstår inte vad det är , när uppbrotttet väl är ett faktum så mår de bättre , de är såklart ledsna över att föräldrarna ska skiljas och att de inte längre kommer ha båda vid sin sida hela tiden men de vet åtminstone vad som väntar. Det fick vi även bekräfgtat ifrån skolan ,vi förklarade situationen för dem och bad dem hålla ett öga på förändringar , och fick bekräftat att de mådde mycket bättre efter att de vi flyttat isär än under tiden.

Sluta klandra er själva och säga att otroheten är omoraliskt etc... De andra gör det säkert åt er redan.
Livet ibland blir inte som man har förväntat sig eller planerat.

Jag har varit otrogen med en man under en period i mitt liv. Min bästa tid ever!
Gud vad jag kände mig uppskattad och sedd, berömd och älskad! 
På grund av olika diverse omständigheter fick jag och den andre mannen gå skilda vägar. Vi blev inga fiender eller så... Hade fortfarande starka känslor då vi skildes åt. Kan sakna honom ibland och troligen han mig...
  
 Hade en relation hemma där min man slutade att vara rolig att leva med. Ville inte skiljas på grund av små barn. 
Lever fortfarande med pappa till mina barn och lider i tystheten. 
Vet varken in eller ut... 
Önskar att jag vara den starka kvinnan som kunde bara skita i allt och ta ut skiljsmässa...
Men jag gör inte det. Fattar inte heller varför inte min man lever kvar med mig? Han ser att vi inte älskar varandra längre. Vi är bara ett föräldrapar och ingenting annat.

Lycka till alla olyckliga men goda kvinnor.
Skäms aldrig för er otrohet! Det gör inte jag!  
  
  

        

Men om man tror på något tillräckligt starkt ger man väl inte bara upp det för sin egen stolthet? Om man bryr som om en annan människa så mycket som hon påstod, hur kan man då bara vända ryggen till och gå? Jag funderar mycket på hur man fungerar som människa då? Är hon lika iskall i den vanliga vardagen så är jag nog glad att det inte blev vi två. Det var ju inte någon liten flört direkt utan en djup vänskap som vi byggt upp under många år som hon bara förkastade på en dag. Även om vår kärlek var omöjlig och till viss del olycklig så förstår jag inte hur man kan svika en annan människa så? Jag tar naturligtvis ingen kontakt med henne för att skydda henne men jag tror om hon hade haft äkta känslor för mig hade hon också funnits där för mig oavsett. Svårt att spekulera om naturligtvis och jag förstår förstås att hon gör så för att skydda sig själv, men där någonstans förstod jag också att hon inte var rätt för mig.

Nej..Det är inte alls skönt. Har blivit styrd, kontrollerad och hämmad under den större delen av mitt äktenskap. Min fru vill ha hjärnkoll på allt och har hon inte det så tappar hon fattningen. Nu när jag nyligen berättade vad jag ville så är det allt igenom hemskt. Det finns ingen betänketid, beslutet är oåterkalleligt och livet är helt upp och ner. Att samtidigt inte kunna ha kontakt med den som jag älskar gör det inte lättare.

Jag vet att det inte är lätt för henne och jag är inte alls besviken, bara ledsen.  
Hon vet i och för sig inte att jag nu har pratat med min fru men hon vet att jag vill leva med henne, bli gammal med henne och njuta med henne i resten av mitt liv. Förmodligen har det gått för fort och förmodligen känner hon en press från mig, vilket jag bara tycker är sorgligt.

 

Oj, du har verkligen fått mig att stanna upp och fundera. Tiden går och mitt huvud blir bara mer och mer förvirrat så det där sen, sen, sen fungerar inte. Det har snart gått ett år sedan vi träffades sist och den tiden har hon varit skild, men träffat andra karlar tror jag. Det gör hon säkert nu också, men jag hoppas inte det. Hon är väldigt vacker så grabbarna står säkert i kö nu. Du menar att kärleken är för värdefull att inte ta till vara på och vårda. Jag resonerar mycket i banorna att om det är menat att det ska bli vi två till slut så blir det så. Jag minns att jag alltid kände mig väldigt glad i hennes närhet, hon gav mig kraft och livsglädje. Problemet var att jag märkte att det inte blev på samma sätt för henne och hon började må sämre och sämre i vår relation och det visade ju att hon var redo att ta det till en ny nivå d.v.s. inte behöva smyga utan kunna stå för vår kärlek fullt ut. Jag var fortfarande kvar i stadiet då jag bara ville vara nära henne bara för att få må bra. Hon visade det också genom att lämna sin man ganska snabbt och plötsligt. Jag började anklaga mig själv för att det var jag som hade förstört mellan dem och nästa hoppades på att de skulle gå tillbaka till varandra ett tag. I hennes liv som singel har jag inte varit med för jag fick panik då och stängde dörren för henne. Trodde det var hennes fel att det var så dåligt hemma, att jag inte kunde ge det jag behövde så att säga. Till viss del var det säkert rätt också för mitt hjärta var söndertrasat.

