Råd som Anna Wahlgren ger och har gett till föräldrar genom åren..

Det en ramsa som sätter punkt för vidare "diskussion". Jag har förstått att man ska vara bestämd i sin ton när man ger den.

TS är dåligt skriven och skrevs i ren frustration efter en diskussion med någon som menade att det finns inget som helst att ifrågasätta här, allt AW ger i sina råd är kärlek osv och jag ångar idag att jag inte samlade mig innan jag skapade denna tråd. Gjort är gjort och även om jag normalt sett kan uttrycka mig bättre än i TS är det inga osanningar det rör sig om. Jag kommer däremot på saker jag önskat skulle stå som exempel. Som AW syn på funktionsnedsättningar. Vaccinationer. Hur hon beskriver verktygen för att lugna barnet fysiskt. Det sista kan jag visa på exempel både från hennes bok och forum här:
Ur SHN- boken:
"Första gången är det inte roligt att "solfjädra" en mer eller mindre chockad, motspänstig unge som ser en enda stor varg i dig-du såg Felix pappas rapport här ovan;han ägnade exakt 45 minuter åt att solfjädra sin son innan budskapett hade landat på ett för båda pater betryggande sätt."
"Solfjädern som krisverktyg får ta den tid det tar. Den måste då vara så pass kraftfull att lilla barnet inte kommer åt att vända och vrida på vare sig huvudet eller kroppen. Och det är, som du förstår inte populärt första gången-ingen människa varken stor eller liten, tycker om att hållas fast."
"Känner du dig våldsam och otrevlig som håller barnet på plats och bjuder ett så orubbligt motstånd mot barnets frenetiska utbrytningsförsök betänk två saker:
*Så lång tid som första gången för solfjädern som krisvertyg att förmedla sitt betryggande budskap tar det aldrig mer.(Förutsatt att du inte avbryter den innan du nått ditt sömntunga mål!)
*Kraften du använder, "våldet" du brukar är inte värre en det våld du skulle vara tvungen att ta till om och när ditt lilla barn vägrade låta sig spännas fast i bilbarnstolen, exempelvis. Visa saker kan helt enkelt inte diskuteras. De måste genomföras, punkt slut"

Från Forumet, AW beskriver den brutala varianten av solfjädern:
"Brutala solfjädern: Lägg tillrätta. Armarna upp, benen ut, huvudet bort från dig + omedelbar solfjäder, statisk och bestämd: DU ÄR TYST. DU LIGGER NER. Inte huvudet och inte lilla kroppen ska ha en chans att slingra fram några frågetecken på det beskedet. Håll kvar så, enligt skruvstädsmodellen, tills hans utbrytningsförsök ebbar ut och han börjar slappna av, tyst. Stå kvar. Du kan släppa av lite på det mycket pressande greppet när du känner att han har mjuknat i kroppen och är stilla, men minsta förnyad anspänning i sänghalmen föranleder ett nytt obevekligt skruvstäd. Stå kvar. Pröva på att släppa efter en anings aning enligt ovan - men återgå till skruvstädet så fort han börjar krångla det minsta igen. Osv. Ge dig inte, tänk på annat under tiden, ha mörkt i rummet och låtsas att du mediterar Rolling Eyes Lyssna till andhämtningen: när den är alldeles lugn kanske han hinner somna eller rentav redan har somnat. Det gör ingenting, i denna kris-minikur Exclamation Stå hellre en liten aning för länge än för kort. Smit ut snabbt med ramsan modell bekräftelse, lugn och rätt låg, x 4."
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18...

Läs gärna i den sista tråden där allt detta med öronproppar och att lämna barnet ensamt med sin gråt tas upp. Jag har läst boken och inget här strider mot de råd som ges där men kanske vill man vara lite mer brutal som AW uttrycker det när det inte går som tänkt.

Ja, jag upprepar mig då du fortsätter påstå i inlägg efter inlägg att jag far med osanningar vilket inte stämmer. Och ja, jag gjorde det lätt för mig själv igår och visade på sådant som är lättillgängligt då min ork inte är densamma och tiden inte finns där. Kanske läste någon igår som inte läst tidigare och fick upp ögonen och det gör det hela värt oavsett din reaktion.
Du ser dessa råd som en skitsak i ett större sammanhang. Jag tycker inte att något barn förtjänar sådan behandling oavsett. Du tycker att det goda väger upp vad vi diskuterar här och då också det som dagligen går att läsa om på forumet och i böckerna om vi ser till vad som har diskuterats mest här vilket är just den ensamma gråten. För mig bleknar det som är bra i jämförelse då det som är värt att ifrågasätta är så pass grovt och visar på något som går emot allt vi vet om barn idag samt en människosyn som är minst sagt sorglig. Jag tror att alla har förstått hur fantastisk du tycker att AW metoder är oavsett vilka råd hon ger och du har säkert rätt, de flesta ser nog att jag finner ett flertal av hennes metoder och råd hemska, hjärtlösa, kalla, barnfientliga för att säga det med ord som poppar upp i mitt huvud direkt.
Jag tycker att det är en viktig diskussion eftersom barn riskerar att fara illa av de råd hon ger på forumet och i böcker och därför kommer jag fortsätta. Tack för dina inlägg och din tid. Det har varit intressant. Välkommen tillbaka om du så önskar.

Detta finner jag intressant och jag skulle gärna vilja veta om du baserar det på något annat än AW "teorier" kring barn. AW är ju ganska tydlig med att det bara gäller under vad hon kallar smekmånaden när man vid signal ska tillfredsställa barnets faktiska behov. Fram tills det att barnet är runt 3 veckor alltså. När barnet har passerat denna "gräns" menar hon att det är vid MAT fokus bör läggas. Hon är inte ens främmande för att du vid enstaka tillfällen tar upp barnet ur sängen för att mata det men för att ge det närhet, NEJ. Detta är intressant då maten spelar en marginell roll i jämförelse med närhet om man ser till barnets anknytning. Jag vet inte om det är detta du baserar det du skriver ovan på men det finns ingen som helst stöd för vare sig en "smekmånad" eller barnets behov av fysisk närhet minskar därefter. Tvärtom brukar behovet öka när barnet har kommit längre i processen och lärt sig skilja på mamma/pappa från andra.

Det gör jag inte. Det är ett av alla råd som har getts och som ges men du verkar hänga upp dig på just detta och glömmer bort eller väljer att inte se allt annat som också har diskuteras här. Främst det att barn lämnas att skrika ensamma med sin gråt som sagt.
Nej, hon är inte ensam om att skriva böcker om sömn för barn. Böcker om barnuppfostran. Jag har också reagerat på andra författare som jag anser ger rent skadliga råd. Läs här t.ex:
www.familjeliv.se/Forum-3-23/m60913072.html
www.familjeliv.se/Forum-3-20/m57957557.html
Lyckligtvis fick inte denna metod någon större spridning i vårt land och hemsidan släcktes ner ganska snabbt. Jag tog mig dock tid att läsa boken och började forska om så skulle ske. Jag är inte den som blundar för CIO-metoder oavsett vilket namn skaparen till metoden bär.
Jag har deltagit i många diskussioner som rör CIO-metoder oavsett om det har handlat om babywise, SHN eller 5-minutersmetoden och kommer fortsätta göra så. Du och andra ser främst till föräldrarnas fria val att följa rådet och vill med det på något sätt rättfärdiga rådet som sådant vilket i min värld är totalt bakvänt. Ni kan låta bli att bry er med fraser som "varje förälder vet vad som är bäst för sitt barn" men jag är inte er och jag ser barnet och hur det påverkas framför föräldrarnas fria val att behandla barnet enligt dessa råd. Det är också den person med "experttitel" som gav rådet som främst bör ifrågasättas.

Jag tog mig nu tid att läsa hela den tråd Amazonas länkade till tidigare för att visa på ett enligt henne positivt exempel. Det sista inlägget från mamman visar på mycket av det vi har talat om (ensam gråt, att gå emot instinkter osv) och lyder så här:
"Nu behöver jag lite support igen!
Sedan jag skrev senast så har det som längst gått en vecka utan uppvak. När uppvaken kommer, har det fortfarande tagit ca 1,5 timme innan han somnat om. Jag har gjort som tidigare, avvaktat i det längsta, gjort husljud och sedan ramsat när jag egentligen är ifärd med att gå in. För en dryg vecka sedan blev jag lite paff för han vaknade och ill-skrek och vrålade "mammaaaaaaaaaaaaa". Nu när han är så pass stor och verkligen ropar på mig skapar detta en kluvenhet i mig. Jag stålsätter mig verkligen för att inte rusa in och "rädda" honom. Försöker tänka, vad är det han behöver egentligen, jo sova, hur lugnas han bäst?
Jag fick den natten ändå lägga tillrätta två gånger, vilket var ovanligt, men det var verkligen inte rätt på annat sätt.
Jag har alltid lugnt ramsat mig ut, och inte dröjt kvar i rummet.
Nu har det även varit två kvällar irad som unge herrn efter utramsningen vid läggning väntat några sekunder och sedan brustit ut i hög klagan! Detta var mer än en månad sedan det hände! Även här blev jag ställd, vad var detta nu?
Tänker att hela tiden ge lugna svar oberoende av hur mycket frågor han ställer.
Igår när han som sagt för första gången på länge brast ut i gråt när jag gått ut gick jag in efter en liten stund för att se om det var gosenallen som inte fanns med eller vad? Två gånger gick jag in i går kväll och han somnade efter 25 min ca.
Ikväll gick jag in en gång och la ner, pussade i nacken och ramsade mig lugnt ut. Det var ca 20 min klagan. Och nu i skrivandets stund har jag hört småyl efter bara en knapp timmes sömn.

Jag har ju verkligen bestämt mig för att komma imål med den goda sömnen. Är jag verkligen det? När det kommer nya "fnurror" innan jag hinner andas ut? När jag skrev senaste inlägget så kände jag verkligen att vi var färdigkurade. Han kan detta nu. Men vari ligger problemet att det har blivit sämre sömn och nya ifrågasättanden redan? Jag trodde att min attityd skulle bli änu säkrare av att jag började slappna av och få sova?

Han är otroligt mammig just nu. Jag är ju hemma med honom och hans bröder hela dagarna, så närhet och gos ger jag ju så mycket jag förmår på dagen. Men nu känns det som att han de senaste två kvällarna tror att jag ska försvinna bara för att jag ramsar mig ut. Men dagssömnen har han inte alls reagerat så. Är det någon speciell fas vid 16 månader?

Och ja, jag får fortfarande, varje gång han på något sätt ifrågasätter sömnen jobba med mina tankar om det vi gör är rätt. Det är konstigt det här. Rent instinktivt vill man ju bara rusa in och med min kropp visa att allt blir bra. När jag då i mina tankar får spela upp för mig att min fysiska närvaro ytterst få gånger har gett honom lugn nattetid, hur vi än har gjort, så faller jag tillbaka på allt det positiva shn ger.
Men frustrationen ÄR ändå hos mig, att jag inte verkar nå ända fram!?
Att det fortfarande är så långa vakenpass och en hel del lessamheter.. "
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&t=26562&start=45

Jag håller med även om jag själv tänkte separationsångest och inte drömmar då det är typiskt för åldern. Barn runt 11/2 år och upp till två år med variation åt det ena eller andra hållet går igenom en andra separationsfas. Det är inga konstigheter utan rent av ett sundhetstecken. Det rätta är givetvis att visa barnet att man finns där oavsett och inse att barnet behöver mer just då för att det på ett tillfredsställande sätt ska gå vidare i utvecklingen. Att ignorera barnet är det sämsta man kan göra men AW är givetvis av annan åsikt .AW kallar det istället vid vid förtrots och jag gissar att denna mamma kommer få svar utifrån det. Jag googlade på förtrots och hittade en mamma med detta "problem" samt AW svar som beskriver hur hon ser på det:
Så här skrev en mamma om just det här problemet:

"Hon börjar gallskrika direkt hon märker att det är bus på gång före läggningen och INGET vi gör kan få henne att skratta. Hon skriker, slår ifrån sig och blir helt ohanterbar. Ramsan ter sig fullständigt verkningslös, trots att jag jobbar med den i upp till en timme. Men vad ska jag göra då? Jag står inte UUUUT med gnället och skriket, men hon lugnar sig inte med ramsan och jag kan ju inte gärna gå ut och låta henne skrika à la 5 mm. Någon vargrädsla tror jag dock inte att det är frågan om, utan snarare trots och det att hon helt enkelt aldrig blir färdig att gå och lägga sig, hur trött hon än är."

Och här är Anna Wahlgrens svar:

"Det kan hjälpa dig att läsa på i trotskapitlet, även om hon inte är där än. Detta är en försmak. Det gäller ju att åtminstone intellektuellt försöka förstå vad barnet håller på med och varför.

Beteendet du beskriver är direkt avvisande. Hon tycker inte hon får någon hjälp av er, i alla fall inte den som vore nöjaktig för henne och skulle framkalla lättnad. Du får försöka se de här utbrotten som frågor. Barn frågar i påståendets form, och detta påstående tar sig uttryck i handling. 'Du tycker inte om mig, för jag tycker inte om mig själv, och då kan ingen annan göra det heller' kan vara en 'fråga'. Man (barnet) tar i allt man kan för att 'bevisa' att man är oälskad, vilket betyder att man riskerar att bli övergiven och därmed dödsdömd, eftersom man inte kan klara sig på egen hand, vilket man vet om.

Det är här sakligheten kommer in i bilden. Bara med saklighet kan man övertyga en liten unge om att det är beteendet man underkänner, inte personen, inte människan barnet, och att man inte har några som helst planer på att fimpa ungen känslomässigt (och därmed överge barnet) men att detta inte ger barnet frisedel att bete sig på ett socialt icke acceptabelt sätt.

