Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Absolut inte :) Bara att rangordna människor i en familj tycker jag är helt galet.
Människor kommer väl först utifrån behov? eller?
I min sambos ögon kommer jag på samma plats som barnen och prioriteras efter behov, samma sak med min sambo och barnen i mina ögon. Ingen är mer värd eller mer prio än någon annan.
Det är behoven som styr och förmågan att hantera dessa behov.

MinaE, precis som en massa nya egenskaper upptäcks hos ens partner när man blir sambo gör det det såklart hos barnen och en själv. Man kan aldrig veta vad man ger sig in i eller hur människor fungerar förrän man är där.
Precis som i alla nära relationer kan jag tycka att både min sambo och hans barn är skitjobbiga emellanåt. Andra barn i min omgivning också.... Jag tycker inte att det är fel och det betyder inte att jag inte tycker om dessa människor!

Jag är ungefär 3:a på min killes prioritetslista. Först kommer hans son, sen hans jobb, som gör att han kan ta hand om sin son, sen kommer jag. Han kommer också efter mina barn och mitt jobb. Behöver barnen mig får han snällt vänta. Jag tycker det är ett sunt och hälsosamt tanksätt, och vill inte ha det annorlunda. En kille som valde bort barnet för mig vill jag inte ha.

Just därför har vi också valt att vara särbos till barnen flyttar hemifrån, för deras skull. Jag har valt honom, mina barn har inte.

Men det är klart att sånt inte är ok på nån front, det tror jag inte det är många som tycker, i en familj bryr man väl sig om varandra.
Samtidigt ger det en felaktigt bild att stapla upp exempel, det blir för svartvitt, allting beror ju på omständigheterna.
Min fru var inlagd vid ett tillfälle, samtidigt som jag satt vid hennes sjukbädd, hon var inte allvarligt sjuk, men i behov av sjukhusvård, och självfallet ville jag vara där för henne. 
När jag satt vid hennes sjukbädd ringde sonen och grät för han hade så ont i magen, och jag känner min son, jag hör när det är allvar, så jag satte mig i en taxi och hämtade honom, det visade sig att han hade fått blindtarmen samtidigt, i det läget stannade jag hos min son, som var 8 år, och som hade ont och var rädd, framför att sitta hos min fru som faktiskt kunde hantera sin sitaution bättre eftersom hon är vuxen och inte hade ont på samma sätt. 

Min fru är politiker och jag skulle aldrig drömma om att så emellan henne och hennes jobb, men när jag fick njurstensanfall en natt innan hon hade ett viktigt möte, så fick hon faktiskt ställa in.

Allting handlar om omständigheterna runtomkring, men som generell regel gälla att barnen går först här hemma, just för att dom är barn och kan inte förväntas klara samma saker som en vuxen kan hantera.         

Tycker fruktansvärt synd om barnen som har föräldrar som har skaffat dem men inte orkar ta hand om dem ordentligt, vad är din man för mes om han blir psykiskt sjuk för att han måste ta hand om sina barn?

Jag var 23 år nr jag blev ensam med två små barn utan någon avlastning alls, inte gick jag in i väggen för det, jag bet i hop och gjorde det som krävdes för att mina barn skulle ha en normal barndom fast att de inte hade sin pappa i sitt liv.

Vet flera andra som också har blivit ensamna med sina barn men klarar det utan att bli psykiskt sjuka, att han dessutom har dig som stöd och hjälp gör det hela bara mer konstigt och tragiskt, som sagt stackars ungar. 

Men du kan ju avlasta mannen, och han dig. Det är förmodligen så soc ser på det hela. Han är inte ensamstående på heltid, det är tufft. Han har en partner som kan hjälpa till.

Men om han ville vara barnledig skulle han:

1. aldrig skaffa barn

2. sett till att ha ett kontaktnät som VILLE ta hand om barnen ibland

Det är liksom inte barnens fel att de finns och att han inte klarat av att bygga upp ett stabilt kontaktnät kring barnen. Det är hans som har felat, inte de.

Handlar inte om det. Handlar om att ha det på ett sätt och sen bli undanskuffade och icke önskvärda när pappa hittat en ny brud. Sen att man får fortsätta existera, men inte är 100 % accepterade är inte så byggande för självkänslan.

Svårare är det inte.

Hoppas alla styvmammors biobarn får uppleva samma känsla. För den är ju "normal" och då måste ni önska era egna barn samma bemötande och nedbrytande hemmiljö.

Ändå ska barnen skuldbeläggas och få veta att de kommer i andra hand.

Önska får man. Men nu har pappan inte klarat av grundläggande föräldraskap och valt att barnen ska stå utan kontaktnät. Hans val= han får ta konsekvenserna av det.

Jag har ingen brist på sympati men jag väljer att lägga den på barnen istället, den vuxna måste se till att må bra och ta tag i sin situation och be om hjälp innan det brakar iväg, barnen har inte valt detta och ska få växa upp i en trygg miljö med vuxna som orkar med dem, gör inte de vuxna det så måste de söka hjälp.

Jag mår mer illa av barn som far illa än folk som värnar om att barn ska ha rätt att ha det bra, om du anser att det är viktigare att föräldern får leva ut hur de mår än hur barnen mår får stå för dig. 

Ja du. Barn i förskoleåldern som upplevt att mamma blivit psykiskt sjuk och gjort dumma saker, som i stort förlorat kontakten med henne, brukar ha ett stort behov av närhet och bekräftelse av den förälder som finns kvar. Men i detta fall orkade inte pappan med det, och sen när Ts kom in i bilden så löste hon problemet med att skuffa undan barnen och lära dem att de minsann inte är prio 1 utan de ska hålla sig i sina rum.

Barn kan ta det. Barn kan växa upp så. Men jag vågar sätta allt jag äger på att barnen kommer att må väldigt dåligt som tonåringar eller unga vuxna!