När blev ni gravida igen efter att ha förlorat erat änglabarn?

Förlorade vår lilla i vecka 20, av en infektion den 14 februari i år.
Var så jobbigt att jag ställde om mig direkt med att vilja ha fler barn (har ju ändå 2 sen innan).
Var inte sugen på sex heller i några månader efter detta.
Jag och min man har haft svårt att lyckas bli gravida också dessutom, så första försöket har inte funnits i vår värld.
Men en dag i juni så var jag mer än sugen och kände även att jag saknade min mans närhet, men efter den gången var jag som innan igen..ville inte alls ha något efter det... Upptäckte att min mens var utebliven och jag berättade det för honom, men tänkte att det kan väl knappast vara möjligt? Men jo då, nu e jag i vecka 20 igen, mår dock väldigt dåligt av ständig oro, så tänk på att OM ni nu ska försöka eller vill skaffa så tätt inpå, så kan man nojja igenom hela graviditeten av oro.

Lycka till <3

Santine, vi är med i samma grupp, marsbebis. Är också i vecka 20 nu. Förlorade min Lucas förra året i september. Moderkaksavlossning i v26 och han levde i 17 dagar. Allt känns orätt, sånt här ska inte få hända. En storebror till lillan i magen kommer alltid fattas oss.

Vi försökte dock bli gravida igen direkt efter första mensen. Eftersom vi inte har barn sedan tidigare ville vi verkligen bli föräldrar. I mars blev jag gravid igen men fick missfall i v8. Då kändes allt tungt.... Antagligen berodde missfallet på att min sköldkörtel var helt ur balans och i april började den utredas och då fick jag inte bli gravid. Såg framför mej år av behandling innan ens få börja försöka. Men i juli var vi på semester, veckan efter ringde läkaren och talade om att värdena hade rättat till sig och jag nu fick börja försöka. 4 dagar senare plussade jag och är nu som sagt i vecka 20.

Oron finns där, men jag tror inte den blir mindre ju längre man väntar. Då min störta längtan är att bli mamma tror jag bara oron hade ökat ju längre tid det hade tagit innan jag blivit gravid igen. Dock vet jag ju nu att man inte kan ropa hej förrän allt till slut gått bra. Men ändå måste jag göra lillan i magen rättvisa och göra henne verklig. Det har varit viktigt för mej att få berätta tidigt om hennes existens, att prata om henne som att allt verkligen kommer gå bra osv.

Det som känns svårast nu är att ta tag i skåpet där alla Lucas minnen finns. Har framme hans dopljus och bilderna från rul, men i skåpet ligger dagboken från sjukhuset, hand- och fotavtryck mm. Skåpet ska sen lillan ha och jag vet inte om jag orkar ha framme allt.

Vi kommer alltid minnas och älska våra små som inte längre finns med oss <3

Man vill för alltid minnas, men det gör så ont att bli påmind....

Vi e nog alla olika, jag tror jag hade mått bättre av att bara vara ett tag.. Men förstår er känsla efter barn när ni inte har några i livet! Mina två här hemma busar runt och min minsta e ju lite som min bebis ännu! Så för mig hade det ju inte gjort något om jag väntat :)