Du kan inte förklara för barnet i ord att det är beteendet du vägrar, inte barnet; du är tvungen att visa det i handling.

Och då ska hon inte tröstas eller duttas med alls!

Situationen är sannerligen inte upplagd för tröst och dutt; fakta i målet är att barnet avvisar dig, därför att hon för närvarande avvisar sig själv och inte alls tycker om sitt otrevliga / upprörda beteende - alla människor vill ha lugn och ro och må bra i livet - och du å din sida, som fått för mycket av vad du inte kan hantera och inte står ut med längre, avvisar också henne. Medvetet eller ej, 'uttryckt' eller ej, men i hela din vanmäktiga, uppgivna attityd.

Ty något av det svartaste man kan känna här i världen är ju detta: 'Jag står inte ut med mitt barn.' Negativa förväntningar staplas på varandra - man vet vilket helvete som väntar, i kväll, i morgon bitti, nästa kväll... Du kan möjligen använda detta till att förstå hur svart det känns också för ditt barn att avvisa sina ömma på det sätt hon gör nu, kväll efter kväll, därför att hon känner er hjälplöshet.

Nu är situationen låst, dvs har hamnat i ett negativt mönster som måste brytas, om ni ska kunna komma vidare. Barnet är snart 'färdigförtrotsat' och du kommer att få tillbaka din lilla flicka, och du kommer att få tillbaka din egen glädje över saker och ting och därmed också din självkänsla, hoppas jag innerligt - och tror jag - men som det är nu, är saklighet att anbefalla och väldigt tydliga budskap från din / er sida om att det är just beteendet du inte vill ha. Hon får naturligtvis känna vad hon 'vill' och skrika och gapa och ha sig, men hon får göra det för sig själv. Du måste studsa tillbaka bollen till henne.

Hon har ju med all önskvärd tydlighet visat det som alla trotsbarn förr eller senare kommer fram till - att problemet är hennes. Ingen annan kan lösa det åt henne. Och det är klart hon blir förb-d och också ledsen över den insikten, men den 'tröskeln' är nödvändig att forcera för att hon, lilla människan, ska kunna vända på steken och sluta bestraffa dig för att du inte 'räcker' med din kärlek utan måste leda, visa, hjälpa, lära också.

Det är det hon ber om.

Det är aldrig roligt att vara otrevlig mot den man håller av, men ibland är det nödvändigt. Bär ett litet barn sig socialt oacceptabelt åt, hjälper man det inte genom att trösta, förstå och tycka synd om. Man hjälper mer genom att finkänsligt betacka sig och hänvisa barnet till avskildhet, tills bättre tider stundar.

Hon är nästan två år och alls inget kurbarn och ingen bebis heller. Nu pratar vi inte 'sömnmetoder' och du behöver inte rädas 5mm, eller att ramsan inte 'tar'. Du ska inte jobba med någon ramsa i en timme - no way. Du ska bara säga godnatt åt henne när du går, och du ska gå direkt, stänga dörren om hennes gapande och inte göra ett dugg mer, utom andra ljud i huset. Här skulle faktiskt musik vara bra, så hon får något annat att lyssna på än tystnaden, som är så 'osaklig' - om du förstår vad jag menar! Så uppgiven, trött och negativ.

Gallskriker hon så fort det är bus på gång blir det naturligtvis inget bus. 'Oj då', och direkt i säng bara. 'Godnatt, godnatt, vi ses i morgon.' (Till och med 'sov så gott' kan utlösa utmanande protester här... Men ses i morgon gör ni ju onekligen.)

Inget ni gör kan få henne att skratta - så låt bli att försöka! Hon är uppenbarligen inte glad och tänker inte vara det heller. Då får hon ta hand om sitt dåliga humör på kammaren.

Skriker hon och slår ifrån sig och blir 'helt ohanterbar' - så hantera henne inte. Sluta försöka kramas. Bär henne raskt och målmedvetet utåtvänd, så att hon inte kommer åt att slåss, och lägg henne i sängen utan kommentarer. Skriket 'hör' ni inte. Överlåt det åt henne själv.

Och jo, du kan visst gå ut och låta henne skrika. Hon är ingen bebis längre. Stäng som sagt dörren och sluta stå till pass. Det är så du i handling kan tala om för henne det du säger här och nu: Du står inte UUUT. Genom att framhärda i saklighet och cool förvisning lär du henne - inte på en enda gång men på 3-4 - att det inte är HENNE du inte står ut med, utan just hennes mindre trevliga beteende, och där får du se dig som en saklig respresentant för samhället. 'Så där kan man inte bära sig åt.' Man kan göra det för sig själv, men inte med andra.

