Råd som Anna Wahlgren ger och har gett till föräldrar genom åren..

Tycker du verkligen att det är så konstigt att när du skapar en tråd för att du anser att de råd och metoder AW står bakom är skadliga att du då får reaktioner av de människor som följer hennes råd och som inte håller med om den bild du ger? Jag instämmer i det ominte sade tidigare; "att den här diskussion blir så svartvit att man till slut (icke självmant) hamnar I den andra yttersta gränsen för att man inte når fram."

Ja, jag har förstått att SHN ur ditt perspektiv är misshandel och att du grundar det på att barnet gråter/skriker/frågor utan att alltid få fysisk närhet som svar.

Jag säger inte heller att du och forskningen har fel om kortisolpåslag under kuren. Jag skulle gärna se var på skadeskalan denna eventuella skada hamnar och framför allt skulle jag vilja se forskning som väger de eventuella skador det kortisolpåslag en korrekt genomförd kur kan anses medföra mot de skador barnet riskerar av sömnbrist under den period i sitt liv då utvecklingen är som snabbast. Mig veterligen finns det ingen forskning på kurade barn, annars hade det ju varit en klart intressant faktor för att kunna diskutera vidare.

Jag antar att du kommer att avfärda SHN-boken som en ogiltig källa, men kanske vi ändå kan enas om att det också föreligger en skaderisk för de barn som under sitt första levnadsår lider av kraftig sömnbrist (se s 105 i SHN-boken om lille Hans, åtta månader, om du vill ha alla detaljer till det exempel som följer). I detta fall trodde BVC först att det rörde sig om "en social kille med litet sömnbehov" och sen, i takt med att föräldrarnas mer och mer desperata vädjanden om hjälp (som tur var, säger jag, tog föräldrarna sitt barns alltmer desperata signaler på allvar och gjorde allt i deras makt för att hjälpa honom), blev rådet istället Theralen för nattsömnen samt en remiss för neurologisk undersökning, eftersom barnet inte greppade efter föremål eller höll dem i händerna, såsom åttamånaders normalt gör.
OT-fråga, men ändå: hur ser du (och andra) på att medicinera spädbarn för att de ska sova?

När detta åtta månader gamla barn väl började sova sammanhängande (mikrouppvaken krävde ingen insats, som jag var uttryckte tidigare idag) gjorde barnet så enorma utvecklingssprång att varken medicinering eller neurologiska undersökningar längre var aktuella. Sömnen i sig var alltså det som behövdes för att detta barn skulle utvecklas normalt.

Ibland kan jag tycka att det är synd att barn är så tåliga som de är. Även det barn som inte på långa vägar får den sömn det behöver har också glada stunder, vilket gör att man lätt kan lockas att tro att allt är som det ska. Särskilt om man när man ber om hjälp får svar i stil med "det är heeeelt normalt, små barn behöver inte sova sammanhängande, skaffa avlastning du så att du får den sömn du behöver" (de vuxnas behov av sömn ifrågasätts sällan). Som tur är det relativt sällsynt (hoppas jag!) att sömnbrist får så allvarliga konsekvenser som i Hans fall, men jag har många exempel på familjer som under hela det första året (ibland mer) aldrig någonsin är utvilade. Och som tappert ryggdunkar varandra; ja det är ju så här det är att ha småbarn, vi får sova i kapp när de blir tonåringar!

Det skulle vara intressant att få höra hur dessa små barn egentligen mår, när de under sitt första år aldrig får njuta av god sömn. Uppenbarligen klarar sig de flesta utan men, men under denna första tid hinner man dessutom "lära" barnet att det inte kan somna själv. Vissa barn visar vid en viss ålder att de nu föredrar att somna och sova själva och sover tryggt och bra. Andra har svårare att släppa föräldrarnas närvaro och i vissa fall förblir själva insomnandet och sömnen ett orosmoment långt upp i åldrarna.

Som jag förstår dig (och andra) så menar ni att den kortisolnivå ni eventuellt bemästrar genom att akut trösta en gång i timmen under barnets första år (om så behövs) inte kan jämföras med de konsekvenser själva sömnbristen kan få dels på barnet och dels på hela familjen som sådan. Skilsmässostatistiken för småbarnsföräldrar är som sagt förundrande hög. Eller som Anders Broberg uttrycker det: - Inget barn är betjänt av att föräldern försöker göra en heroisk insats mot alla odds om allt brakar samman efter ett och ett halvt år.

Nu menar jag alltså inte att samsovning är av ondo eller att det är fel att ta upp och trösta vid minsta pip. För många lägger det grunden till god sömn och alla mår bra. Men, i de fall där just närhet och tröstande istället förstärker sömnproblemen tycker jag att det är ett tecken på sunt och ansvarstagande föräldraskap att söka hjälp. Så långt kanske vi är överens?

Nu kanske jag missminner mig, men jag har för mig att jag läst i just den här tråden (orkar tyvärr inte kolla alla inlägg) att det inte är kuren som sådan ni egentligen är emot, men de råd som ges på AW-forum.

