Fler lesbiska med barnlängtan som vill diskutera?

Precis de där tankarna har jag/vi just nu också. Vi har bestämt oss för att försöka till sommaren, men rädslan gör ibland att det blir lite svårt att andas. Den är inte alltid logisk, men det är de vanliga tankarna: klarar vår relation påfrestningen, kommer vi bråka mycket om hushållssysslor, blir det bråk med din mamma eller min pappa, kommer vi klara sömnbristen? Och så vidare.

Jag är 25 och tvekar därför också. Är jag lite för ung? Jag KAN ju vänta i ett år eller två utan problem. Men vi vill ha möjlighet att få fler barn, och vill inte ha dem tätt i så fall. Dessutom finns ju längtan där nu.

Är det smart nu? Är det dumt? Vad vill vi egentligen?

Det går ju inte att planera heller, eller kontrollera. Man vet inte vilket barn man får, man vet inte hur man kommer att förändras. Bara ATT förändringen kommer. Det är läskigt att inte ha någon kontroll!

Däremot har jag inga direkta tankar om att vi är annorlunda eller hur "samhället" ska reagera. Enda konflikten jag kan se som så är att familjerna ska tycka att det är lite mer "deras" barnbarn eller liknande om det är "rätt" kvinna som fött. Men jag tror att även det försvinner rätt kvickt med tiden. Och annars så påverkar inte deras inställning min egen - vi är båda mammor helt problemfritt tror jag. Vi har även vänner som har barn och det är verkligen helt oproblematiskt. 

Hej!

Jag är äldre, blir 35 till våren (och min sambo är äldre än mig, så det blir - om det blir - jag som i så fall skall bära barnet), så för mig finns liksom inte alternativet "vänta några år och se". Kanske lika bra? Känner man sig någonsin helt redo? Och vi har väl bestämt oss. Tror jag.

Jag skjuter det lite på framtiden, för jag vill gå ned i vikt först. Men till sommaren kanske? Det är så himla stort beslut, bara det att sätta igång processen känns läskigt, så jag märker att jag gärna vill klämma in ett "kanske" eller "tror jag", haha! 

Det är så skönt att du skriver att du också har osäkra tankar. Och det mesta handlar ju inte om att vi är lesbiska, utan är sådana där allmänna orostankar.  Som säkert alla går igenom!

Vi bor på en liten ort (ingen av oss kommer härifrån), så jag är väl lite rädd för bemötande. (Jag tror det är bättre i städer, där det ju också är mer vanligt). Inte så väldigt rädd, min sambo och jag har bägge bara blivit bemötta positivt, men vad vet man?

Jag tror nog båda mormödrarna kommer se ert barn som sitt barnbarn, men jag förstår hur du tänker. Har du och din sambo varit tillsammans länge?  

Hoppas vi kan följas åt genom detta!  
   

      

  
  

Hej igen!

Jag (och vi) umgås främst med äldre personer, som skaffat barn senare. Därför kan jag känna mig så mycket yngre än "normalt". Å andra sidan har jag systrar som skaffade barn vid 25 och 27 och det var inget konstigt med det. Men när man som vi bor i en stor stad så är normen att skaffa barn efter 30 väldigt stark. Åtminstone om man är högskoleutbildad etc. Den kan vara svår att bryta, reaktionen är att man förstör sitt liv - och det vill ju ingen höra i samband med att man försöker dela glädjen över det här beslutet. Rädd är man ju tillräckligt ändå utan sådana uttalanden.

Låter skönt att alternativ inte finns på ett sätt. Det är så otroligt lätt att skjuta upp märker jag trots att vi vill.

Från och med nu känner jag att vi klivit in i den där gyllene zonen. Vi har boendet, vi har bil, vi har tillräckligt med pengar även om ekonomin gärna fick vara bättre (jag kommer att studera vidare i några år, min fru börjar arbeta snart). Jag kan alltså "våga leva" utan att vara oansvarig. Förutsättningarna för att våga leva på ett bra sätt, frihet under ansvar så att säga, finns där. 