Lägg henne en halvtimme tidigare på kvällarna nu, tycker jag. Det ger henne tid och påverkar förmodligen morgnarna positivt mycket snart.

För säkerhets skull : utmana inte ödet genom att bekräftelseramsa heller. Hon vet vad som gäller och VILL sova, även om det inte blir så förtjusande lugnt de första kvällarna, innan hon vet att du verkligen står pall (se trotskapitlet). Gå in innan du lägger dig och titta till, men skulle hon vakna så ut med dig som ett rött streck på en gång! Du var inte där för att träffa henne. Du var där för att (sakligt) kolla att allt stod rätt till.

På dagarna har ni naturligtvis åtskilliga ljuspunkter, och det är dem du ska utnyttja till positiv förstärkning med uppskattning, glädje, beröm när det är läge, trevligt utmanande social delaktighet med tack för hjälpen, etc (helst ska hon också anstränga sig en smula och lockas att gå lite längre än till första bästa motstånd, dvs övervinna det).

Livet är inte alltid bara trevlig underhållning. Livet är också krav ibland och - faktiskt - en smula ansträngning, även för små barn. Trotsåldern syftar till en social mognad och kompetens som den lilla förtrotsaren inte alls besitter, och inte hinner tillägna sig heller - än. Men här är en försmak, för er båda. Se det som en spännande utmaning (jag vet, lätt att säga) och förberedelse för just trotsåldern, och dumpa alla svarta, sårade känslor i garderoben under den dock korta tid förtrotsen varar (ca 2 mån). Fram för saklighet, neutralitet, vänlighet som är upphöjt, lagom opersonligt bestämd!"
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php

Vad fint att du tog dig tid att göra det! Det är tyvärr så det fungerar, kritiska röster vill man helst hålla borta och det finns dessutom trådar som varnar för just kritiska röster vilka är de första man ser om man besöker "kurforum". Här:

"Hej kära forumister, nya som gamla.

Det är med sorg vi kan berätta att vi har människor på detta forum som enbart är ute efter att på olika sätt förstöra, sprida fel information, skrämma och göra inlägg i en anda som inte stämmer överens med forumets filosofi. Vi som är här har ett gemensamt intresse och det är kärleken till barnen och det i Barnabokens och SHN-bokens anda. Vi jobbar förebyggande och proaktivt med våra barn för att se att dessa får de behov tillgodosedda som de så särskilt behöver.

Om någon av er som skriver här på forum får PM eller inlägg som ni känner inte håller den standard och de svar som Sova Hela natten innebär eller Barnaboken försöker förmedla så får ni gärna kontakta mig, Torsmamma (ordförande) eller annawahlgren (forum ägare) via PM, så kommer inlägget genast att tas bort eller andra nödvändiga åtgärder att vidtas.

Detta står i introduktionen till forumen och det är detta som vi vill behålla här på forum.

Tack för att du sökt dig till oss och välkommen!

" Inte heller är det något krav att man ska omfatta eller ens känna till Barnaboksfilosofin. Önskemålet är dock att man har ett öppet sinne, berett att ta till sig just Barnabokens syn på barn. Inställningen till barn som Barnaboken förmedlar representeras genomgående bland "forumisterna" här. Det är en inställning som går ut på att vara sitt barns allra bästa vän i världen."

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=6
"Välkommen är du, du mamma eller pappa som kommer ny till aw.com för att få hjälp med att ge ditt lilla barn den så välbehövliga, goda, sköna, sammanhängande nattsömnen enligt Sova hela natten-kuren

Inte för att det är roligt, men det är nödvändigt: Jag ber dig läsa forumordföranden TorsMammas viktiga meddelande ovan, "Viktigt - Läs detta först". Då är du beredd på att fula "spam" kan dyka upp bland dina Personal Messages och kan agera lugnt, dvs kasta dem i papperskorgen utan att ta notis, alternativt larma TorsMamma som kan härleda dem.

Under alla år - första SHN-boken kom 2005 i Sverige och Norge, den andra och än mer utarbetade, "Internationella Sova hela natten" 2008 - har både kuren, forumet och min person svartmålats på sina håll. På föräldrasajten Familjeliv öppnas t ex ständigt nya, ofta tusensidiga "hattrådar". Den unkna stämning av missunnsamhet, avundsjuka, illvilja och förtal som frodas där vill vi inte ska nå dig på något vis i världen, men vi kan tyvärr inte hindra människor från att skicka PM i den andan till varenda ny hjälpsökande på aw.com. om så skulle vara. Jag hoppas du slipper!!

