Mal på du bara! Vet inte om jag kan komma med så mycket tröst, de flesta tankarna har jag ju själv. Men jag tror det är bra att ventilera.
Jag kommer från en universitetsstad. Nästan ingen av mina vänner skaffade barn före 30. Man satsade på utbildning istället, och så ska man ju hitta någon att dela livet med också. Här, i den lilla staden dit vi flyttat, är det inte ovanligt att par som är... typ 21 har hus och bil och barn. Jag kan tycka att det är lite tidligt. What's the rush liksom? Och man hör också åsikter som att man är för gammal för barn efter 30 (och då kan du ju tänka dig hur jag känner mig, haha! Inser att vi inte bara kommer att vara de enda homosorna i föräldragruppen, vi kommer att var dinosaurierna också!).
Rent biologiskt är det väl bäst att inte vänta för länge. Du och din fru verkar ju ha allt det viktiga på plats. Ett relativt långt, stabilt förhållande, utbildning, jobb/studier, bostad, bil... Kanske att du vill vara klar med utbildningen först? Fast många får ju barn medan de är studenter - skittufft säkert, men är det inte alltid det?
Ja, gud, vad jag är avundsjuk på heteropar som bara kan sluta med preventivmedel och se hur det går! För sådana som oss blir det ju en hel vetenskap, blanda in gynekologer, hormonbehandling, ordna med det juridiska... Jag skulle också bara vilja "låta livet välja"!
Du, den där läskiga känslan i magen, känner jag så väl igen. Det är en sak att ha bestämt sig för att "någon gång till sommaren kanske" eller ännu hellre "någon gång i framtiden - helt säkert!", men att faktiskt starta processen, ringa det där samtalet/kontakta kliniken (eller hur man nu väljer att gå tillväga rent praktiskt) - hjälp! Och dessvärre, jag tror inte den känslan kommer att försvinna. Inte för sådana som oss som tänker noga igenom allt. Jag räknar med att när den dagen väl kommer (om den kommer- är ju inte 100% säker), så kommer jag vara skitskraj. Point of no return, du vet.
Vi har varit tillsammans i 5 år, bott ihop i 1,5 (stora problem att hitta jobb inom det vi är utbildade till på samma ort! Och det var också därför vi hamnade här.). Men det känns stabilt och tryggt. Har hus och jobb, god ekonomi. