Känslor som blivande pappa.

vänta o se, det kommer. ´på mina barns förlossningar bölade jag som fan. det var en känsla utan dess like. så det kommer.

Ja, det verkar som om sanningen kom ifatt mig igår kväll efter mycket funderande, behövde nog bara sitta i lugn och ro och ta in allt verkar det som. :)

Ordningen återställd! 

Great! (3-barnspappa)

Hoppas det känns bättre nu, annars är det heller inte hela världen.

Jag hade knappt hunnit tänka på faderskap, så kom ultraljudet. Inte ens då gick det upp ett ljus.
Nej, natten jag faktiskt blev pappa gick det upp på allvar.
Riktigt på riktigt blev det när han, några sekunder gammal, för första gången fick sitta hos pappa.
Jag nästan gråthulkade av glädje.

Än idag är förlossningsögonblicket det absolut bästa jag varit med om i mitt liv. 

för mig var de kärlek vid första ögonkastet :)

Tja! 

Grattis! =D

Jag kände mig ungefär som dig, Men nu när det börjar dra ihop sig (har datum i slutet på mars) så är man jävligt taggad och förväntansfull =D

Mycket trixxa och fixxa med barnstolar och spjälsängar o grejjer ganska roligt faktiskt :)

Ja du vännen, för det första säger jag grattis! 
Jag levde verkligen rövarlivet innan jag träffade min dotters mamma på en efterfest!
Vi började dricka kaffe o snacka o så, sen efter nårra månader började vi så smått flytta ihop. hon sökte vård en kväll för enorma smärtor i magen o mens liknande grejjer! då säger dom att det är en mellanblödning o gravid! shit o knas tänkte ja! jag ska bli farsa! månaderna gick o lill tösen kom! tjöt som en stucken gris på bb. vackraste minnet i mitt liv.. tog ett tag o smälta allt! nu e lilla söta bebisen en " en större adolf hitler" snart 4 år och beter sig som ett svin! kan inget, vill inget och e lik sin mor i surhet och envishet! 

Men men summera det hela! mitt älskade lilla hjärtegryn har fina sidor med, vi läser saga varje kväll.. hon har ett leénde som får en o dö! så det fina med! gott natt älskling pappa älska dig! ja pappa o jag älska dig med jätte mycket.. 

man får inte mycket tid över att gå på krogen eller hänga med polarna, man blir trött efter 8 då hon lagt sig o lite mamma o pappa mys står för dörren.. men men att få barn är kanon! det skänker sjukt med glädje samtidigt som man vill gå och dö! 

Jag kan verkligen känna igen mig i din beskrivning, vi hade planerat barn, fästmön slutade med sina piller, 1,5 månad senare stod det klart att vi var gravida.
Junior skall anlända i mitten av juli, så halva tiden har gått. Även om jag känner en glädje i det och längtar, så finns det ändå något som ligger långt bak i bakhuvudet och grämer mig.
Jag hoppas att det snart kommer släppa och jag kan bli kvitt de malande tankarna i bakhuvudet.
Hur kände/känner ni andra?

För min del var i stort sett hela graviditeten och de två första åren som en lång transportsträcka tills att min son fyllde 2 år. Där på dagen vände det för mig.

Under graviditeten kände jag inget alls (försökte också tvinga fram känslor) om man inte räknar stress, press och allmänt osköna tankar om att känna sig låst osv. Det blev värre efter födseln och jag kände mer eller mindre att mitt liv var slut och att jag kommer hamna i en slentrianmässig vardag utan kärlek och passion tills jag blir gammal.

Men när han fyllde 2 år började vi få kontakt på riktigt. Han började kunna uttrycka sig i tal och för mig blev det en stor vändpunkt. Man hör ju alltid att det är lättare för mamman att knyta an tidigt vilket låter logiskt, men för mig tog det 2 år vilket jag fortfarande tycker är lite konstigt.

Nu pratar vi om att försöka skaffa ett syskon och jag är sjukt nervös för att gå igenom samma sak.

Så...tillbaka till ämnet: Jag känner helt igen mig i det du skriver och tycker att det verkar väldigt vanligt. Att det är lite tabu att prata om, tillsammans med dagens fasadlycka, gör att man känner sig mer ensam än vad man antagligen är.

PS. Hoppas att det går fortare för dig än för mig. DS

Gratulerar! Lustigt hur man reagerar eller till en början inte gör det.

