Fler lesbiska med barnlängtan som vill diskutera?

Precis de där tankarna har jag/vi just nu också. Vi har bestämt oss för att försöka till sommaren, men rädslan gör ibland att det blir lite svårt att andas. Den är inte alltid logisk, men det är de vanliga tankarna: klarar vår relation påfrestningen, kommer vi bråka mycket om hushållssysslor, blir det bråk med din mamma eller min pappa, kommer vi klara sömnbristen? Och så vidare.

Jag är 25 och tvekar därför också. Är jag lite för ung? Jag KAN ju vänta i ett år eller två utan problem. Men vi vill ha möjlighet att få fler barn, och vill inte ha dem tätt i så fall. Dessutom finns ju längtan där nu.

Är det smart nu? Är det dumt? Vad vill vi egentligen?

Det går ju inte att planera heller, eller kontrollera. Man vet inte vilket barn man får, man vet inte hur man kommer att förändras. Bara ATT förändringen kommer. Det är läskigt att inte ha någon kontroll!

Däremot har jag inga direkta tankar om att vi är annorlunda eller hur "samhället" ska reagera. Enda konflikten jag kan se som så är att familjerna ska tycka att det är lite mer "deras" barnbarn eller liknande om det är "rätt" kvinna som fött. Men jag tror att även det försvinner rätt kvickt med tiden. Och annars så påverkar inte deras inställning min egen - vi är båda mammor helt problemfritt tror jag. Vi har även vänner som har barn och det är verkligen helt oproblematiskt. 

Hej igen!

Jag (och vi) umgås främst med äldre personer, som skaffat barn senare. Därför kan jag känna mig så mycket yngre än "normalt". Å andra sidan har jag systrar som skaffade barn vid 25 och 27 och det var inget konstigt med det. Men när man som vi bor i en stor stad så är normen att skaffa barn efter 30 väldigt stark. Åtminstone om man är högskoleutbildad etc. Den kan vara svår att bryta, reaktionen är att man förstör sitt liv - och det vill ju ingen höra i samband med att man försöker dela glädjen över det här beslutet. Rädd är man ju tillräckligt ändå utan sådana uttalanden.

Låter skönt att alternativ inte finns på ett sätt. Det är så otroligt lätt att skjuta upp märker jag trots att vi vill.

Från och med nu känner jag att vi klivit in i den där gyllene zonen. Vi har boendet, vi har bil, vi har tillräckligt med pengar även om ekonomin gärna fick vara bättre (jag kommer att studera vidare i några år, min fru börjar arbeta snart). Jag kan alltså "våga leva" utan att vara oansvarig. Förutsättningarna för att våga leva på ett bra sätt, frihet under ansvar så att säga, finns där. 

Vi har det alltså Good enough, i vår relation, materiellt osv, för att det ska duga åt mig och åt vårt barn. Enligt min filosofi om att inte vänta in döden utan att våga leva så mycket som möjligt (utan att vara oansvarig) är det alltså dags då vi också vill. Men det är ju självklart att vi skulle ha det bättre ekonomiskt om vi väntade i ett par år. Frågan är om man ska tänka så? Vi kan ju inte kontrollera detta. Vad är ekonomin värt? Är det värt två år färre med barnen, om vi tänker att vi lever ett visst antal år? När vi nu vill NU, liksom. Dessutom - det kanske tar två år att ens bli gravida, vem vet. Finns inga garantier.

Förlåt för snurriga tankar men så här mals det runt i mitt huvud. 

Det ÄR ett stort beslut. Det är dessutom som lesbisk inget man kan vara spontan kring. Det är planering, läkarbesök, sprutor i magen och fan och hans moster.

Jag tror som du, att vi båda förmodligen enbart blir bra bemötta, men rädslan finns ju där ändå så klart. Du har nog rätt i att det är lättare i storstan. Ingen har ju koll på vem man är, de flesta skulle väl knappt inse att vi var annat än vänner när vi går på stan.

Min fru och jag har varit tillsammans drygt 4 år, känt varandra i ytterligare några år. Hur är det med er?