Hoppas allt ordnar sig för er denna gång <3

Åhh blir så berörd då jag läser. Vi tappade vår lilla ängel Milo för en vecka sedan bara. Han föddes i vecka 20+4 pga infektion i min livmoder. Han är vårt första barn och kommer alltid för alltid vara ihågkommen och saknad. Vi försökte skaffa barn i ett år innan vi väntade vår Milo, den totala lyckan vändes till den totala saknaden. Aldrig i mitt liv efter rutinultraljud som visade en fullt frisk liten pojke hade jag trott att det skulle gå på detta vis.
Vi har ju Milo, men vi vill ju så gärna ha barn. Jag är livrädd att det ska hända igen. Jag vill sörja och minnas Milo, samtidigt som vi vill ha barn som finns med oss snart. Jag är 31 år och snart 32. Det är liksom dags nu, ska åtminstone vänta några månader..få sörja Milo, låta kroppen få läka. Jag hoppas de kan finna ett svar på varför det hände. De ska obducera min moderkaka. Han levde med oss i några timmar innan han gick bort. Jag hade förvärkar i fem dagar innan det skedde och är besviken att de inte la in mig de gånger jag var in med intravenös antibiotika man fann ett stigande crp hos mig och äggvita tror jag det var i urinen. Först skickade hem utan antibiotika sen en dag innan det hände fick jag antibiotika, men var försent. Jag brottas så med att vara livrädd och att sakna Milo, att bara vilja att han skall finnas hos oss till att vilja skaffa barn direkt här och nu. Läkaren sa vänta ca 3 månader, så det är väl det vi får göra. Har hört man ofta blir snabbare gravid efter något sånt här. Jag hoppas det, men jag hoppas också att man orkar mentalt. Hur ska man klara oron, tänk om det händer igen...men alltså. Ja man måste ju våga och sen måste man ju våga hoppas och längta och glädjas på nått himla vänster.
Kram till er alla och era änglabarn och till era bebisar på väg <3 all min kärlek!

Hggeli: jag är så ledsen vad som hänt er och lilla Milo. Det är ju en del av en som försvinner när ens barn går bort. Den lycka man hade som bara totalt raseras. Det är så svårt., tankarna finns alltid med.

Vi var ju också inne dagarna innan Lucas föddes men blev hemskickade. Både tiden innan han kom och dagarna han fanns med oss ältas gång på gång; tänkt om de gjort något annorlunda så hade han funnits med oss nu. Ältar fortfarande men hjälper ju inte, inget får honom tillbaka.

Hur man går vidare är så olika. Se till att få någon att prata med. Jag och min man åkte bort nästan direkt, roadtripp i USA i 16 dagar där vi bara fick rå om varandra. Det hjälpte oss mycket.

Vi började försöka direkt. Nu, 15 månader senare, är jag gravid med lillasyster i v24. Är så lycklig, men samtidigt livrädd. denna gång har jag haft större behov av att göra henne mer verklig för omvärlden snabbare. Berätta och prata om henne, titta på vagn, säng osv. Tror aldrig denna stora oro försvinner, men längtan och hoppet övervinner rädslan och det är på så sätt man orkar gå vidare.

Ni kommer alltid ha med er Milo i era hjärtan. Men det är så överhemskt att sånt här ska få hända. Tänker på dej.

Många varma styrkekramar <3

Hej åh vad fint få höra eran/din erfarenhet med eran lilla Lucas.
Nej jag håller helt klart med dig, man ältar (kanske lite oundvikligen, tror dock jag gör det lite mer än min make och även vår familj undrar såklart och funderar och man är ledsen och orolig främst få svar att allt gick rätt till med Milo och inför nästa grav att allt skall gå rätt till), men det är verkligen inte något som kan förändras av ältande och någonstans måste man sätta lite P i hur mycket av det som är sunt och inte. Vi kommer ju inte få tillbaks Milo oavsett men kanske kan använda detta till nästa graviditet för att bli mer säkra och känna oss mer trygga och eventuellt förhindra att det händer en andra gång.
Jag beklagar att ni också tappat er son och stort stort grattis till er graviditet igen. Till den lilla tjejen :) <3 Vecka 24 är ju en bit fram och kanske lite tryggt att inte så länge kvar tills att om nått händer så kan de rädda flickan. Har ni fått göra några åtgärder i graviditeten för att förhindra att det händer igen? Vet de varför ni fick Lucas för tidigt? De tror eventuellt att min tapp är försvagad trots den inte verkade vara det under vår grav och trots att den inte var det eller såg ut att vara det fram tills dagen då det hände. Dagarna innan var den 4 cm lång och stängd. 
De funderar eventuellt på att sy igen till nästa graviditet och kanske tabletter som stärker tappen, OM det skulle vara det. Man hittade lite äggvita och crp stegring två dagar innan detta hände för oss, men sedan tror jag odling dagen det hände och så inte visade infektion, de obducerar nu moderkakan, men vi får se om det visar nått, visar det inte bakterier (de verkar ej tro det nu, åtminstone en läkare) så var det nog pga min tapp. 