Jag tar avstånd från henne för att skona henne från mig och jag sörjer varför inte hon söker kontakt med mig. Nu när hon är singel och jag är fortfarande kvar tycker jag det får vara på hennes premisser. Jag finns där för henne om hon vill, men hon tar hellre avstånd. Det har hänt några gånger att hon har pratat lite ytligt med mig bara. Under den här perioden har jag försökt lämna mitt förhållande på allvar vid två tillfällen, men backat båda gångerna. Ni kvinnor är nog bättre på det psykologiska spelet och har nog ett litet (eller kanske tom väldigt stort) övertag över oss män där som är jägaren som skall fixa maten och hålla bort fiender. Ni kan kalla oss fega och ryggradslösa, eller anklaga för att vi inte har någon egen vilja, men när det psykologiska spelet börjar blir jag maktlös och tom över det som händer. Jag vill alltid att alla ska må bra, familjeföretaget ska fungera och känner ett väldigt stort ansvar för det och när man blir den stora boven i dramat blir det fruktansvärt. Fast oavsett man eller kvinna som lämnar känner sig nog som en stor bov och egoist som tänker mer på sig själv än på familjen.

Jag känner att jag har svårt att lita på mitt hjärta, lyssna på vad som egentligen är bäst för mig utan tänker hela tiden på vad som är bäst för familjen d.v.s. att jag ska fortsätta skaffa mat och hålla bort fiender. Total tankevurpa, men det är nog så det är. Biter ihop och lider i tysthet som många av er kvinnor också gör märker jag. Jag vill bara inte vara den där killen som krampaktigt håller kvar min älskarinna i starka band genom att hela tiden mata henne med vackra ord medan jag inte kan ge något konkret löfte. Det var fint det där du skrev med att man kan ha som ett gemensamt mål men inte ha en tid så kan hon ta ställning till hur hon vill göra. Skulle gärna vilja sätta upp ett gemensamt mål med henne. Så svårt det där med att jag behöver henne för att få kraft att lämna samtidigt som jag vet att hon mår dåligt av att vänta. Fy fan. Därför måste det bli på hennes premisser och hon väljer att ta avstånd och kanske lider på sin kant vad vet jag. Men jag hoppas naturligtvis på att hon en dag ska komma till mig igen så jag får ny kraft att lämna.

Jag tänker på det att du skriver att det handlar om mod. Är det verkligen så? Jag tänker att det handlar om överlevnad. Om den relationen man lever i är så dålig att man vill lämna den, är det då mod som krävs för att genomföra det? Kanske att det är styrka och en stark tro på att du har rätt och vet vad du vill eller en känsla av att man förtjänar bättre. Men mod, jag vet inte...på ett sätt kan man ju säga att det är väldigt modigt att stanna i något som nöter ner dig istället.  Eller handlar mod alltid bara om att möta nya saker?

Kanske lite för filosofiskt...det är väl mest det att om man använder ord som fylls av en viss betydelse, så kan det vara lätt att känna att du inte kan infria dem. Om du tex är en person som är avvaktande kanske ordet mod fyller dig med prestationsångest.

Jag tror egentligen inte att det är mod som krävs, det kommer liksom på köpet, jag tror att det är en känsla av att det bara finns en väg att gå och att du inte vill vara kvar i den gamla relationen som är drivkraften. En känsla av det handlar om att om du stannar så kommer du att gå under, sakta eller fort,  och att du istället väljer att leva.
  
 

Man vet ju vad man har men man vet inte vad man får. Jag brukar själv tänka att det vore lättare att gå om vi hade det väldigt dåligt tillsammans. Men det har vi inte. Livet är bra och till och med riktigt trevligt när vi anstränger oss. Men det är inte det här jag vill ha, om jag ska vara riktigt ärlig. Men jag vet ju inte om jag kommer att få det jag drömmer om om jag bryter upp heller.

Själva uppbrottet i sig och allt det för med sig i form av uppslitande känslor, massor med praktiska saker som ska ordnas, delas, ekonomi som måste gå ihop som singel och att behöva skapa sig ett helt nytt liv, ensam den här gången, samt funderingar om huruvida man kommer att bli väldigt ensam, både socialt och vad gäller att inte vara i ett förhållande är det som skrämmer mig.