Anonym

Äldre 27 Mar 11:40

546 svar

Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Varför skulle jag hata dig.
Jag bryr mig inte om ifall du älskar barnen eller ej, inte sålänge du behandlar dom bra och jag kan inte se något som skulle indikera det i din ts,
Tvärtom verkar det som om du har tillfört något i dom här barnens liv, det ska du väl ha cred för och inte hat?
Varför skulle man hata dig? *förstår inte*

Anonym

Äldre 27 Mar 11:49

#215

Fast det beror ju på vad man menar med att gradera, jag kan lugnt säga att för mig går alltid barnen först.
Så är det bara.
Men det betyder ju inte att deras vilja alltid kommer först.
Jag skiljer på vilja och behov, om ett barn vill hoppa i våra sängar, få glass till kvällsmat, kräva att få se på tv när som helst och så ska andra flytta på sig, allt det och mer därtill är vilja, att tillmötesgå sånt är curling och då gör man inte det bästa för barnet, då sätter man inte barnet främst.
Däremot om det handlar om behov, som när min dotter blev utsatt i skolan för mobbing, då går hon före mitt obehag i att ta tag i den situationen, barnet går först.
Eller när min son fick aspergerdiagnos, inte fasen ville jag acceptera det helst, inte ville jag börja riva upp himmel och jord för att han skulle få den hjälp han har rätt till, men jag gör det, jag gör allt det där för barnet går först.
Eller som när jag fick en djup depression och helst ville krypa under täcket och aldrig kliva upp och minst av allt ville söka hjälp, så gör jag det ändå, då kämpar jag fast jag vill ge upp, för mina barn behöver mig, och barnet går först.
Så visst graderar jag och i valet mellan vuxen och barn går alltid barn först när det gäller behov, för vuxna klarar mer än barn gör, dom klarar av sitautioner som barn knäcks av.
Därför går barn först.

Anonym

Äldre 27 Mar 17:15

#255

Ess skrev 2013-03-27 16:03:42 följande:

Jag har läst en tråd för ett tag sen nu, där ts åkte akut in på sjukhuset. Kommer inte ihåg varför, men hon blev akut sjuk och inlagd. Mannen hade barnen och struntade således i ts.
Det är en i mina ögon helt felaktig prioritering, som jag aldrig accepterat.

Men det är klart att sånt inte är ok på nån front, det tror jag inte det är många som tycker, i en familj bryr man väl sig om varandra.
Samtidigt ger det en felaktigt bild att stapla upp exempel, det blir för svartvitt, allting beror ju på omständigheterna.
Min fru var inlagd vid ett tillfälle, samtidigt som jag satt vid hennes sjukbädd, hon var inte allvarligt sjuk, men i behov av sjukhusvård, och självfallet ville jag vara där för henne.
När jag satt vid hennes sjukbädd ringde sonen och grät för han hade så ont i magen, och jag känner min son, jag hör när det är allvar, så jag satte mig i en taxi och hämtade honom, det visade sig att han hade fått blindtarmen samtidigt, i det läget stannade jag hos min son, som var 8 år, och som hade ont och var rädd, framför att sitta hos min fru som faktiskt kunde hantera sin sitaution bättre eftersom hon är vuxen och inte hade ont på samma sätt.

Min fru är politiker och jag skulle aldrig drömma om att så emellan henne och hennes jobb, men när jag fick njurstensanfall en natt innan hon hade ett viktigt möte, så fick hon faktiskt ställa in.

Allting handlar om omständigheterna runtomkring, men som generell regel gälla att barnen går först här hemma, just för att dom är barn och kan inte förväntas klara samma saker som en vuxen kan hantera.

Anonym

Äldre 27 Mar 17:20

#257

Anonym (bio och bonus) skrev 2013-03-27 16:31:31 följande:

Jag har en bonusdotter som nu är vuxen och flyttat hemifrån. På ett vis känns det sorgligt och tomt och på ett annat vis härligt och befriande.

Men vill ni veta något konstigt och säkert halvt förbjudet? Ibland längtar jag tills våra gemensamma barn (15 och 19 år) också flyttar. Jädrar vad tid och utrymme ( både bildligt och bokstavligt) vi kommer ha då. Kunna åka till precis de resmålen vi vill utan att ta hänsyn till tonårs-intressen och pubertetsnycker

. Handukar som faktiskt hänger där de ska. Inga tomma mjölkpaket i deras sovrum (som då kommer vara gästrum).

Inga högar av tvätt som väntar på att läggas in för att den unge herrn "inte hunnit med" för allt spelande. Att få styra helt själva över fjärrkontrollen. Inte bära hem gigantiska mängder mat varje vecka för att sönerna har en totalt bottenlös aptit.

Inget tjat om läxor, inga ekonomiska diskussioner. Inga syskonbråk ( i alla fall inte flera gånger i veckan).

Ibland ser jag verkligen fram emot att umgås med mina underbara barn utan att ha det dagliga ansvaret för dem. När de sköter sin egen tvätt och sina egna inköp. När de kan ha det hur stökigt som helst men jag slipper se det

.

Betyder detta att jag inte accepterat och tyckt om min bonusdotter? Betyder det att jag inte älskar mina söner över allt annat? Betyder det att jag hatar varje sekund av livet med dessa tre härliga människor? Skulle inte tro det!