Låter härligt bara rå om varandra och åka till USA 16 dagar. Vi har också haft stort behov bara vara med varandra och mysa. Har talat endel med vänner i telefon och såklart fått lösa endel praktiskt kring allt, men i övrigt känner jag inte att jag är redo för så mkt annat än att bara vara med min make nu och prata såhär över nätet med andra med liknande erfarenheter.

Hoppas allt går bra för er denna grav, och det gör det säkert. Läkaren där detta hände för oss sa att det brukar gå bra nästa gång. Men såklart man är ju rädd, jag åtminstone. Förstår ditt behov av att göra henne verklig. Jag läste och slukade allt om graviditet med Milo, väntade och längtade, hade typ handlat massor till honom från vecka 13 då jag trodde det var ganska säkert. Efter RUL trodde jag ännu mer det var klappat och klart och sökte säng och vagn och ja, kanske blir det nästa gång så att det blir viktigt göra det verkligt och prata mkt om det till andra, eller så kanske har jag tänkt vågar jag inte alls hoppas innan man är mkt långt fram. Jag vet inte och man är alla olika så jag får försöka bara ta det som det kommer när det kommer, men jag längtar så efter barn och familj. Nu har vi Milo men också ett barn få vara med oss och ta hand om. 

Kram Elin

Tack för styrkekramar och många varma styrkekramar tillbaks till dig <3 :)

<3

Idag skulle Lucas ha fyllt 1 år om han kommit bf-dagen, så idag blir det besök på kyrkogården och lite extra tid till eftertanke. Vi valde att ha honom i en minneslund. Det är alltid vackert där och ibland är det helt enkelt för svårt att ta sig dit. Då vet jag att det ändå är fint med blommor och ljus.

Min livmodertapp försvann också på bara 3 dagar men mitt problem var med moderkakan som släppte. Trots det var han stor och fin när han kom och hade alla förutsättningar att klara sig. Men tyvärr uppstod det problem när de efter 2 dagar skulle ta ut respiratorn och de tillkom stora komplikationer. I 17 dagar fick vi lära känna vår lilla pojke innan han blev en ängel... Så konstigt att man har varit mamma men kärleken finns där så fort man blir gravid och man får se sitt barn. Den kärleken kommer aldrig försvinna.

I denna graviditet har alla gjort mycket för att stilla min oro. Gjorde tidigt Vul i vecka 8, träffade specialistläkare i v 12, sen har jag fått träffa min underbara bm (som jag även hade i min förra gravitet) varannan vecka sedan inskrivningen och har nu blivit kopplad till specialistmödravården. Vart och kollat livmoderhalsen. Nästa vecka ett stort ul där de ska kolla blodflödet till livmodern och moderkakan. Om 2 veckor ska jag träffa en läkare på psykosociala enheten och planera resten av min graviditet. (Önskar kejsarsnitt då jag fick göra det med Lucas). Så jag har blivit mycket kollad både att försäkra att denna graviditet fortskrider som den ska men också för att stilla min värsta oro.

Att förlora sitt barn, oavsett omständigheter, är det värsta en människa kan råka ut för. Något som inte ska få hända. Men det är otroligt vad man egentligen klarar av. Men ett tips är att inte behöva utsätta sig för saker man tycker är för jobbigt. En av mina vänner ex var gravid samtidigt som mej. Hon skulle få 3 veckor efter mej. Tror det tog ett halvår innan jag orkade träffa henne och hennes son. Man måste i detta läget sätta sug själv i första hand

Oj, råkade skicka. Blev långt det här.

Men som jag skrev måste man sätta sig själv i första hand ibland. Är det en bra vän förstår han/hon.

