Att komma över omöjlig kärlek

Förstår TS. Om jag ska svara på (Tom):s fråga om jag kände direkt att jag skulle gå tillbaks till min man så gjorde/gör jag inte det. Dilemma är bara att jag vet att den mannen jag är kär i inte vill lämna sin familj. Eller vill och vill kanske är fel ordval. Tror att han är påv, det har han sagt många ggr men jag tror inte han vågar. Vet inte vad direkt det är han är rädd för och känner inte att jag vill lägga mig i. OM han lämnar ska han inte göra det för min skull bara liksom. Vill att det är ett beslut han tar för sin egen skulle, trots att han säger detsamma om mig.

Vi är så förbenat måna om varandra, vi vill varandra det bästa och ändå är det som om något står i vägen för vår lycka. VAD???

Är det ngn som kan svara på det? Någon som varit i samma sits? Går kärleken överr? Det gör bara så ont om jag tänker tanken att inte få vara med honom, vilket är det jag vill och ingenting annat, egentligen... 

Det där ger jag tummen upp på, det var snyggt skrivet och det stämmer nog in rätt bra på mig. Jag lämnade nog inte för jag kände för stor osäkerhet runt min fd älskarinna. Vi var inte helt trygga med varandra under den tumultartade tiden när otroheten uppdagades och det handlar väl om att hon räknade inte med att jag skulle stanna hos min fru utan lämna henne direkt. Hon blev lite smått fientlig mot mig periodvis och anklagade mig för att ha dragit in henne i detta.

Jag lämnade inte direkt utan behövde tid att reparera, tänka och få perspektiv när man har en historia, trygghet, hus och barn. Men det går inte riktigt att tänka och få perspektiv när man ska försöka jobba tillbaka tillit och respekt hos en kraschad fru. Det gick upp och ner i långa perioder och jag visste ibland inte vart jag hade henne alltså min fd älskarinna. Hon var heller inte helt tydlig med vad jag betydde för henne tills den dag då hon plötsligt skilde sig och då förstod jag på riktigt att hon ville att det skulle bli vi två. Visst hade hon givit mig signaler nu när jag tänker efter, men med oss män måste man vara lite extra tydlig ibland då vi inte alltid är så skickliga på att tyda just signaler.

Hennes skilsmässa som gick förhållandevis snabbt och på någon månad var hennes man ute ur huset och efter ytterligare någon månad började hon ställa ultimatum på mig att jag skulle lämna för hon vill inte vänta och vara nummer 2. Jag ställde dessa krav på mig själv dessutom att jag måste komma fram till ett beslut snabbt för att inte såra mer än nödvändigt. Den riktiga känslan om vad som var rätt beslut infann sig aldrig, men visst om jag bara hade lyssnad på hjärtat..... Pressen på mig blev för stor och jag fick panik, så jag blev tvungen att "släppa henne fri".

Tyvärr blev avskedet inte så välformulerat som "Pratglad och passionerad" föreslog så uppbrottet blev inte så bra. Tänk om jag hade fått det tipset för ett halvår sedan så skulle det känts mycket bättre nu. Jag hasplade väl ur mig någonting i stil med att "Det kan inte bli vi två just nu och jag måste göra upp med min egen situation först. Jag kan inte låta dig vänta på mig". Ja, ja gjort är gjort och nu har jag mist henne. 

Mycket intressant att du ställer den frågan för det funderar jag mycket över. Alltså om hon funnits kvar vid min sida under en lite längre period än vad hon gjorde och jag hade känt att hon stabilt väntade på mig och ville ha bara mig. Hon gjorde mig inte tillräckligt trygg i det utan började snarare ge intrycket att hon är beredd att chansa, men om jag inte river upp allt jag har just nu så är hon inte intresserad längre. Det gav mig väldigt märkliga signaler. Visst kände jag att hon resonerade så på grund av att hon kände att vår relation blivit destruktiv och kanske för att hon behövde ställa ultimatum på mig för att vi skulle komma vidare. Hon behövde skydda sig själv, men jag förstod heller inte varför vi behövde forcera så när det är så mycket som ska rivas upp och det är barn inblandat.

Men vår relation har varigt väldigt "stormig" från början så det blev ett stormigt slut också vilket inte var så värst förvånande. Lite märkligt att det blev så för varken jag eller hon är egentligen inte så stormiga utan snarare ganska lugna och stabila båda två, men kärlek väcker starka känslor som får allt i gungning. Nu var det jag som drev på uppbrottet för att skydda henne och man kan inte styra över hur man reagerar i en sådan situation. Jag förstår henne att hon ville få till ett avslut/beslut och jag förstår att hon ville vara nummer ett, men jag kunde inte göra det just då.

Nu kommer jag säkert få skit för detta men men....

Är det verkligen så kontigt ?  Om man inte har några problem att ljuga för sin partner , varför skulle man då ha problem att ljuga för sin älskare / älskarinna ?

Ha,ha. En frisk fläkt tvärt emot alla som alltid uppmanar alla att hålla fast vid sin man/fru. Jag tror det är sant det du säger, åtminstone ibland, för vissa.

Jag tror många gånger att otrohet är ett steg på vägen att separera. Ett sätt att känna efter. Vill jag verkligen det här?

Mao så utnyttjar han dig.
Han är medveten om att du har starka känslor för honom och han har klargjort att han aldrig kommer att lämna sin fru. Så alltså utnyttjar han det faktum att du inte kan säga nej till honom.

