Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Självklart behöver man rätt mycket egentid om man bor med andras barn. Både med sin partner och helt ensam,  jag passade alltid på att sticka iväg när det var min mans helg att ha barnen.

Vad är oftast, och när är det inte oftast? 

Det är barnförbud i vår säng här hemma oxå. Vad är det för problem med det? 

Så... när du pratar har barnen rätt att avbryta?
När någon annan pratar har dom rätt att avbryta?
När dom kallar, släpper du allt och kommer springande?
När din man har behov av att prata med dig får han snällt vänta på att barnen inte är i närheten.. och skulle dom komma i närheten får han snällt pausa och vänta lite till?

Eller hur fungerar det?

Barnens basala behov av mat, kläder, kärlek och trygghet ska komma först ja..
Men därefter finns det enligt mig ingen rangordning efter ålder, endast efter behov.. och ett barns behov är inte per automatik större eller viktigare.  

Det är ingen lek i sovrummet.
Om vi är där inne och barnen vill prata med någon av oss är dom självklart välkomna in och göra just det.
Men ingen lek och inga barn i sovrummet på egen hand.
Precis som jag inte tar mig rätten att vara på barnens rum om inte dom bjudit in mig dit, eller om jag ska prata med dom.
Deras rum, deras saker, deras privatliv.
Mitt rum, mina saker, mitt privatliv.
Alla andra rum är till för alla.  

Nu har jag valt att inte ha någon ny man efter skilsmässan eftersom barnen kommer först. barnens rätt till sina föräldrar ska komma först och att i ts fall där hon kommer in och ändrar på saker i deras relation hade anser jag inte är ok. Barn har behov av att sova me sina föräldrar ibland, men där har tex ts satt stopp. Inte ok i min värld.

"Vi möblerade snabbt om och alla fick ett eget rum med en egen säng och det blev förbud för barnen att sova i min mans säng eller ens vara i sovrummet där den stod.
Det första året blev ett väldigt tufft år då barnen fick lära sig vilka regler som gällde i huset och de fick krav på sig att bete sig efter den åldern de faktiskt var hemma."

Herregud  

Och det är ditt val att sätta dig själv så långt ner på prioriteringslistan. 
Jag hoppas bara att du inte lägger det ansvaret på barnen, för jag tror inte att dom vill att du ska vara ensam bara för deras skull.. Tvärtom. Och om du en dag berättar för dom att du levt ensam i alla år för deras skull så tror jag du kommer att göra dom väldigt ledsna och väldigt besvikna.. Och dom kommer känna att du gjort ett val å deras vägnar som dom inte hade möjlighet att påverka eller stå för. 

Hon har inte satt stopp för att sova med pappa.. Hon har satt stopp för att sova i deras säng.. Det stoppet har vi med..
Men om barnen vill sova med pappa så kan pappa lägga sig hos dom en stund.