/Pappa till två

trodde jag var ensam om det, haha... jo fan det kom en o annan tår inne på det förlossninsrummet.. sjukt mysig känsla de.

Jag är lite nervös inför själva förlossningen. Har jobbat inom vården under 7,8 år så är van vid blod och så vidare. Men rädslan när det gäller en så pass närstående känns olustig.
Hur hanterade ni som varit med under förlossningar det?

Jag är undersköterska inom landstinget och jag har sett en hel del skumma saker jag med men jag tänker inte maska det som väntar dig. Du kommer känna maktlöshet, frustration, glädje och illamående!

Det är ditt barn, en del av dig, en ny människa som kanske är lik pappa men är söt ändå I bästa fall så är han/hon, (våga vägra hen), också lik sin mamma vilket inte är helt fel det heller.

Hon kommer säkert be dig ta ditt pick o pack o dra till ett varmare ställe, du ska stå kvar! Är du osäker, be om hjälp från personalen! Du är i "branchen" så du vet hur det funkar, ett stort plus! Kommunicera med barnmorskan, övrig personal men framförallt din flickvän.

Se fram emot sommar 2014 med en illbatting som krälar runt på golvet, skriker på nätterna och bajsar grönt. Blöjbyten till förbannelse men så mycket glädje och stolthet så det inte går att beskriva med ord.
Jag önskar dig och din blivande familj all lycka och välmående!

Ja men här är det precis likadant.

 

Vi har försökt få barn i fem år, utan att lyckats, åtaliga provrörsbefruktningar senare var det återigen dags för ytterligare ett gravtest. Vi vaknade kl 03 på natten fulla av spänning... och vi plussade - och känslan som jag trodde skulle infinna sig ... finns inte.

 

Jag kände varken eller. Vi kramades, och jag somnade om. Som om inget hade hänt.

 

Första ultraljudet... en liten grötig bild på nåt som var hjärta och embryo... total avsaknad av känslor.

 

Andra ultraljudet- KUB-test.... var mest irriterad på att de bokade en tid mitt på dan, istället för på eftermiddan.

Såg en välskapt liten krabat... men kände inget....

 

Vi har ju längtat, kämpat, testat, velat och betalat multum för det här! Varför känner jag inget!?! Det är ju hemskt! Jag trodde inte jag var en så känslokall person.

 

Du kanske är osäker

Det var samma här. Vi hade försökt och försökt i fyra år och när stubinen väl tändes där inne var skuldkänslor det enda jag fick. Jag hade förväntat mig att känna som hon gjorde... dansande på moln. Men det gjorde jag inte och började istället må dåligt eftersom jag blev osäker på om jag inte ville ha det lika mycket som hon gjorde. Men några få veckor innan det var dags började jag känna av den där upphetsande "blivandepappakänslan".

Min gissning är att man som pappa är så långt ifrån barnet under graviditeten. För en mamma, som bär på det hela tiden, känns det mer levande och man blir 'mamma' från början... men som pappa har man ingen kontakt med det. Det enda man ser är en växande mage och det är nedräkningen i kalendern som får göra att pappakänslan infinner sig.

Min sambo har i kväll fått veta att jag är gravid. Vi fick missfall i våras (blev gravid efter en miss med skydd) och jag startade aldrig upp med p-piller, något jag berättat för honom. Han fick en bakelse med texten "kanske pappa?" Och sedan var han med när vi testade stickan och det visade två streck = gravid.

Det blev inga glada miner, inga kyssar osv utan ist att han hade önskat att få planera in det och han skyller på sig att gjort en blunder för att ha haft sex med mig utan skydd. Vad tusan! Vi är förlovade och varit tillsammans i över 2 år!!! Jag skulle vilja skratta och glädjas åt vårt lilla barn men jag blir så ledsen.

Min fråga till er pappor är; är det vanligt att först känna så alt "få en chock" ?

Jag hade svårt att få fram några känslor på väldigt länge. Tänkte mest på allt praktiskt som måste ordnas med bilstolar och vagnar och allt annat. När det var ordnat så började man inse vad som var på gång. Var nog först efter förlossningen då man fick hålla i henne första gången som polletten verkligen trillade ner. " wow detta är ju faktiskt mitt barn. Nu är jag farsa". Är nog ganska vanligt att ha svårt med det så inget att oroa sig för. Känslorna kommer