Bra att ni tar hand om varandra <3

Massa kramar

Hej där igen, Tessie83: 
Ja det så smärtsamt tappa sitt barn, tror det är svårt föreställa sig om man inte varit där och som du säger, trots att det var tidigt och de var så små har kroppen ställt in sig på att bli mamma, man har massor med hormoner, i 5 månader har man knutit an till sitt lilla pyre. Direkt när den lilla kommer så vet man att det är ens barn. Redan innan vid RUL så förstod jag vad det innebar känslomässigt att vara förälder. Den stolthet jag kände att se lilla Milo sprattla där inne. Han undersökte sitt ansikte massor med gånger, han låg liksom inåt vänd mot mig. Jag kände direkt att det var min pojke och när han kom var han det vackraste jag sett kunde direkt se likheter med mig, även min mamma som sett bilder såg det. Man såg även att han hade min makes fötter, i all sorg över att snart få skiljas gladde jag mig över de små sakerna (inte så små egentligen, utan helt enormt stora och viktiga för mig). 
Ja det känns jobbigt inte veta vad som hände exakt och varför, som för er och för mig var det smärtsamma vara precis i gränslandet, ett par dagar eller max en vecka från att försöka rädda (vi var i vecka 21, i vecka 22 provar de rädda i Lund). Dock vet jag precis som för er, hur stora riskerna är om vi varit en vecka senare och provat rädda vår son och då hade det kanske varit smärtsamt att det inte gått.
Jag tänker nu mycket på att det var min kropp som startade förlossningen och de pratar om att jag kanske har en försvagad livmodertapp vilket ju innebär att samma sak kan hända nästa gång. De betryggar att vi ska få komma 3 ggr vecka till bm om vi vill och man ska sy ihop, man ska kanske ge stärkande tabletter till livmodern, men om man nu kan göra så mkt tänker jag...då borde man ju kunnat det nu också, men ändå tappade vi Milo. Därför är jag så jädra rädd, men saken är väl den att de inte tog på allvar utan faktiskt skickade hem för att tappen såg ok ut flera dar. Men tänk om det blir samma nu, ja jag vet inte, jag är så sjukt rädd alltså. 
Fick ni veta, du kanske svarat på det...vad det berodde på för dig/er? Var det infektion? De tror inte det var det för mig/oss...först trodde de det, men odling visade nog inget, nu är det bara obduktion av moderkakan kvar om inga bakterier där antar jag att man utgår från en försvagad cervix(livmodertapp).

Jag tror helt klart på det du säger om att vara rädd om sig själv, jag träffade några vänner (första dagen jag tog mig ut efter detta hände) så råkade min kompis som är gravid i vecka 32 ca nu vara där (hon var ca 10 v framför mig innan). Det var helt ärligt inte kul, såg på henne att hon upplevde det aningen jobbigt med. Jag menar det är klart folk kanske nämner hennes mage spec om folk inte vet och de ska de väl kunna men det gör jädrigt ont för mig nu. Bara det att mina vänner kan skratta gör ibland ont för mig, då jag kan uppskatta få skratta någon minut, men sedan vänds det till sorg där jag inte orkar vara glad ännu. Jag blir otroligt ledsen ibland när jag ser på facebook också eller bara på staden folk med barn och bebisar...jag antar man inte kan skydda sig helt, men åtminstone någorlunda kan jag försöka inte få det rakt upp i ansiktet.
Tack för ditt tips! Kram till dig :) <3

Ingen fara ditt blev långt, blev mitt också...:) jag orkade till och med läsa ditt flera varv ändå, ger mig stöd o tröst.

Det där med att skydda sig blir ju en sorts reflex; vad orkar/orkar man inte med. Folk säger att det blir bättre med tiden, men jag vet inte jag. Visst, att ta sig runt i omvärlden blir såklart lättare. Man skapar en sorts distans till allt. Men den enorma sorgen finns ju kvar och kommer alltid göra det. Det är så svårt att utåt verka glad och positiv men man inuti bara brister.

Jag fick akut moderkaksavlossning, vet dock inte varför.

Bra att du orkat dej ut och träffat lite vänner. Då är du ett steg på vägen. Ibland måste man tvinga sig att göra svåra saker för att inte bli galen. Känner igen det där med gravida kompisar. 3 av mina nära vänner var gravida samtidigt som mej och det högg i själen samtidigt som jag självklart var glad för deras skull, men då kommer varför-känslan; varför jag, varför Lucas? Man vill ju alltid minnas men inte bli påmind.