OM han vore din vän så skulle han respektera dina känslor och lämna dig ifred. OM hans känslor vore lika starka som dina så skulle han lämna sin fru. Att han har barn med speciella behov är bara undanflykter från hans sida - vill han så kan han. Inget är omöjligt. 

... JO, så är det för mig i alla fall. Läste att ngn här i tråden (minns inte vem just nu) som var älskare åt någon och hade inget behov av att bli sambo men ville hellre att hon skulle säga som det var till honom. Att hon inte ville lämna och så, för det sårade mer. 

I mitt fall är det inte så och jag hoppas innerligt att den jag träffar inte känner så. Det skulle göra mig ont i hjärtat om han trodde att jag inte ville lämna den situation jag är i nu. Fast ibland händer saker i livet som gör att det bli så svårt för någon att verkligen våga ta steget.

Det kan handla om exempelvis det vi kan se på teve idag, en tjej som blev dödad av sin man samma dag som hon  sagt att hon ville skiljas.

Nu är det ett extremt exempel, jag vet men jag tog upp det bara för att försöka förklara hur olika människors liv kan se ut och varför en otrohetsaffär kan uppkomma. Den kvinnan kanske inte var otrogen alls, vad vet jag men pånera att hon nu varit det. Jag hade kanske faktiskt kunnat förstått varför. Och i ett sånt fall skulle otrohetsaffären vara ett sätt för henne att bryta sig loss. Förstår ni hur jag menar?

Jag försöker lämna mitt förhållande och är påväg. Min kille vet också att så är fallet och ja... det går väldigt sakta men det går åt rätt håll. Har börjat försöka bryta mig loss men det är så jobbigt och att jag har en älskare som hjälper mig på vägen, ja... det är faktiskt det enda som håller hoppet uppe just nu. Och i det fallet kan jag faktiskt inte se något negativt med det. Min kille vet, fast vi inte sagt orden öppen men jag vet att han vet och det är som om han inte vill att jag ska säga det. Inte för att han skulle bli mer sårad, utan för att han nog mer skulle vilja lägga sig i och tycka. Vilket jag inte heller vill. För min älskare är mitt val och han är en del av mitt nya liv och där vill jag inte att min nuvarande sambo ska lägga sig i vem jag träffar eller inte.

Kanske lite svårt att förstå min situation utan att ha alla pusselbitarna men jag ville ändå visa på att en otrohetsaffär är och kan faktiskt vara något positivt för många.

Det tyckte jag inte för några år sedan och förstod inte alls varför folk var otrogna. Kallade också dom för lögnare och svikare och allt annat man kan komma på. Fast det var i ett annat liv och då hade jag andra preferenser. Hade precis själv blivit sviken och såg alla som var otrogna som riktiga svin, faktiskt. Hur kunde de göra så mot sin partner? Mot sina barn, sin familj?

Och ja, det är hemskt. Det är det. Men i slutändan kan det bli bra ändå. Det har jag fått erfara och jag skulle nu inte vilja vara utan den erfarenheten. Den har gjort att jag förstår hur det känns att bli sviken på det viset.

I mitt liv, som jag lever nu kan jag inte tänka mig någon annan väg ut än att min älskare hjälper mig så som han gör. Och om han skulle tro att jag inte vill lämna... ja, det hade skärt i mitt hjärta. Hoppas verkligen han tror mig på orden.

Någon därute som förstår? 

Nja det du skriver är inte alls svårt att förstå , du gör det som känns bäst för DIG , det är ju inte så komplicerat att förstå ? Det är väl vad otrohet oftast går ut på ? Men det är inte alltid det som är bäst för DIG och det som är bäst för din partner sammanfaller. I ert fall verkar ni överens om er skilsmässa , båda är iaf medvetna om att ni ska skilja er , dessutom är han medveten om din älskare. Han har alltså en möjlighet att att förhålla sig till det.

Du skriver att du inte vill berätta för din man om din älskare för att han inte ska komma i vägen och ha åsikter , och det tror jag är en väldigt vanlig anledning till att man håller sin otrohet hemlig ,. iaf i de fall där man är förälskad i sidekicken , i de fall där man inte är förälskad i sidekicken har man nog andra anledningar. Därför att man vill gärna kunna klura och väga plus och minus i lugn och ro , utan inblandning av sin partner , och det är ju klart att det känns bäst för den som bedrar att kuna styra och ställa lite som han / hon själv vill, men hur ser det ut för den som blir bedragen i de fall där personen INTE känner till att deras partner har någon vid sidan av ? I de fall där personen INTE känner till att deras partner funderar på att skiljas ?, hur shysst är det mot sin partner att ge sig själv rätten att på egen hand bestämma förhållandets framtid ? Personen kanske gått omkring och haft en massa framtidsplaner och drömar knutna till sin partner och förhållandet ? Hur vanligt är det inte att någon lämnar frugan med en nyfödd unge , jag menar HAN kanske gått och grubblat i flera år , men för henne är det en nyhet , hon kanske tex hade valt att inte skaffa barn om hon vetat att han var förtjust i någon annan ?

Det jag försöker få fram är att det ofta finns en väldig smutsig baksida på det guldskinande myntet , att det inte bara handlar om två personer som fått känslor för varandra utan många ggr oxå ett oerhört svek mot den andres och / eller sin egen partner. Något man väldigt gärna skakar av sig med hänvisning till att jag minsann inte har något ansvar för någon annans förhållande... men riktigt så enkelt är det tyvärr inte.