Just i dessa dagar gick jag in på Familjeliv med ett enda och sista genmäle, som jag publicerar här till din möjliga tröst och uppbyggelse

VÄLKOMMEN

* * * * *

*Uppmärksammad på vad ni har för er här (igen), har jag i min tur uppmärksammat moderatorerna på diverse övertramp. Dit hör personangrepp av typen "psykstörd" liksom brott mot upphovsrättslagen. Man får inte lägga in hela trådar, lika lite som hela böcker; materialet på mitt forum annawahlgren.com är upphovsrättsskyddat, liksom mina böcker.

Jag ber om ursäkt att jag drar er alla över en kam och talar i ni-form till er som gått in här under trådstartarens upprop. Jag vet att även här finns sunt förnuft. Men låt mig en gång för alla deklarera:

Det finns ingen lag på att tillämpa Sova hela natten-kuren (som är en kur - ett botemedel - ingen metod), eller Standardmodellen, som är en rekommendation och som lätt av sig själv ger goda nätter - se decemberkrönikan 2009 - eller att läsa och ta till sig Barnaboken, som redan den ger goda nätter och ett gott liv med, och för, de små (och inte så små) barnen.

Det jag och mina ideellt arbetande medhjälpare på aw.com kan erbjuda är hjälp som fungerar, i praktiken. Om man nu vill få sova på nätterna - vilket även små barn både vill och behöver - men inte får till det utan går på knäna av sömnbrist och möjligen inser att också barnet far illa.

Är allting frid och fröjd finns ingen anledning alls att söka hjälp. Den som inte är sjuk går ju inte till doktorn.

Jag vet inte vad ni har för problem. Jag hjälper den som behöver hjälp, och jag lyckas. Ni fortsätter er hatkampanj som börjar om, börjar om, börjar om. Vart vill ni komma? Ni har redan anmält mig till alla tänkbara instanser, och vad hade ni för det? Sitter jag i finkan med munkavle? Nej, det gör jag inte. Så vad var poängen? Barnläkarförbundets bannbulla? Vad händer med den, då? Ingenting.

Föräldrar har fortfarande sitt eget omdöme, gudskelov och tack.

Förlåt ett råd som ingen av er bett om, men här kommer det: Lägg er dyrbara tid på era små barn i glädje! I stället för att lära dem mobba folk och hata. Ni är trots allt vuxna föredömen.

Små barn ska njutas - och njuta själva!*"
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&t=21823

 
Vill du dela med dig av tråden det gällde? Här får du säga vad du käner och tycker och vem vet, kanske denna förälder faktiskt läser. Det har hänt tidigare. Det är ett av mina mål med allt detta. Jag vet från före detta medlemmar som jag har kontakt med att de läser även om andra mer inbitna medlemmar vill visa på annat när de dyker upp här.

Vill du göra din röst hörd på AW forum är det till "kackelforum" du måste vända dig. Sakliga inlägg raderas också där men du har större chans att din sak sagd där. Jag har diskuterat där (trådarna är borttagna idag) och jag kände att det inte gav något då jag bara blev förlöjligad trots min sakliga ton. Någon som inte har varit delaktig i denna tråd men som är väldigt delaktig i allt detta genom en facebbokgrupp, en egen hemsida och diskussioner på AW forum är Plutteli. En tråd var denna användare är aktiv på AW forum som inte inte är borttagen:
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&t=26073&start=30

Tack för att du delar med dig. Detta är absolut inte något som är OT i denna tråd utan något som AW står bakom och har kämpat för länge. Min TS kom att handla främst om att få barn att sova men det finns så mycket mer som du och andra har vittnat om som är värt att diskutera. Ventilera här!
Jag tycker att du skrev ett jättebra inlägg. Att jobba svart och ha med barnet till jobbet bara för att undvika förskolan? NEJ, det tror jag knappat gynnar barnet om man ser ett steg längre precis som du beskriver det.
För att gå från det ämne du tog upp känner jag att vi verkligen också borde diskutera det som har fått många föräldrar att lämna forumet vilket är barn med NPF. Jag är så glad att ett flertal föräldrar lämnade forumet efter det att AW kom  med "det existerar inte, barnaboken botar" men jag blir ledsen att det fortfarande finns föräldrar som går på sådan galenskap. Rätt medicin kan förändra världen för någon med ADHD. Jag har kollegor och en underbar systerson som är exempel på det. Visst, vi hade år efter år efter år kunnat tjata om rutiner (vilket min systerson behöver oavsett) men den jobbiga rösten i huvudet som min systerson beskriver  försvinner inte med det. Det krävs mer och ja han sover gott och har alltid gjort men han har ADHD vilket gör det svårt för honom i det dagliga livet utan medicin. Väldigt många lämnade forumet samma sekund AW menade att "läkaren har fel" och började upprepa fraser ur KMR propaganda när det handlade om NPF och jag har haft kontakt med ett par av dem och speciellt en mamma jag känner en enorm respekt för idag som har gett mig så mycket på alla sätt tänkbara. Vi har kommit nära varandra trots att jag är här och hon var där. Jag kommer givetvis inte outa henne (innan hon vill och vågar själv) men jag vill att vi i alla fall funderar över AW tänker gällande NPF och vad det gör med barnen och främst dess föräldrar. Jag vet att hon önskar det. Nu tror jag personligen att detta faktiskt var räddningen för dessa föräldrar som lämnade och att något gott kom av all idioti men fortfarande, det finns fortfarande föräldrar som köper det vars barn därmed inte får rätt hjälp och detta allt baserat  på en lekman, någon med flera barn..