Ta hand om dej. Kram <3

Ja precis, man måste få göra det och säga till vad man inte orkar, speciellt så här i början kan jag tro, men nej som du säger, hur ska man någonsin vara helt i acceptans med att ha förlorat sin lilla son. Det känns bara så fruktansvärt orättvist både mot oss som aldrig får lära känna Milo eller för Milo som inte fick chansen till sitt liv, men vem vet. Min makes moster tappade ett barn som dog i magen i vecka 18-19 tror jag det var. Sedan fick hon tvillingar och det var en tjej som hon hade tappat innan, hon skulle heta Majne när hon sen fick tvillingar såg hon det som att den andra systern kom och hämtade med Majne från himlen, att de fick tillbaks sin Majne, så de döptes till Majne och Hilja. Kanske kommer barnen tillbaks till oss, kanske är det bara deras skal som försvann, kanske har de redan valt oss som föräldrar och kommer komma tillbaks till oss igen, deras själ i en annan kropp. 
Jag läser själv fysik på universitetet, så är egentligen inte religiös eller tror på nått specifikt ,...men desto mer man läser om hur allt fungerar, desto mindre inser man på nått sätt att man vet. Så vem vet, kanske kommer våra små änglabarn tillbaks till oss, jag gillar den tanken :)

Ja nej alltså det är verkligen sjukt smärtsamt att se gravida vänner, se gravida på tv:n, på gatan, se barn, barnvagnar. Jag får mkt sådana tankar som att kommer vi kunna få barn, tänk om samma sak händer igen. Varför skulle inte vår Milo få finnas till, varför skulle han inte få komma till oss och vi få gosa som jag ser mammor göra med sina bebisar, se honom tulta runt i blöja hemma. Hans kläder finns kvar här hos oss, hoppgungan vi köpt hänger framme än, ultraljudsbilder...förmår mig inte att ta ner det, inte än och kommer nog alltid vilja ha ultraljudsbilderna Vi har även gjort ett album till honom, en fotobok som vi beställt med bilder från förlossning, graviditet, ultraljudsbilder. Jag har stort behov av att allt ska bevaras, den tid och det vi fått med Milo, för det var så kort stund, nu har vi honom i minnet och det är så viktigt för mig få bevara så mkt som möjligt. Och ja alltså också när jag ser tv och film och det är barn med, föräldraskap så tänker jag så mycket. På att vi inte har vår Milo här mer, på att jag rädslas för att vi kanske aldrig får vår familj. Men jag ska försöka tänka positivt, att nästa gång vi blir gravida ska vi göra allt och läkarna skall göra allt, så det kommer gå bra. Nu har de ju och vi, vetskap om vad som hänt, samtidigt som jag tycker det är synd att första barnet liksom måste sätta livet till för att man skall göra allt. Att de inte gör allt redan första graviditeten när jag kom in flera ggr med sammandragningar, det gör mig så rädd också att det inte går göra mer, eftersom de inte kunde det nu, men jag tror inte det är sanningen och de säger ju till mig att vi ska göra en massa åtgärder, så det kommer nog bli bra. 

Ojj nu vart det långt för mig igen. Akut moderkaksavlossning beror vad jag förstår ofta på infektion.?  Fast jag kan ha fel, jag tycker att jag skulle ha en svag tapp låter lite underligt, har gjort mkt efterforskning själv och köper inte riktigt det, en läkare ringde mig idag hon tyckte inte heller det verkade så, samtidigt som jag hade en del infektionstecken då vi var in näst sista gången, sedan fick jag antibiotika jag hann äta en dag, men då Milo föddes tog de odling och prover och tecken på infektion var borta, får se vad obduktion av moderkakan visar. var det där man såg att du hade moderkaksavlossning? Jag hoppas verkligen vi får ett svar..

Ta hand om dig också, kramar till dig :) <3 

Födde min änglapojk i v34 nu i November. Han va min 6:e son. Hade begravning nu den 9 December. Har precis haft min första mens efter förlossningen å ska nu försöka få ett syskon. Men e livrädd att även den ska dö. :(