Råd som Anna Wahlgren ger och har gett till föräldrar genom åren..

Ja, hon är ju inspirerad av AW och har skrivit om det innan minns jag.

1969 skrev tidigare att vissa trådar slutar med AW svar och då kom jag rent spontant att tänka på en tråd där jag hoppas att föräldrarna tog sitt förnuft till fånga. Citat och svar ur den:
"Hej
Har börjat kura min 2-åring. Han har sovit bra tidigare men har efter ca 1månad med diverse sjukdomar nu sovit ganska oroligt en tid så jag började kura igen. Mitt problem är att han är fruktansvärt arg både på kvällen och natten. Skriket bemöts med ramsa och jag har ett minimun med trafik i rummet. Problemet är att han står och skakar spjälsängen. Dels låter det som om någon står och hamrar i väggen(stackar grannar) och ikväll har han skakat så att sängen har gått sönder. Min fråga är således, kan jag kura honom i en växa-säng?? Uppskattar svar då jag och min man har lite olika uppfattningar om detta för tillfället. Jag vill ha kvar spjälsängen, men hur om han skakar sönder den. Mycket tacksam för svar."
Svar:
"Ge spjälsängen (och er själva) en chans till, tycker jag. Annars har ni honom uppe trafikerandes och härjandes innan ni vet ordet av. Spjälsängen gör i alla fall lite motstånd mot första bästa impuls att sprida ilskan vidare, om man säger

Jag skulle mota Olle i grind. Lägga honom tillrätta distinkt och tydligt (och det krävs förmodligen kroppskrafter) och sedan solfjädra, statiskt och rakt uppifrån och evinnerligen. Solfjädra mig över hela tröskeln av ilska och protester och kråmanden och kränganden och vänta ut honom. Utan ett ord. Och utan att rubba mig en tum.

Inte förrän evigheten var över och han var lugn, tyst, avslappnad i hela lilla kroppen och sömntung - eller rentav hade hunnit somna - skulle jag ramsa mig ut. mjukt men punktsättande x4, utan att vända mig om.

Det gäller att bryta ett trist mönster här som han fastnat i och det gör inte ett sängbyte."
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php

Det jag tänker på när jag läser detta är vilken kraft som måste krävas av en 2-åring för att ska sönder en spjälsäng. Vilken ångest och frustration barnet måste uppleva och hur långt det tillåts gå innan någon höjer på ögonbrynen där på forumet när föräldrarna söker råd. Spjälsängen måste väl vara det sista barnet förknippar med trygghet i det läget och att då be föräldrarna ge det en chans till? Att hålla fast barnet? Det är hemskt.

Ja, ibland känns det nästan som att träda in i en annan värld.

För att svara på din andra fråga, jag har inte läst gårdagens expressen. Såg löpsedeln och det verkade vara samma gamla vanliga..Hur upplevde du artikeln? Var låg fokus?
Jag är som sagt inte ledsen att hon säljer färre böcker. Det ser jag bara positivt på (konstigt vore det väl annars?) med tanke på mycket av det hon förespråkar och hur det kan komma och påverka barn av idag. Det resulterar också i att färre föräldrar söker sig till forumet vilket är positivt.
Jag gissar att hon som många andra ( men som då inte har sålt miljoner böcker och ärvt miljoner) inte planerade speciellt väl för framtiden. Oavsett finner jag hennes ekonomiska situation ganska ointressant. Jag ogillar att överhuvudtaget prata om hennes person egentligen men visst, jag tycker synd om henne för att hon inte ser vad hon faktiskt råder andra föräldrar till. Jag tycker synd om henne för att hon inte ser hur fel det är, hur långt hon går i sina råd. Vilket ansvar hon tar på sig med den självutnämnda titeln..
Det finns också mycket annat jag tycker synd om henne för (vilket jag gissar var meningen med den senaste tidens tv-framträdanden och artiklar) och det att hon har upplevt saker inget barn, förälder, människa ska behöva uppleva. För det lider jag med henne. Att hon lever på pension (som de flesta i hennes ålder), får pengar av sin rike bror och säljer dåligt med böcker tänker jag mest "jaha?" när jag läser och jag kan inte låta bli att tänka på hur hon uttrycker sig när hon pratar om barn och hur hon uttrycker sig när hon pratar om sin egen problematik, sina egna livskriser. Barn utan några som helst försvarsmekanismer och utan tidsperspektiv och förståelse ska tydligen hantera allt själva men vuxna människor ska inte det? Förtjänar inte varje mänsklig varelse att bli sedd och hörd och ges tröst, närhet, förståelse och stöd och då speciellt barn?

Ja, varför gör de inte det? I det här fallet AW själv och inte någon som är "utbildad" av henne. Det är ofattbart.

Vilka råd tog du till dig?

Att fatta viktiga beslut är nog inte något man ska göra när man lider av sömnbrist utan det behövs ett klart huvud. Jag är ledsen att ni fick så dålig hjälp av BVC. Det är hemskt att de överhuvudtaget rekommenderar 5-minutersmetoden idag , de har riktlinjer de ska följa och de har brustit stort här.

Ja, trist. Vi får väl fortsätta visa på motsatsen? Jag förstår inte hur man kan bortse från alla råd hon har gett och ger och alla felaktigheter hon förespråkar när man samtidigt  ser dem. Jag har också svårt att se hur man kan heja på en metod man inte ens använt till hälften. Det är att snickra ihop en egen metod, möjligtvis med inspiration av en annan men att då förespråka den regelrätta varianten till andra? Det känns inte som man tänker speciellt långt då.

Jag tror det skulle vara bra om vi redan på föräldrautbildningen på MVC pratar mer om barnet och dess utveckling. Anknytning. Jag skulle gärna se något likt det adoptivföräldrar får ta del av också för blivande föräldrar.

Jag är glad att du kommenterade. Vi kommer närmare en förändring om vi är fler som tar avstånd i trådar på familjeliv, på andra forum, i bloggar, på facebook, i IRL..
Du gör skillnad genom att uppmärksamma vad som pågår på olika sätt.
Det är ett otroligt frustrerande ämne. Jag blir arg och ledsen om vartannat, varför ser inte människor vad det faktiskt handlar om? Varför nöjer de sig med så lite? Sådant som vi inombords borde känna är fel utan ens ha öppnat en bok?

Jag tror att många tar åt sig utan att de låter det märkas och när de sedan står där utanför det skrikande barnets rum och ramsar eller dammsuger störs de förhoppningsvis av det.