Hon blev anmäld för det men eftersom hon bara är lekman stannar det där
www.aftonbladet.se/nyheter/article10277815.ab
Hade en läkare eller psykolog gett samma råd hade konsekvenserna varit tydliga men hon kommer undan gång på gång eftersom hon "bara" är en flerbarnsmamma som ger råd oavsett vad dessa är.

Ja, ganska tydligt..

Svaret blev dock som väntat. Förtrots.

svenska.yle.fi/artikel/2013/04/15/skavlan-falls-intervju-med-anna-wahlgren

Jag vill bara säga att jag inte på något sätt get upp bara för att det är tyst. Det är mycket att ta in när man är inne i det och ibland behöver vi alla en paus. Fortfarande vill jag att människor som  känner sig ensamma i sina tankar kring detta skriver här  eller i personliga mail till mig. Jag berättar inget ni inte önskar ska komma ut i det öppna.
Upplever ni  eller känner ni eller vill säga något kring detta i tråden, gör det! Läs på forumet och kom tillbaka med din mening, hjälp mig. Vad tycker ni?
Jag kommer fortsätta kämpa emot dessa metoder så länge jag lever, Jag hoppas att andra hänger på. Våra barn förtjänar bättre än sådan behandling.

Det är väldigt lite föräldrar som söker sig till AW forum idag om man jämför med hur det har sett ut. Något i allt det hemska att glädjas åt!

Nej, och tydligen är det så pass illa att man på forumet söker nya" hjärtan" då det inte finns nog ens för de få inlägg som skrivs idag.

Nu var det evigheter sedan jag var där inne och läste. Idag läste jag en tråd, den som stod högst upp på listan. Intressant nog eller kanske förväntat egentligen innehöll den mycket av det vi ha diskuterat här. Jag tänkte därför dela med mig åter igen. Tråden heter "Nära väggen-ammar snart sönder mig". Barnet var nio månader när kuren påbörjades. Mamman i det här exemplet är frälst som hon själv utrycker det och ska sprida ordet om AW enligt henne underbara kur. Det är en lyckad utförd kur enligt henne själv och AW med medhjälpare. Det det klagas på ibland från AW med medhjälpare är att de borde backa mer, lyssna på gråten (är barnet verkligen inte argt?) och ladda attityden. Annars pepprop. Samma gamla vanliga med andra ord. Citat från tråden:

"Delar med mig av min mans anteckning efter jobbigaste uppvaket inatt:

Det är för hennes skull. Inte gå in för att trösta. Visa att man finns där bara och att sömnen är det viktiga. Känner ju det själv nu när jag är vaken o skittrött, man måste sova! - det går före gnäll och annat, det får man ta under dagen. Även om det kan verka hårt är det ett måste för att livet ska fungera."

Rapport från natt två
"Dock så hände en grej på morgonen; hon vaknade inom marginalkvarten inom marginalkvarten så att säga, alltså 06:35 (och vi la henne 18:50) men jag var inte hemma än så Astrids pappa, N, meddelade att det fortf var natt i väntan på mig. Dock blev hon jätteledsen av detta och när jag kom hem ca 1 min senare så låg hon och snyftade. Vi väntade någon minut eller två innan vi gick in eftersom hon var "lugn", dock fortf snyft.
När hon hörde min röst bröt hon ihop totalt och storgrät i sängen. Vi tog inte upp henne utan vände henne på mage (hon låg på rygg) och buffade. Först N ett tag, men när han slutade bröt hon ihop igen, och då buffade jag henne lugn och vände sedan snabbt på henne och "gjorde om" godmorgonhälsning, så glatt så glatt jag kunde.

Min fråga: gjorde vi rätt? Eller borde vi väntat med att gå in tills hon var helt tyst/somnat om? Eller borde han gått in utan mig och väckt?

