Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Men det är ju inte vad denna tråden handlar om.. så då är du ju way OT och borde kanske påpeka det som man inte tror att du faktiskt kommenterar det TS skriver. 

Jag älskar inte mina bonusbarn.. Jag tycker om dom jättemycket, men jag älskar inte dom.. Så då är jag alltså empatilös? 
Märkligt.. Mina vänner och dom som känner mig skulle nog säga att jag har lite för mycket empati för mitt eget bästa. 

Empati har nämligen inget med kärlek att göra.. För jag tror ju inte att en rättspsykolog, som känner empati med sin patient som behandlas för pedofili-handlingar även känner kärlek för denne. 
För det är vad empati handlar om..
"Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra, vare sig personen håller med eller inte; till exempel en psykolog kan ha empati med en brottsling utan att bli likadan, vara likadan eller ha medlidande med brottslingen." 

Och det är nog du som brister i empatin som slänger dig med diverse tråkigheter för att någon inte håller med dig eller tycker som du... För det är per definition att ha bristande empati..  

Så är det säkert :)

Men det är väl det där om hur man tolkar TS som är intressant, och varför man tolkar olika då hennes ord är exakt likadant skrivna oberoende av vem som läser dom.
Jag ser helt enkelt inte hur TS har behandlat barnen illa...  eller gjort skada... Inte utifrån det som skrivits hittills i alla fall. 

Då får vi väl helt enkelt enas om att inte enas i frågan. Jag tycker att TS tar ansvaret väl utifrån det jag läst. 
Hon tog en ohållbar situation och gjorde den hållbar. Hon gav barnen rutiner och regler, något som i sig skapar trygghet.. För för barn är det så att regler och rutiner är ett tecken på kärlek.. Och brist på rutiner och regler är ett tecken på att ingen bryr sig. Det är därför barn trotsar, för att testa föräldrarnas kärlek och för att testa sin egen syn på tryggheten som förmedlas.
Och jag kan inte se något som tyder på att hon önskar bort barnen, eller att barnen nekas spontana kramar eller att dom stängs ute.
Jag kan heller inte se problemet i att ge barnet trygghet i sin egen säng. Vi är många barn som inte sovit i föräldrarnas säng, som vuxit upp till vettiga och stabila vuxna individer, även när barndomen varit allt annat än perfekt. 

Sen måste man ju få lov att freda sig mot angrepp, nu har TS vad jag vet inte klargjort varför där är anmälningar gjorda mot barnens mamma, men jag utgår från att det finns fog för dessa.. Och visst kan man ta hänsyn till barnen så långt det går, men om en förälder går över alla gränser så måste man få lov att göra anmälan, eller att neka den föräldern tillträde till hemmet. Men allt är dock beroende av vad som hänt.

Så... Jag ser helt enkelt inte det du ser.. Och jag ser inte TS som en hård människa.
Däremot ser jag henne som en människa som på detta forumet uttrycker sig väldigt rakt och tydligt utan att snurra in sig i förklaringar eller förskönande ordalag. Och det tror jag ärligt att TS har en poäng med, dvs jag tror hon gjort det avsiktligt, men jag tror inte det betyder att hon är en hård människa... Och där utgår jag från mig själv. Jag kan på detta forumet säkert framstå som hård och oresonlig, för att jag är väldigt rak i min kommunikation och är väldigt övertygad i mina åsikter då dom blötts och stötts så många gånger. Men hård är det sista mina vänner skulle kalla mig.. Tvärt om skulle dom säga att jag är väldigt mjuk, känslig och väldigt kärleksfull.
Och jag ser inte heller pappan som mesig. Snarare ser jag honom som någon som mått väldigt dåligt av situationen och därmed inte kunnat hantera situationen.. Något som kan hända oss alla, och som jag inte tänker döma honom för.  

Då får vi väl enas om att inte enas i denna frågan. 
Det finns många som kritiserat TS..
Och jag anser att TS har hjälpt barnen när ingen annan fanns där att göra det, genom att ge dom stabilitet och trygghet i tillvaron.  

