Jag är bonusmamman ni älskar att hata

Jag kan köpa att vissa har svårt att sova med barnen i sängen. Det har hänt även mig, men jag har valt att prioritera mitt barn. Andra gör ett annat val, det är ok för mig.

Det jag ifrågasatte var regeln där barn inte får gå in i ett rum i huset! Vad finns det för argument för det? 

Jag ifrågasatte att man förbjuder ett barn att gå in i ett rum i barnets eget hus. Det känns för mig som ett sjukt behov av privatliv om man skall ha ett helt rum där ens eget kött och blod inte får gå in.... Självklart upp till var och en att välja, liksom att det är upp till mig att kritisera valet..

Ja, jag förstår det iom att dina föräldrar hade de reglerna...man överför sina egna nojjor på sina barn såklart.

Hade själv en mamma som inte var direkt 'kramig' av sig (även om hon inte förbjöd mig att vara i mitt eget hem)... Har på olika sätt märkt hur jag varit mer 'privat' än många andra när det gäller den personliga sfären. Har över tid kommit att komma över detta, och när jag fick barn släppte det helt...

Barnets eget behov av ett privatliv växer ju fram med ålder. En treåring, som jag uppfattar att trådstarten handlar om, har inte samma behov som en 13-åring.
Vill min son (som är 6 år) vara ifred får han vara det, om det inte bara är ett sätt att tex komma undan ett argument (för det är bara om han är arg på oss han vill vara ifred). Det betyder inte att jag inte går in i hans rum om jag har ett ärende dit. Å andra sidan är han välkommen att gå var han vill i huset. Har själv inget behov av att fly från mitt barn, även om jag inte alltid vill ha honom klättrandes på min rygg.

Men jag gör iaf en skillnad på att lämna någon ifred som just då kanske behöver vara det och att förbjuda någon att gå in i ett rum. Om du sen inte gör det vet jag inte riktigt vad jag skall säga... Mår man så illa av sitt barns närvaro i ett rum att man måste förbjuda barnet tillträde, ja då kanske man har problem...om inte psykiska så beteendemässiga / tvängstankar.

Fast det är ju tydligt att ens föräldrars strikta gränser förs över till barnen. Jag föredrar att föra över närhet och tillgänglighet. 

Faktiskt inte...tror du det är en slump hur vi blir? Det är en kombination av uppväxt och medfödda drag.

Nej, inte om du orkar läsa hela mitt långa inlägg....

Precis...då är det bus på gång....

Fast det jag från började kritiserade, och då du kände dig nödgad att rycka in, var att förbjuda barn att gå in i ett rum överhuvudtaget...

Vill man alltid ha barnen i sängen får man väl gå någon annanstans antar jag...

Vi hade en tidigare meningsskiljaktighet som startade i det att jag hårt kritiserade en TS som ansåg att ingen i hennes nya familj (inkl barn) skulle få ställa några krav på henne. Jag skrev då att jag tyckte att med den inställingen hade man inget i en familj (speciellt med barn) att göra...

Det är överspelat nu.... Skojade lite om att man skall vara försiktig med dessa åsikter, och det var inte populärt..