Vi har det alltså Good enough, i vår relation, materiellt osv, för att det ska duga åt mig och åt vårt barn. Enligt min filosofi om att inte vänta in döden utan att våga leva så mycket som möjligt (utan att vara oansvarig) är det alltså dags då vi också vill. Men det är ju självklart att vi skulle ha det bättre ekonomiskt om vi väntade i ett par år. Frågan är om man ska tänka så? Vi kan ju inte kontrollera detta. Vad är ekonomin värt? Är det värt två år färre med barnen, om vi tänker att vi lever ett visst antal år? När vi nu vill NU, liksom. Dessutom - det kanske tar två år att ens bli gravida, vem vet. Finns inga garantier.

Förlåt för snurriga tankar men så här mals det runt i mitt huvud. 

Det ÄR ett stort beslut. Det är dessutom som lesbisk inget man kan vara spontan kring. Det är planering, läkarbesök, sprutor i magen och fan och hans moster.

Jag tror som du, att vi båda förmodligen enbart blir bra bemötta, men rädslan finns ju där ändå så klart. Du har nog rätt i att det är lättare i storstan. Ingen har ju koll på vem man är, de flesta skulle väl knappt inse att vi var annat än vänner när vi går på stan.

Min fru och jag har varit tillsammans drygt 4 år, känt varandra i ytterligare några år. Hur är det med er?

Vi planerar på att börja försöka i slutet av april tidigast, dvs bebis först 2014 om det skulle ta sig med en gång. Men senaste dagarna har vi tvekat lite. Detta i slutet av april är dessutom uppskjutet från oktober 2012, så vi är inne på andra diskussionen om att skjuta upp det ;) Tanken senaste dagarna har varit om det känns "lättare" att börja efter sommaren. Men vi börjar inse att vi får samma läskiga känsla i magen så fort det närmar sig. Och så lär det vara oavsett om vi kör nu eller om ett år...

Mal på du bara! Vet inte om jag kan komma med så mycket tröst, de flesta tankarna har jag ju själv. Men jag tror det är bra att ventilera.

Jag kommer från en universitetsstad. Nästan ingen av mina vänner skaffade barn före 30. Man satsade på utbildning istället, och så ska man ju hitta någon att dela livet med också. Här, i den lilla staden dit vi flyttat, är det inte ovanligt att par som är... typ 21 har hus och bil och barn. Jag kan tycka att det är lite tidligt. What's the rush liksom? Och man hör också åsikter som att man är för gammal för barn efter 30 (och då kan du ju tänka dig hur jag känner mig, haha! Inser att vi inte bara kommer att vara de enda homosorna i föräldragruppen, vi kommer att var dinosaurierna också!).

Rent biologiskt är det väl bäst att inte vänta för länge. Du och din fru verkar ju ha allt det viktiga på plats. Ett relativt långt, stabilt förhållande, utbildning, jobb/studier, bostad, bil...   Kanske att du vill vara klar med utbildningen först? Fast många får ju barn medan de är studenter - skittufft säkert, men är det inte alltid det?

Ja, gud, vad jag är avundsjuk på heteropar som bara kan sluta med preventivmedel och se hur det går! För sådana som oss blir det ju en hel vetenskap, blanda in gynekologer, hormonbehandling, ordna med det juridiska... Jag skulle också bara vilja "låta livet välja"!

Du, den där läskiga känslan i magen, känner jag så väl igen. Det är en sak att ha bestämt sig för att "någon gång till sommaren kanske" eller ännu hellre "någon gång i framtiden - helt säkert!", men att faktiskt starta processen, ringa det där samtalet/kontakta kliniken (eller hur man nu väljer att gå tillväga rent praktiskt) - hjälp! Och dessvärre, jag tror inte den känslan kommer att försvinna. Inte för sådana som oss som tänker noga igenom allt. Jag räknar med att när den dagen väl kommer (om den kommer- är ju  inte 100% säker), så kommer jag vara skitskraj. Point of no return, du vet. 

Vi har varit tillsammans i 5 år, bott ihop i 1,5 (stora problem att hitta jobb inom det vi är utbildade till på samma ort! Och det var också därför vi hamnade här.). Men det känns stabilt och tryggt. Har hus och jobb, god ekonomi. Hade kanske önskat att hon hade lika stark barnlängtan som mig. Hon säger att hon vill, men att det är upp till mig. Som det ju är, eftersom det är min kropp, och det är ju fint att hon inte vill stressa mig till något- bortsett från att det känns som jag ensam bestämmer detta.  Och hon får inte, som jag, en drömmande blick när det är en bäbis på tv, om man säger som så. Jag tror inte hon är den typen som får inte det där barnsuget som jag kan känna.  Men vi har pratat massa om det, och hon är med på det, och hon säger (när jag frågar henne) att hon skulle tycka det var trevligt med barn. Och hon har spontant börjat prata om t ex namn hon gillar eller tankar kring barnuppfostran, så kanske behöver hon också lite tid på att vänja sig vid tanken.

Man vet ju inte om man ens kan få barn. Speciellt med assisterad befruktning. Har vänner som varit inne i IVF-svängen i många år. Men jag tror att jag lättare skulle acceptera min barnlöshet om vi åtminstone har försökt. Då blir det "Okej, vi testade några gånger. Det blev inget. Då blir det inga barn (eller barnbarn heller), men vi får skapa ett gott liv ändå". Men om jag aldrig ens vågar pröva... Jag skulle bara gå runt och undra. Tänk om... Om vi bara...         
   

En sak till: apropå det där med att inte ha något val:

Jag skulle gärna "slippa" graviditet och förlossning (Samtidigt som jag gärna vill uppleva det. Komplicerat det där!). Jag hade varit öppen för att min sambo skulle föda barnet, och jag hade varit öppen för adoption. Men nu går ju inte det. Enda sättet för oss att få barn är att jag blir gravid via klinik. På något sätt är det lite skönt. Ett val mindre att grubbla över liksom. 

Hur har du och din fru tänkt? Är det du som skall bära barnet? Klinik? Danmark eller Sverige? 

Är så inne i de här tankarna nu att jag läst igenom våra inlägg flera gånger idag. Hade långt samtal med syrran igår om samma saker. Verkar vara en sån period då jag behöver mala :)

Man kan ju tycka det ena eller det andra efter sina egna preferenser, men det är så konstigt ändå hur många som gärna försöker påverka människor att skaffa eller inte skaffa barn på grund av vad de själva hade velat göra/gjort. Min mor var 38 när jag föddes, och 21 när min äldsta syster föddes. För mig är det mesta "normalt" så att säga.

Jag vill inte "behöva" ha tätt mellan barnen, det är nog mest det som gör att jag vill börja tidigt, förutom längtan då. Så skulle jag börja vid 32 och vill ha tre barn ja då jäklar blir det tätt... ;) Men jag vet inte ens hur många barn jag vill ha. Kanske får vi ett och känner att det räcker. Kanske vill vi ha två och sen tre? Min fru är också några år äldre än vad jag är.

Min fru vill absolut inte vara 30 eller äldre när första barnet kommer, för henne handlar det om någon föreställning om att orka mer till viss del, men främst att hennes egen mamma hade mycket svårt för att få barn, en halv äggstock och i princip utdömd. Ren tur att hon finns alltså. Hon är livrädd för att inte kunna få uppleva graviditet själv, vilket hon gärna vill. Jag tänker lite annorlunda - bra att börja i tid, absolut, men det är också så vansinnigt individuellt att det är svårt att egentligen dra slutsatser från. Klart man ska ha respekt för biologin här, men kanske inte in i absurdum heller.

Tycker det är tråkigt att ni ska få höra att ni är gamla eller det är försent eller liknande. Sådant är upp till var och en och även om man kan ha sina egna preferenser så ska man inte pracka på dem på andra... Å andra sidan vore det inte lite roligt att vara homodinosarna? ;) Jag skrattar gott åt det där! Själva kommer vi nog inte besöka så många mammagrupper. Det är inte min grej i varje fall.

Angående studierna - självklart vore det bra om jag var klar. Men jag har studerat i 5 år hittills, har minst tre år kvar och möjligen 5. Ska inte bli läkare, men har dubbel utbildning. För mig är det alltså otroligt lång tid att låta studierna styra. Att vänta till jag blir 30 är inte ett alternativ och då blir det mindre viktigt när det är så att säga. Men nu är jag iaf inne på en utbildning varefter vilken jag kan få arbete om tre år. Om jag vill ha master på det är osäkert ännu, min skoltrötthet kan ju slå i taket innan dess...
Vi har två nära vänner med två små barn (också homosexuella kvinnor) där den ena började studera sent och harstuderat under småbarnsåren. Det har visat sig underlätta mycket för familjen med så flexibla tider, även om pengarna inte alltid räcker till londonweekends precis. Men jag ska inte ljuga om att jag såklart känner mig orolig. Kommer jag fortsätta få höga betyg när jag har barn? Hur känns det att komma igen efter en föräldraledighet? Hur känns det att bli "ännu äldre" innan jag examineras? Ibland osäkert och jobbigt!