Hon har också igår och idag börjat gråta plötsligt om jag inte tar upp henne eller om hon har varit med N och ser mig komma in i rummet.
Vad kan detta vara tror ni, 8-mån-ångest? Eller trötthet? Jag agerar inte oroligt och anstränger mig för att inte "trösta" men om jag inte tar upp direkt blir det panikskrik inom 2 sek!
Hur ska jag bete mig? Vill ju inte skjuta mig själv (och henne) i foten genom att lära henne att vid minsta gny tar jag upp..."

"3:e natten:
Lugnet lugnet lugnet.
Det ligger så nära till hands för en orolig förälder att gå in och trösta när barnet panikskriker. Eller att intala sig; "jag vet att jag inte ska gå in, men jag ska bara..."
typ kolla hur hon ligger om hon har feber gjort illa sig etc etc
Men prova att vara lugn. Jag gjorde ingenting förrän jag själv kände mig lugn. Och - hon lyssnade på mig så fort jag ramsade. Tystnade. Och sov sen igen. På en minut.
När jag ammade nätterna igenom var det för att det var det snabbaste sättet för henne att somna om, och därmed också själv få sömn fortast möjligen. Nu är det detta som är säkraste och snabbaste sättet. För oss alla "

Jag fortsätter i nästa inlägg.

Vi har dock PANIK efter fm-luren som gick käpprätt åt.... o natten var jobbig den med.

"Men nu på fm var det panikskrik-rekord. så som hon skrek då gjorde hon inte ens första natten. Jag Ramsade varannan min, den tog inte. till slut Buffade solfjädrade men det fick hon ännu mer panik över. N var tom tvungen att ta över eft jag inte klarade att hålla fast henne så hårt att få henne ligga kvar.

Hon blev lugn efter ett långt tag men snyftade sig till söms (om hon ens somnade alls)

Han ramsade inte ut utan gick bara tyst ut, inga protester. , sen väckte vi 9:30 inom marginalkcvart (då hade hon somnat 5 min innan hon eg skulle gå upp) -- tänkte vi rätt då? eller borde vi låtit henne sova 45 min efter insomning?
JÄTTEOSÄKRA på allt!

Vi båda är även osäkra på vad vi ska göra när ihopbakad ramsa + bekrf inte hjälper.
vi hamnar ofta i att ramsa kanske 8-10 ggr o inte upplever att hon hör, för att dra igång ramsa igen efter en min.
Ska man dra ramsa ggr 4 ist å sen låta hene reagera? ibland tystnar hon då men sen när bekräftelsen kommer så drar hon igång igen.

Usch jag skäms över min attityd, men det var så hemskt att känna att verktygen inte tar."

AW
"Eftersom du tidigare fungerat som tröstnapp och "tystare" dygnet om, kan jag tänka mig att ni knappt hört barnet skrika, eller ställa frågor, eller svära fula eder, eller gapa argt, eller gråta ledset, på allvar ledset. Det är en klassiker: när då barnet faktiskt får spelrum att reagera på ramsan och oundvikligen höjer rösten då och då, tappar de ömma föräldrarna koncepterna fullständigt och tror att den lilla ätteläggen är olycklig, blivit sjuk, lider hemska kval och/eller kommer att få men för livet. Så är det inte "
"Ovan vid skrik och gråt och frågor och reaktioner som man är, innan man lärt sig LYSSNA på barnet och upprätta denna fantastiska dialog, riskerar man att bli ett lätt offer för överkoncentration med ty åtföljande osäkerhet, för att inte säga panik. Man tycker synd om barnet (som doktorn jag använde som liknelse) och störtar till undsättning, som man tror, i form av evinnerligt verktygande med hundra vargar i släptåg. Man tror att man måste gå in och buffa / solfjädra för att lugna - vlket man på det här stadiet, Säkerhetsstadiet, garanterat kommer att misslyckas med, eftersom vargarna, faran, ska hållas BORTA från barnet, från sängen och från rummet, ja, från hela huset - inte flytta in hos ungen och äta upp den

Slut med trafiken, alltså Ut med vargarna, in med Säkerheten! "All is well"... Enklare kan det egentligen inte bli. Läs och läs om, om Vakten och Säkerheten, och odla MER FÖRTROENDE FÖR LILLA BARNET

I likhet med alla andra människor, stora som små, VILL och måste lilla Astrid få känna sig säker för liv och lem för att kunna sova så underbart gott som hon redan börjat göra, i sådan uppenbar lättnad "
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&t=50315&start=45

Det är en renodlad CIO-metod, att folk fortfarande säger annat är ofattbart. Det är sådan dynga som sprids och det är förbannat sorgligt att människor i samma situation inte känner att det finns andra alternativ än den boken, det forumet. Att de blir frälsta, ska sprida ordet till andra vars barn påverkas. Därför behövs en motreaktion.
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&t=50315&start=45

Länken kom visst med två gånger. Inte min mening.