Fler lesbiska med barnlängtan som vill diskutera?

Lycka till, du med!

Det känns fint att läsa era inlägg! Ibland känner en sig lite ensam i hela den där skaffa-regnbågsbarnsdjungeln. Jag och min fru har ställt oss i kö till landstinget och tagit de första proverna. Snart blir det läkarbesök, med gynundersökning och kurator och hela det köret. Vi har funderat på barn ett par år men har velat vänta, mest på grund av att vi har pluggat. Visst skulle det vara skönt om vi båda hade fast jobb, hunnit resa lite mer, sparat mer pengar, haft en nyare bil och så men äh, ska en vänta på det perfekta tillfället så får en nog vänta i evigheter.

Jag har lite tankar kring det där. Jag tror att det, just för att barn i vår situation, är så minutiöst planerade, så känns det som om verkligen allt måste vara på plats. Vi kan liksom inte "råka" bli gravida. Och därför grubblar man, vänder på varenda sten i livssituationen. (Inte alla så klart, men jag tror det att man grubblar, visar att man tar det på allvar.)

Samtidigt tror jag ingen familj är helt perfekt, och man får tänka "Vad är viktigast för ett barn?" Är inte allt på plats? Nej, men kanske det viktigaste sakerna? Men det är inte lätt! Grattis till er som fattat beslutet!

Nu kanske jag kommer och lägger mig i lite men jag känner att jag bara måste det..hoppas det är ok?

Vi ställde oss i kö januari 2012 på Salgrenska, vi är inte framme i kön ännu.. Men vi väntar barn som är beräknat till den 1 April. Vi valde att "spontant" åka ner till Storken, vi skulle egentligen bara göra ett journalsamtal inför att starta med insemination till hösten 2012 i väntan på att komma fram i Sverigekön. Men så tyckte de där på Storkkliniken att det var större chans att bli gravid när man just spolat sina äggledare (vilket man måste göra innan insemination) och 6 månader framåt. Så då bestämde vi där och då att vi på nästa ägglossning skulle göra ett försök. Sagt och gjort och utan några större förväntningar eller ha hunnit förbereda sig så åkte vi ner 12 dagar senare och inseminerade min fru.
Och här är vi idag! 

Det jag vill säga med vår historia är att tyvärr kan man fundera ihjäl sig om man skall fundera på när det är rätt. Ingen tid är rätt! Men man växer in i det med vägen..  om 2,5 månad kommer vår knodd och jag tror inte jag kommer vara förberedd då heller. Men jag vet att jag kommer älska honom mer än allt och det räcker för mig.

Tiden är inte optimal någonstans. För oss där den bärande mamman just blev erbjuden en utlandstjänstgöring. Ja hon hinner vara lite ledig, max 5 månader men sen flyttar vi..jag som egentligen ville söka högskola i Stockholm men som kommer bli hemmafru i några år och plugga annat på distans..
 
Det viktigaste att veta är VEM man skall sätta ett barn till världen med. Vet man det då är man förberedd nog..

Lycka till!  

Så är det verkligen.

Vi har nu börjat processen som leder fram till första försöker, nämligen att genomgå äggledarspolning (HSS) och blodprov osv. Tydligen ska vi ha ett samtal också, trots att vi redan haft det. Vi bytte bärare före vi började och jag frågade om vi behövde ha ett nytt samtal men de sa nej... sen kom det kallelse till ett samtal. ;) Suck! Men jag tror att det är att frun måste skriva på samma papper som jag gjorde och så slänger de in ett samtal till för att det är "standard".
På självaste alla hjärtans dag ska vi alltså dit och frun skriva under på att hon godkänner behandlingen (och därmed blir juridisk förälder från befruktningen)! Har ännu inte fått tid till HSS.

Insåg att det stora beslutet, NU SKAFFAR VI BARN, är så enormt, att när vi visste att vi ville, tjänade det mer till att fokusera på alla små delbeslut. Ta blodprov, ringa och boka en tid. Öppna breven, skriva in tiden i kalendern. Inte tänka så långt fram för att inte bli rädd. 

Måste säga att jag tycker det låter konstigt med ännu ett samtal... Ni är ju samma par, eller hur? Det är ju inte som att ni inte fattar vad byte av bärare innebär. (Känns lite som "Regler är regler...") Men men, bara att göra bort det där samtalet, så är ni på väg!

Låter superklokt med små delbeslut. En sak i taget liksom. Kan tänka mig att det är bra att tänka så också när graviditeten (förhoppningsvis) är ett faktum. En vecka/månad i taget.     