Min fru har en sådan utbildning att det är helt säkert att hon får jobb och dessutom att hon kommer att börja tjäna rätt bra relativt snabbt. Hon är också toppstudent. Detta har spelat in i modet att våga köra, så klart. Det är så säkert att hon får arbete att vi inte behöver oroa oss för det. Efter min utbildning är det lite mer osäkert. Att jag får jobb är nog troligt, men det kanske inte blir exakt det jag vill med en gång utan kan kräva lite omvägar.

Det är alltså inte så att vi har allt "klart" som man ska ha. Helst ska man ju ha det som ni, två fasta jobb :) Kanske ett hus. En finare bil än vi. Större inkomster framför allt. Kanske ännu större buffert. Men som sagt, vi har buffert, extrajobb som ökar den, och bil och rum för barnet, billig hyra, bor inne i stan så vi har det bra liksom. Platt-tv och diskmaskin och allt annat onödigt tjafs som ska vara fixat ;)

Känner du dig osäker på hennes vilja? Ibland blir jag ledsen när frun tvekar, fastän jag kan tveka på precis samma sätt själv. Ibland får jag också orationella rädslor, tänk om hon lämnar mig. Ska jag vara ensamstående morsa?
Tanken att vara ensamstående morsa, skild, innan 30 är ibland så lamslående att jag vill gå och gömma mig!

Som du säger, man vet inte ens om man kan. Har du läst regnbågsmammans blogg? regnbagsmamman.wordpress.com
Att inte kunna när man är två kvinnor är ju skräckfyllt. Vi får ju inte adoptera en gång. När jag tänker på sånt, och när jag t.ex. läser en blogg där en kvinna plötsligt fått dödlig cancer, då vill jag inte vänta en minut till.

Men så närmar sig april med stormsteg och shit alltså.. klarar vi det här? Om vi nu vill och ska våga hoppa - hur står man ut med känslorna av rädsla under tiden? Kanske genom t.ex. en sån här tråd? :) 

Vi väljer Sverige, klinik. Det är det enda valet som känns ok för oss egentligen. Vi blir båda juridiska föräldrar med en gång. Det är dessutom subventionerat, (inte billigt precis ju!). Vi bryr oss inte om saker som samma donator för syskon, det har vi kommit fram till är oviktigt för oss. Syskon blir på klinik i Sverige det med om vi förstått rätt att det går, i malmö och umeå, men då får vi ju betala. Alternativet är danmark i det läget, men som sagt, vi är inte förtjusta i att behöva adoptera barnen. Ni har valt danmark? Är detta på grund av kötiderna eller av andra skäl?

Vi vill båda vara gravida men som det ser ut nu ska jag bära först trots att jag är yngst, detta helt enkelt pga ekonomiska skäl - hon hinner arbeta längre innan sin föräldraledighet och därmed få högre SGI än hon har nu från ett gammalt jobb före studierna.

Jag svarar dig mer utförligt i inboxen!

  

snubblade bara in i tråden, men ganska roligt det där med att kvinnor vill vara gravida, bara dem slipper gå upp så mycket i vikt, slipper genomgå en smärtsam förlossningen osv.
Ganska så precis samma sak som min fru inte ville uppleva. men gissa,, allt det fick hon uppleva

Naturen har ju gett er den förmågan att kunna klara av att plågas extremt mycket :)

Vad jag förstått så ska ni skaffa barn och inte fått barn ännu?

Lycka till och hoppas allt kommer gå bra :)

ps, bättre att försöka skaffa barn så tidigt som möjligt, eftersom det ger inte bara bättre förutsättningar att undvika saker som downs osv, men även kroppens möjlighet att återhämta sig bättre än ju större hos kvinnor som är yngre.

Läser igenom er tråd, blir lättad och glad över att fler funderar. Vi har (förhoppningsvis) en privat donator på gång, och kommer försöka bli med barn nu under våren. Vi har försökt förr utan att det har velat ta sig, så för vår del handlar tankarna mycket om att orka fortsätta försöka, att inte tappa hoppet. 

Önskar er alla lycka till, både i funderingarna och i det faktiska genomförandet!