Vi planerar på att börja försöka i slutet av april tidigast, dvs bebis först 2014 om det skulle ta sig med en gång. Men senaste dagarna har vi tvekat lite. Detta i slutet av april är dessutom uppskjutet från oktober 2012, så vi är inne på andra diskussionen om att skjuta upp det ;) Tanken senaste dagarna har varit om det känns "lättare" att börja efter sommaren. Men vi börjar inse att vi får samma läskiga känsla i magen så fort det närmar sig. Och så lär det vara oavsett om vi kör nu eller om ett år...

Är så inne i de här tankarna nu att jag läst igenom våra inlägg flera gånger idag. Hade långt samtal med syrran igår om samma saker. Verkar vara en sån period då jag behöver mala :)

Man kan ju tycka det ena eller det andra efter sina egna preferenser, men det är så konstigt ändå hur många som gärna försöker påverka människor att skaffa eller inte skaffa barn på grund av vad de själva hade velat göra/gjort. Min mor var 38 när jag föddes, och 21 när min äldsta syster föddes. För mig är det mesta "normalt" så att säga.

Jag vill inte "behöva" ha tätt mellan barnen, det är nog mest det som gör att jag vill börja tidigt, förutom längtan då. Så skulle jag börja vid 32 och vill ha tre barn ja då jäklar blir det tätt... ;) Men jag vet inte ens hur många barn jag vill ha. Kanske får vi ett och känner att det räcker. Kanske vill vi ha två och sen tre? Min fru är också några år äldre än vad jag är.

Min fru vill absolut inte vara 30 eller äldre när första barnet kommer, för henne handlar det om någon föreställning om att orka mer till viss del, men främst att hennes egen mamma hade mycket svårt för att få barn, en halv äggstock och i princip utdömd. Ren tur att hon finns alltså. Hon är livrädd för att inte kunna få uppleva graviditet själv, vilket hon gärna vill. Jag tänker lite annorlunda - bra att börja i tid, absolut, men det är också så vansinnigt individuellt att det är svårt att egentligen dra slutsatser från. Klart man ska ha respekt för biologin här, men kanske inte in i absurdum heller.

Tycker det är tråkigt att ni ska få höra att ni är gamla eller det är försent eller liknande. Sådant är upp till var och en och även om man kan ha sina egna preferenser så ska man inte pracka på dem på andra... Å andra sidan vore det inte lite roligt att vara homodinosarna? ;) Jag skrattar gott åt det där! Själva kommer vi nog inte besöka så många mammagrupper. Det är inte min grej i varje fall.

Angående studierna - självklart vore det bra om jag var klar. Men jag har studerat i 5 år hittills, har minst tre år kvar och möjligen 5. Ska inte bli läkare, men har dubbel utbildning. För mig är det alltså otroligt lång tid att låta studierna styra. Att vänta till jag blir 30 är inte ett alternativ och då blir det mindre viktigt när det är så att säga. Men nu är jag iaf inne på en utbildning varefter vilken jag kan få arbete om tre år. Om jag vill ha master på det är osäkert ännu, min skoltrötthet kan ju slå i taket innan dess...
Vi har två nära vänner med två små barn (också homosexuella kvinnor) där den ena började studera sent och harstuderat under småbarnsåren. Det har visat sig underlätta mycket för familjen med så flexibla tider, även om pengarna inte alltid räcker till londonweekends precis. Men jag ska inte ljuga om att jag såklart känner mig orolig. Kommer jag fortsätta få höga betyg när jag har barn? Hur känns det att komma igen efter en föräldraledighet? Hur känns det att bli "ännu äldre" innan jag examineras? Ibland osäkert och jobbigt!

Min fru har en sådan utbildning att det är helt säkert att hon får jobb och dessutom att hon kommer att börja tjäna rätt bra relativt snabbt. Hon är också toppstudent. Detta har spelat in i modet att våga köra, så klart. Det är så säkert att hon får arbete att vi inte behöver oroa oss för det. Efter min utbildning är det lite mer osäkert. Att jag får jobb är nog troligt, men det kanske inte blir exakt det jag vill med en gång utan kan kräva lite omvägar.