Väldigt skumt att ni behövde ännu ett samtal.. Ibland är sjukvården så stel. Vi var på läkarundersökning förra veckan och kommer förhoppningsvis få inseminera innan sommaren. Vi ställde oss i kö i november så jag vågade inte riktigt hoppas att det skulle gå så fort! Däremot slapp vi kuratorssamtalet, läkaren sa att det var frivilligt. Det känns skönt att de har tagit det beslutet, att vi inte ska behöva bli godkända. Samtidigt lite förvirrande då det stod på deras hemsida att det var lagstadgat med kuratorskontakt.. Vet ni andra något om det?

Jag tror samtalet bara handlar om att fru ska skriva under samma papper som jag tidigare gjort - på att jag förstår att jag blir juridisk förälder direkt osv. Och de kan väl inte bara skicka hem dem utan har rutiner osv, så då får vi göra hela samtalet en gång till.

Jag har inte hört något om att kuratorsamtalen får vara frivilliga, det är väl inte lagligt en gång? 

Pocatello: kommer inseminationerna ske på samma sjukhus som ni varit på för ett första läkarbesök? Eller skickar de en remiss till ett annat sjukhus? Vi blev nämligen erbjudna kuratorskontakt på vårt hemsjukhus (frivilligt) men sedan precis innan vi fick börja med inseminationer så hade vi ett obligatoriskt kuratorssamtal på Akademiska i Uppsala.

Hej! Jag hoppar in här :) jag och min fru står i inseminationskö och är framme i vår/sommar. Jag tycker att väntan blir riktigt olidlig ibland... Försöker tänka på allt vi vill hinna med innan bebis, och att det är bra med tid osv... Men det fungerar inte alltid att tänka så! Hoppas allt fungerar sen när det är dags.

Vart bor ni? Vi bor i Stockholm.

Så modiga ni är som tagit första stegen! Varmaste lycka till med allt!

Själv väntar jag lite. Dels av praktiska skäl (vill gå ned i vikt först), men också att jag är nervös att ta det stora skälvande första steget.

Vi bor utomlands (i stort sett samma regler som i Sverige), men hur är det där ni bor? Hur länge får man stå i kö?

Jag och min flickvän står i kö på SU sen juni 2012.
Vi har också gjort försök med insemination i Danmark på Vitanovakliniken.
Men det blev inga positiva resultat av det. Nu väntar vi på att komma fram i kön i Sverige så att vår dröm förhoppningsvis blir sann. Längat så mycket!

Hej hej
Jag lämnar ett litet inlägg här. Jag och min sambo har nu börjat med att försöka skaffa barn. Vi har inseminerat för andra gången nu och BIM är om 6 dagar. Vi har valt att göra heminsemination.
Vi är så ivriga att få veta, om det tagit sig, om det finns ett litet gryn i hennes mage. Hur ska vi få tiden att gå och blocka alla tankar och förhoppningar som uppstår?

Tankarna snurrar, och jag är rädd att människor runt om inte kommer förstå och anse att vi har för bråttom, vi har varit ett par i 1,5 år.. Men vi båda längtar efter barn, att få skapa en egen liten familj.

Hejsan. Jag har läst lite på era inlägg. Tycker det är så orättvist att det är så långa processer när man behöver gå via landstinget för att bli med barn :/
Jag såg att det finns en sida på nätet där man kan hitta privata donatorer. Barnfabriken.se heter sidan, om det är någon som är nyfiken

Lycka till allihopa :) 

Ja det är trist med kötiden, men det beror enbart för få spermadonatorer...
Grejen med att använda sig av landstinget är ju framför allt att båda kvinnor blir juridiska föräldrar direkt, för barnets skull kan man säga att det är det tryggaste sättet att skaffa barn på för lesbiska. Ingen kan "sno" barnet, ingen kan hamna i kläm på något sätt. Det är som om vilket heteropar som helst skaffar barn alltså.

Så även om jag respekterar andras sätt att göra det på skulle det aldrig vara ett alternativ för mig att under kanske 18 månader stå utan juridiska rättigheter (och skyldigheter) gentemot mitt barn och därmed aldrig aktuellt med privat donator.. Än värre med privat jämfört med typ donator i danmark via klinik är ju också att det finns en fader som under 18 år kan kräva umgänge och försöka häva (resning) närståendeadoptionen :/

Spännande, alla ni som står i kö.Hoppas väntetiden går fort!

Jag är en kille på 33 år som fastnat mitt i livet med bra arbete, fin lägenhet och annat materiell lyx. Jag har inte stor erfarenhet av relationer och har tidigare bara haft ett förhållande för längesen.

Det jag längtar nu efter är att skaffa barn då jag vill stadga mig i livet. Hur detta ska gå till eller hur vardagen kan ska se ut är jag öppen för förslag. Behöver inte nödvändigtvis inte bo tillsammans med tjejen om bådas önskan är just att få barn. Behöver inte vara en typisk kärnfamilj.

Någon som är öppen för förslag?