Fast det där med att plocka russinen ur kakan är ju gällande ansvarsbiten, inte gällande att bete sig som en vettig och respektfull människa mot dom man delar familj och hem med. 
Exempelvis är det så enkelt att om jag inte orkar gå upp med barnen en lördagsmorgon så struntar jag i det.. Det är min sambo som valt att sätta två barn till världen och därmed valt bort sovmornar för lång tid framöver. 
Om jag däremot självmant tagit på mig att ha barnen själv en helg så är det ju självklart att jag måste gå upp och ge barnen frukost. 
Eller om det är så att jag tycker det är skitkul att leka med barnen på vattenlandet, men jag tycker inte det är så spännande att torka dom i rumpan efter toalettbesök. Då leker jag med barnen på vattenlandet, men när dom behöver bli torkade i rumpan får dom kalla på pappa. 
Förstår du då vad det innebär att plocka russinen ur kakan?
Barnen lider inte av att jag badar med dom, men inte är så sugen på att torka dom i rumpan..
Möjligtvis att sambon tycker det är tråkigt att alltid torka dom i rumpan, men då är det ju något han borde tänkt på innan han skaffade barn och innan han sen separerade efter att han skaffat barn.  

Precis så tror jag oxå det är. 
I en familj måste alla respektera alla, det handlar inte om ålder utan om behov..
Eller det är så jag ser det i alla fall.  

Jag kan säga att jag har inte haft många konflikter med barnen, tvärt om har min relation till barnen flutit på så bra att jag ibland får dåligt samvete :) 
Sen finns det ändå en massa känslor kring bonuslivet som jag behöver ventilera mellan varven, men oftast har det med oss vuxna inblandade att göra, och inte med barnen.  

Du skriver såhär:
"Och jag står absolut för att man köper hela paketet och om man inte gillar allt innehåll så ska man gå vidare, det är ett ens skyldighet tycker jag som vuxen." 

Gäller det allt här i livet eller är det bara för bonusföräldrar?
För med den svartvita logiken (ja det är svartvitt när man måste gilla allt eller dra) så skulle nog inte någon av oss leva.. för det finns inget i livet som alla alltid gillar till 100% och då borde vi alltså ta livet av oss hela högen.. 
För gillar man inte allt innehåll så ska man gå vidare ju....  

Och ja, det är nog väldigt uppenbart att jag inte ens har lite förståelse för ditt resonemang..
Och speciellt inte för den delen där du påstår att man som bonusförälder måste vara bättre än som bioförälder.
Nej nej och åter nej.
Jag har exakt samma mänskliga rättigheter som vilken annan människa som helst. Det gör inte det minsta skillnad på dessa om jag lever med en man som har barn sen innan eller en man som inte har det.. Eller om jag lever med en kvinna eller om jag lever ensam.. 
Jag har samma förbannad rättighet att tycka att saker är jobbiga som vem som helst... Den enda rättigheten som inte finns är den du och några andra tar er, vilken innebär att neka en annan människa sitt känsloliv och sina tankar genom att klassificera dom som fel.  

Vi har det oxå så. 

Jag förstår precis vad du är ute efter och jag håller med dig. Något annat som också är tråkigt är att ensamstående pappor aldrig får tycka att det är jobbigt och dom får inte må dåligt. Tom det vill mammorna ha monopol på. Eller jo dom får må dåligt men dom får inte be om hjälp och absolut inte ta emot hjälp. Då är dom värdelösa män och pappor som inte kan ta hand om sig själva utan lämpar över skit på en ny kvinna för att dom är lata. En man som är misshandlad av sitt ex, för ja även kvinnor misshandlar män både psykiskt och fysiskt, får absolut inte ta hjälp och stöd i den situationen.

Något är extremt jävla fel med människors empati, respekt för andra människor och förmåga att se längre än sin egna bittra näsa.

När jag och sambon blev tillsammans fick barnen sluta sova i sängen. Min säng är min och den vill jag inte dela med barn. Dels för att jag har svårt att sova med virvlande element som inte kan ligga stilla, och dels för att min säng är just min plats där jag vill kunna dra mig tillbaka och få lugn och ro. 
Vårt sovrum är även en barnfri zon så att säga... Precis som för TS.
Om vi är där inne får barnen självklart komma in och prata med oss, eller komma och hämta pappa på natten.. eller mig för den delen för det händer det med.. Men på samma sätt som barnens rum är deras är vårt rum vårt..
Och tänk..
Jag har ändå en strålande relation med mina bonusbarn.
Jag får med jämna mellanrum kommentarer som värmer hjärtat och dottern som nu har lärt sig skriva kommer ofta hem med söta dikter om hur snäll och bra jag är och hur mycket hon tycker om mig. 
Tänk.. så knas det kan bli.. Att barn förstår att dom är trygga och älskade även när dom inte får sova i min säng.