Det är alltså inte så att vi har allt "klart" som man ska ha. Helst ska man ju ha det som ni, två fasta jobb :) Kanske ett hus. En finare bil än vi. Större inkomster framför allt. Kanske ännu större buffert. Men som sagt, vi har buffert, extrajobb som ökar den, och bil och rum för barnet, billig hyra, bor inne i stan så vi har det bra liksom. Platt-tv och diskmaskin och allt annat onödigt tjafs som ska vara fixat ;)

Känner du dig osäker på hennes vilja? Ibland blir jag ledsen när frun tvekar, fastän jag kan tveka på precis samma sätt själv. Ibland får jag också orationella rädslor, tänk om hon lämnar mig. Ska jag vara ensamstående morsa?
Tanken att vara ensamstående morsa, skild, innan 30 är ibland så lamslående att jag vill gå och gömma mig!

Som du säger, man vet inte ens om man kan. Har du läst regnbågsmammans blogg? regnbagsmamman.wordpress.com
Att inte kunna när man är två kvinnor är ju skräckfyllt. Vi får ju inte adoptera en gång. När jag tänker på sånt, och när jag t.ex. läser en blogg där en kvinna plötsligt fått dödlig cancer, då vill jag inte vänta en minut till.

Men så närmar sig april med stormsteg och shit alltså.. klarar vi det här? Om vi nu vill och ska våga hoppa - hur står man ut med känslorna av rädsla under tiden? Kanske genom t.ex. en sån här tråd? :) 

Vi väljer Sverige, klinik. Det är det enda valet som känns ok för oss egentligen. Vi blir båda juridiska föräldrar med en gång. Det är dessutom subventionerat, (inte billigt precis ju!). Vi bryr oss inte om saker som samma donator för syskon, det har vi kommit fram till är oviktigt för oss. Syskon blir på klinik i Sverige det med om vi förstått rätt att det går, i malmö och umeå, men då får vi ju betala. Alternativet är danmark i det läget, men som sagt, vi är inte förtjusta i att behöva adoptera barnen. Ni har valt danmark? Är detta på grund av kötiderna eller av andra skäl?

Vi vill båda vara gravida men som det ser ut nu ska jag bära först trots att jag är yngst, detta helt enkelt pga ekonomiska skäl - hon hinner arbeta längre innan sin föräldraledighet och därmed få högre SGI än hon har nu från ett gammalt jobb före studierna.

Så är det verkligen.

Vi har nu börjat processen som leder fram till första försöker, nämligen att genomgå äggledarspolning (HSS) och blodprov osv. Tydligen ska vi ha ett samtal också, trots att vi redan haft det. Vi bytte bärare före vi började och jag frågade om vi behövde ha ett nytt samtal men de sa nej... sen kom det kallelse till ett samtal. ;) Suck! Men jag tror att det är att frun måste skriva på samma papper som jag gjorde och så slänger de in ett samtal till för att det är "standard".
På självaste alla hjärtans dag ska vi alltså dit och frun skriva under på att hon godkänner behandlingen (och därmed blir juridisk förälder från befruktningen)! Har ännu inte fått tid till HSS.

Insåg att det stora beslutet, NU SKAFFAR VI BARN, är så enormt, att när vi visste att vi ville, tjänade det mer till att fokusera på alla små delbeslut. Ta blodprov, ringa och boka en tid. Öppna breven, skriva in tiden i kalendern. Inte tänka så långt fram för att inte bli rädd. 

Jag tror samtalet bara handlar om att fru ska skriva under samma papper som jag tidigare gjort - på att jag förstår att jag blir juridisk förälder direkt osv. Och de kan väl inte bara skicka hem dem utan har rutiner osv, så då får vi göra hela samtalet en gång till.

Jag har inte hört något om att kuratorsamtalen får vara frivilliga, det är väl inte lagligt en gång? 

Ja det är trist med kötiden, men det beror enbart för få spermadonatorer...
Grejen med att använda sig av landstinget är ju framför allt att båda kvinnor blir juridiska föräldrar direkt, för barnets skull kan man säga att det är det tryggaste sättet att skaffa barn på för lesbiska. Ingen kan "sno" barnet, ingen kan hamna i kläm på något sätt. Det är som om vilket heteropar som helst skaffar barn alltså.

Så även om jag respekterar andras sätt att göra det på skulle det aldrig vara ett alternativ för mig att under kanske 18 månader stå utan juridiska rättigheter (och skyldigheter) gentemot mitt barn och därmed aldrig aktuellt med privat donator.. Än värre med privat jämfört med typ donator i danmark via klinik är ju också att det finns en fader som under 18 år kan kräva umgänge och försöka häva (resning) närståendeadoptionen :/