Vad är det som gör att mga INTE vill amma??

Då behöver du med andra ord inte heller svara?

fast just problem med amningen är ju saker som gör att man inte vill amma. 

dessutom är det viktigt att man informerar om att det kan vara svårt att amma , att allt inte bara fungerar av sig själv. 

Word!

Inte fick man veta innan man fick barn hur jädra kämpigt det kunde vara utan det var mer "lägg ungen på bröstet så kommer den hitta vårtan och börja amma med samma" och "sugreflexen finns, den har de övat på i magen".

Min unge fattade inte alls hur han skulle göra och blev jätte frustrerad när det inte funkade. Och jag blev såklart jätte ledsen när jag inte kunde ge mitt barn mat på det sätt som påstås vara det allra enklaste och allra bästa.

Det är anledningen till att inte jag VILL amma mitt barn.

Jag har två barn, jag har inte ammat någon utav dem av den enkla anledningen att jag inte ville.
Det ligger inga trauman eller liknande bakom. Jag har bara känt att amning inte är min grej.

Min mamma blev lite lätt hysterisk när jag berättade om mitt beslut, medan svägerskan (som har har ammat ett eller två av sina barn, samt flaskmatat resten) nästan applåderade.

Fördelen är att jag och maken har kunnat delat på nattmatningarna.

Nackdelen är att vi har fått bära med lite extra grejer i skötväskan, (termos, flaska, pulver).

Jag tror så här. Vill man amma och det funkar bra så är det naturligtvis det man väljer och föredrar.

Men jag har inga problem att förstå varför man väljer att inte göra det. Jag ammade bara i tre månader av olika anledningar. Den upplevelsen fick mig att förstå att man visst kan föredra och välja flaskmatning. Att vara bunden till sitt barn dygnet runt kan kännas ofritt. Alla barn är ju inte supersmidiga och vill följa med ut och träffa folk. Vissa ungar vill vara hemma i hemmets lugna vrå där de känner sig trygga och inte utsättas för en massa nya intryck. Detta innebär att man som mamma blir väldigt begränsad under i alla fall ett halvårs helamning. Innan jag fick barn så tänkte jag att "amma är ju supersmidigt, det är bara ta med babyn och maten är ju med hela tiden". Så enkelt var det inte visade det sig. Att istället kunna dela på matningen med sin partner så att man kan koppla av och komma bort några timmar då och då kan vara guld värt. Eller att kunna dela på matningarna på natten.

Visst kan man tycka att "det är bara några månader och det får man som mamma offra för sitt barn". Men att födabarn och bli förälder kan vara en mycket omvälvande upplevelse och då kan den ofrihet som amningen innebär för vissa vara nästintill plågsam. Att känna så under det som ska vara den fantastiska bebistiden är inte alls roligt. Så jag har full förståelse för att man väljet att flaskmata. Jag tycker själv det inneburit en mycket större frihet för mig än att amma. Men alla är olika. För vissa som dig ts är det tvärt om. Och det är också ok.

Fast det är ju det jag skriver att det självklart kan finnas anlednigar till att man inte KAN o vill amma, men min fråga var ju mer för dem som inte äns vill försöka, som inte vill alls..
Inte pga komplikationer!

Det handlar om inställning. För mig var det otroligt viktigt att få amma, så gick inte det och då ser jag alla problem med ersättning.

Vill man inte amma så hittar man fel med det istället. För mig är det självklart att människobebisar ska ha människomjölk, sedan är det naturligtvis underbart att det finns alternativ när amningen inte fungerar. Men även om jag inte har några som helst problem med att respektera att andra inte VILL amma så kan jag inte förstå hur man inte vill ge av sitt immunförsvar till sitt oskyddade barn, hur man vill ta risken till att de ska bli förstoppade och få ont i magen osv osv. 

Med mitt andra barn så provade jag inte alls. Amningen kom aldrig igång med första barnet och jag insåg att jag troligtvis skulle få kämpa en hel del för att få till en fungerande amning. Eftersom jag hade bestämt mig för att börja jobba 50% när tvåan var åtta veckor så satsade jag på flaskmatning direkt. Jag har aldrig ångrat detta eller haft dåligt samvete. Jag tar inte åt mig av kritik mot att inte ens prova, men jag kan bli irriterad på att man ofta går hårt åt mammor som väljer bort amning.

Nu med trean så bestämde jag mig för att ge amningen en chans. Efter två veckor konstaterade jag att det inte är min grej. Amningen är inte så viktig för mig att jag var villig att kämpa i den utsträckning som krävdes för att inte mjölken skulle sina. Att amma, pumpa och tilläggsmata med ersättning var betydligt jobbigare än att bara ge flaska.

Jag är som sagt helt trygg i mitt val och jag önskar att alla familjer kan göra det val som passar dem bäst. Vill man amma tills barnet är tre, då gör man det. Vill man flaskmata, så gör man det. Jag tycker att framförallt mammor bör vara snällare mot varandra och inte så snabba att döma andra. Lev och låt leva.     

Om jag får barn kommer jag inte att amma eftersom jag inte vill göra det.

Tanken på att någon ska äta från en del av min kropp äcklar mig. Dessutom tycker jag att det är obehagligt att bli vidrörd där.

Tycker det är samma sak med alla amningstrådar, jag är bara nyfiken, jag tycker, jag bla bla bla alltid med en underton av att det är bättre att amma och lyckas man inte så är man inte riktigt lika bra.

Jag ammade båda mina barn för att jag provade, det funkade utan några problem som helst, MEN jag vet också att jag hade tur, jag tror jag är den enda av mina mammavänner som  har haft det så lätt. Jag fattar dock inte varför man bryr sig så jäkla mycket om vad andra gör, mår barn och föräldrar bra så fine, sköt dig själv och skit i andra, helt allvarligt