Jag vill påminna om att AW-forum bedrivs helt ideellt, att de som svarar är sådana som själva blivit hjälpta av AWs råd och som nu vill hjälpa andra. Eftersom dessa personer blivit hjälpta av kuren såsom AW beskriver den så är det råd i den andan som ges. Det finns inget som hindrar att man gör kuren till sin, men ställer man frågor på AW-forum kan man inte vänta sig något annat än AW-svar. För inte så länge sen berättade bloggaren UnderbaraClara att hon hjälpt sin familj till goda nätter med "en egen variant" av SHN-kuren (www.underbaraclaras.com/claras-bebisliv/sova-.../). Läs gärna hela hennes inlägg, jag tycker att det sammanfattar hela den här debatten ypperligt. Klistrar in sista stycket (där jag fetat slutklämmen som jag helt och fullt instämmer i):

"Jag tror att det viktigaste i barnuppfostran är att förstå att det kan bli bra på många olika sätt. Det finns inte en sanning som stämmer för alla. Det viktigaste är att hela familjen mår bra och står ut. Gillar man att sova med sina barn så gör för all del det! Tids nog slutar dem. Jag vet inga artonåringar som vill ligga mellan mamma och pappa och tryna om nätterna. Men blir du störd och knäpp i huvudet av att ligga och trängas hela familjen? Se då för all del till att få bukt med det. Barn tar inte skada av att föräldrar sätter gränser. Det är liksom det föräldrar är till för. Och pigga, utsövda föräldrar är bra för sina barn! Hur man sedan försöker nå dit är upp till varje familj att lista ut och inte något för andra morsor att förfasa sig över."

 
Jag har mig veterligen inte anklagat någon för att smutskasta AW som person, hela den här diskussionen handlar ju om hennes råd. Jag har däremot antytt att hennes råd kanske inte skulle diskuteras så intensivt om hon haft en annan "stil", ledsen om det för dig landar i offerkofta. Som jag sade i det inlägget, det är en annan debatt.

Lämna barnet i sin egen avföring om att det finns bajs i blöjan eller utanför på barnets lakan.

 AW-forums ordförande: "Som ordförande vill jag bara klargöra. Vi rekommenderar INTE att någon ligger med bajsblöja (...). Utan man byter snabbt under tystnad i mörkret med ledljus utifrån så gott man kan."

 Vänta med att torka upp kräks som är ett resultat av kuren tills det att barnet har somnat.

AW rekommenderar att bädda med "draglakan" så att man enkelt kan vika fram en ren sida. Det hela handlar om att inte göra en stor sak av det hela utan att, som ordföranden uttryckte det angående bajsblöjan: "man byter snabbt under tystnad i mörkret".

Se på när på barnet skadar sig själv utan att ingripa när det har fastnat i spjälorna med ett ben eller dunkar sitt huvud hårt i väggen.

AW har redan svarat på detta i sin Newsmill-artikel (för fyra år sen!) och i mina tidigare inlägg har jag kommenterat detta till absurdum.

Fastna i spjälorna (AWs svar i Newsmill: www.newsmill.se/artikel/2009/06/0 2/barnl-karna-saknar-sunt-f-rnuft)

Angående den lilla 17-månaders pojken som fastnade med benet mellan spjälorna och mitt brutala svar: "Kan han få in lilla låret så det fastnar, kan han också få ut det." Gräsligt!! Och varför ska han alls syssla med ensamlek, övergiven åt sitt öde där i sängen till tonerna av musik "för att barnet ska tro att de inte hör hans skrik på HJÄLP" som DN uttrycker saken? Jo, för att "barnet ska lära sig om livet på egen hand". Jaså? Det gör han väl bättre på dagis, där han verkligen blir övergiven åt sitt öde? Jag gör alla pudlar i världen här. I dag skulle jag direkt sagt åt föräldrarna att lägga ner. Ensamleken ska nämligen vara en tillgång för barnet, och är dessutom ingenting jag beordrar någon (hur skulle jag kunna det? Jag envisas med att tro på människans fria val).

Låt barnet skrika länge om det krävs (det är av ilska!), ibland krävs timmar, med en ramsa eller musik som överröstar barnets skrik i bakgrunden. 

 Ni tror som sagt inte på att man kan kommunicera med små barn med rösten (ramsan). Jag respekterar det, men ber er också respektera att jag (och andra) är av motsatt åsikt. Skulle ett barn skrika i timmar har något gått fel. Bland kurverktygen finns som sagt även buff/solfjäder osv vilket gör att föräldern alltid kan gå in och lugna barnet på plats. Hela kurfilosofin handlar om att lyssna på barnet (HUR skriker det?) och svara i enlighet. Det handlar om kommunikation och dialog.

Amma efter schema. Runt en månad ska det första nattmålet bort, vid 2 månader det andra. Förvåningen är större än hungern när barnet skriker..

Nu är vi tydligen inne på standardmodellen, som är mycket mer än ett schema. Den som vill veta mer rekommenderas att läsa Barnaboken. Standardmodellen är alltså inte en del av SHN. Jag påminner igen om Barnabokens förord: "Du behåller det du kan använda. Du förkastar det du inte vill ha."

Om standardmodellen kan man bland annat läsa följande (s 88):