Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Fast jag tror inte lösningen är att leva tillsammans under 'tvång'. En kärlekslös relation övergår lätt i en bitter sådan, och barn mår inte bättre av att leva i en sådan. Knäckfrågan ligger i att lyckas skilja sig på ett 'bra sätt'. Att komma till insikt att man inte skall leva tillsammans, men tillsammans även i framtiden ta hand om sina barn just tillsammans (även om man inte bor tillsammans).

Jag har åsikter kring män (som det ofta handlar om här iaf) som blir 'slappa' gentemot sina barn och (ännu värre) ibland släpper in en ny kvinna som egentligen inte vill ha bonusbarn och agerar därefter. Detta gäller speciellt när barnen är små, med ökande ålder blir barnen mer självständiga och kan resonera bättre kring relationer. 

Enligt min erfarenhet, om man analyserar de som skriver om sin situation lite utförligare är att..

Antingen är det ett resultat av att mannen och biomamman inte lyckats avsluta sin relation riktigt... Den kvarvarande konflikten 'spiller över' på styvmamman.

Eller så är det mannen som inte tar sitt ansvar som den 'medlande' parten (dvs, den som har en relation till båda kvinnorna). Istället hamnar de båda kvinnorna i konflikt.   

Halmgubbeargumenten haglar tätt ser jag...

Haha, det kan vara bra att veta vad man svarar på så gör du inte bort dig...

Tips: Det finns något som heter Google du kan använda om du själv inte vet. 

Även om TS verkar ha en del skumma regler och idéer så är det ju bättre än inget... Verkar ju vara en instabil mamma och en pappa som inte pallar..

Med tanke på ditt första svar och uppföljningen ser jag att du fortfarande inte har en aning om vad ett halmgubbeargument är.... :-/

Kan vara värt att veta att Ess försvarar att använda barn som slagträn för att manipulera sin sambo/man.. Hård som flinta!

Som sagt, halmgubbeargument...

Ess: Inte OT alls. Ville bara informera de som slösade energi på att argumentera hårklyverier med dig om det futila att argumentera sånt med ngn med psykopatiska drag när det kommer till familjerelationer..

Jag bara utgår från det du faktiskt skrivit (ang. att använda barn som slagträn i en familjekonflikt), kanske skulle jag låtit andra dra slutsatsen om psykopatiska drag själva.

Du däremot fabulerar fritt och svävar ut i uttryck som 'dynga över' och liknande....ganska sorgligt men sant.. 

Fast posten du citerar menar ju att ingen argumenterat för att barn skall få ta över. Att barn vill ta över (om de inte lärs annat) är ju ganska naturligt... Barn har sällan någon större förståelse för kostnader, varför det kan verka helt rimligt att de också skall få en ny mobil. Enklast är att vara konsekvent och tydlig i alla regler, då behöver sällan  varken reglerna eller föräldrarna vara drakoniska....
Har man dock 'missat tåget' och barnen redan lärt sig att de kan 'få allt' (saker, vad de vill göra etc) så har man troligen en lång resa framför sig innan man är på spåret igen.. 

Barn vill ha grejer...även om de är 11 år... Ja de är avundsjuka, social kontroll över ha-begär och känslan att andra har mer än en själv lär vi oss inte när vi är 11. För en 11-åring är 'ihoptjänade pengar' fortfarande lite halvabstrakt, speciellt när det handlar om dyrare saker. Läs lite på FL och du hittar många exempel på där vuxna kvinnor inte lärt sig det ännu...
Reaktionen kommer att komma, men hur 'ihållande' den är (dvs, blir det 'tjat') beror på hur konsekvent man är...där kan man ju 'gräva sin egen grav'. Men skulden ligger då på den vuxne, inte barnet man själv uppfostrat 'fel'.  

Det är faktiskt ganska enkelt. Vill man inte ha bonusbarnen (eller då är det ju styvbarn) i sitt liv SÅ DRA DÅ NÅGON ANNAN STANS! (sorry, härmade inlägget ovan). Att bli tillsammans med någon med barn är inte ett plockande med russin ur kakan. Man måste vara vuxen och gilla hela paketet, annars har man inget där att göra.. (sen behöver man inte bli en ny mamma, men det är en annan sak).

Stivisen: Vill jag inte vara barnvakt väljer jag att inte vara det. Väljer jag att vara barnvakt så bör jag inte göra det med utgångspunkt att jag inte vill ha med barnen att göra. Om så är fallet FÅR JAG VÄL DRA NGN STANS DÄR JAG FÅR VARA FÖR MIG SJÄLV! Det sista jag ska göra är att göra ett val och sen sitta och gnälla över mitt eget val... Jättelätt!

Jag har, trots ihärdiga händelser att det är vanligt, inte träffat ett bonusbarn som varken lidit eller upplevt engagerade vuxna som ngt som 'trycks ned i halsen på dem'...

Barn kan vara jobbiga, det är ett faktum... Men nej, har aldrig önskat bort dem eller liknande. De kan vara jobbiga och griniga i en enskild situation...men inte så att det 'hänger över' till samlivet i stort..

Självklart skall man inte krävas att ha barn till 100% om man lever i en relation. Det gäller även de egna barnen btw. Felet ligger väl då snarare i relationen än hos barnen. Detsamma gäller väl de andra händelserna som jag antar inte heller är orsakade av barnen (kan ju ha missat i tråden). Att säga att livet är tungt är ju heller inte samma sak som att jämföra med att få vara barnvakt för evigt åt grannen (som ju inlägget du citerade handlade om som svar på Stivisens halmgubbeargument).

Jag har gått igenom en del riktigt tunga delar i livet jag med... Skall vi prata rättegång så toppar jag nog dig med att ha vittnat mot bandidos och haft (den dömdas) 'släktingar' med skjutvapen utanför min arbetsplats..   Det var inte heller något jag skulle hamna där när jag antog ett byggbolags offert.. :-/  Ibland får man dåliga kort och måste spela dem så gott det går, förhoppningsvis kan man spela sig ur situationen eller byta korten. I situationen du beskriver skulle snarare barnen vara det som gav mig energi när allt annat skit drabbar en. Men det du beskriver stämmer överens med många trådar här. De som skapar trådarna har ofta klivit in i ett förhållande kanske lite förblindade av kärlek och därför hamnat i förhållanden där männen och exet inte rett ut sitt gamla förhållande..