Och amen på det, du är inte ensam om att känna så, min dotter står i begrepp att flytta nu och det är precis med dom blandade känslorna, lite sorg över att tiden gick så fort men också en suck av lättnad, av dom orsaker du nämner.
Det var värre när sonen flyttade ut för flera år sen, det var mer ångestfyllt, en epok som tog slut, vad skulle hända nu, men när jag ser att han har det bra då är det bra och så roligt det är att ses, att mötas som vuxna.
Han har gått från att vara en hormonstinn, slarvig och krävande tonåring till att bli en vuxen, klok och omstänksam man som alltid får mig att skratta.
Jag älskar mina barn till döds men det är skönt att kunna ta ett steg tillbaka och vara trygg i att dom har det bra, och få vara lite mer självisk, bara jag får träffa dom ofta, ofta.

Anonym

Äldre 27 Mar 17:24

#258

Iam skrev 2013-03-27 17:17:21 följande:

Fast det du rent konkret säger är att behov går först, inte barnen..
Och det är det nog ingen som ifrågasätter, tvärt om är det vad jag alltid sagt i diskussioner liknande denna.
Det är inte ålder som avgör prioritering, det är behovet.

Det är möjligt att du har en poäng i det men det är också så att ju lägre ålder desto större behov har man ju av stöd på olika sätt.
Mina barn behöver inte mig på samma konkreta sätt nu som dom gjorde när dom var 7 och då behövde dom mig inte på samma sätt som när dom 2 eller yngre.
Dom blir ju självständigare ju äldre dom blir.
Därför tycker jag att barn har ett särskilt skyddsbehov som vuxna inte har, men det betyder ju inte att det är fritt fra, att skita i vuxnas behov heller.

Anonym

Äldre 27 Mar 17:25

#259

Iam skrev 2013-03-27 17:17:21 följande:

Fast det du rent konkret säger är att behov går först, inte barnen..
Och det är det nog ingen som ifrågasätter, tvärt om är det vad jag alltid sagt i diskussioner liknande denna.
Det är inte ålder som avgör prioritering, det är behovet.

Fast jag tror att vi menar i stort samma sak dom flesta av oss, vi använder bara lite olika formuleringar och det är väl det som är så svårt med internet,vi har bara den skrivna texten, skulle vi suttit vid ett köksbord hade det här inte varit ett problem.

Anonym

Äldre 27 Mar 21:55

#268

puss skrev 2013-03-27 21:50:51 följande:

Jag skulle gärna vilja att ts förklarade syftet med tråden? För det är oklart för mig.

Ja, det är det för mig med, så jag ser gärna ett förtydligande från ts.

Anonym

Äldre 28 Mar 00:22

#274

Vad vill du?
Har du inga kompisar som kan prata med dig?

Anonym

Äldre 28 Mar 07:52

#278

Ess skrev 2013-03-27 21:48:02 följande:

Anser pappan att barnen är så otrygga att dom inte klarar av att bli förflyttade till egna sängar, så ligger det på hans ansvar att i så fall bo ensam tills dom blivit så trygga.

Att dom gått igenom en separation betyder inte per automatik att dom är otrygga. Att dom tillåts röja runt hur dom vill, är en helt annan historia. Vem vill dela livet med vrålande apor som borde snarare sitta i bur än tillåtas klänga runt i ett möblerat hem.
Jag hade också ställt krav om jag funderat på att gå in i en relation där barnen fick röja fritt.
Jag säger även till andras barn när dom röjer runt och föräldrarna sitter i soffan och låtsas som ingenting.

Man är i sin fulla rätt att ställa krav på förändringar som man anser gynna både en själv och hemmiljön. Sen är det upp till föräldern att besluta om det är acceptabla förändringar eller om det krävs mer kompromiss.

Handlar inte om det. Handlar om att ha det på ett sätt och sen bli undanskuffade och icke önskvärda när pappa hittat en ny brud. Sen att man får fortsätta existera, men inte är 100 % accepterade är inte så byggande för självkänslan.

Svårare är det inte.

Hoppas alla styvmammors biobarn får uppleva samma känsla. För den är ju "normal" och då måste ni önska era egna barn samma bemötande och nedbrytande hemmiljö.

Anonym

Äldre 28 Mar 08:29

#280

Anonym (styvmor) skrev 2013-03-26 19:59:44 följande:

Kontaktfamilj är inget man ger till familjer hur som helst, socialen är redan inkopplad, men tyvärr så är de bäst på att göra utredningar och sen slutar arrangemanget. Barnens morföräldrar är på samma nivå som deras dotter och min mans föräldrar bor långt bort.

Alla jag känner som har barn tillsammans ser till att få egen tid. Ser inte alls varför det är konstigt att vi också vill ha det?

Men du kan ju avlasta mannen, och han dig. Det är förmodligen så soc ser på det hela. Han är inte ensamstående på heltid, det är tufft. Han har en partner som kan hjälpa till.

Men om han ville vara barnledig skulle han:
1. aldrig skaffa barn
2. sett till att ha ett kontaktnät som VILLE ta hand om barnen ibland

Det är liksom inte barnens fel att de finns och att han inte klarat av att bygga upp ett stabilt kontaktnät kring barnen. Det är hans som har felat, inte de.

Jag är bonusmamman ni älskar att hata

INNEHÅLL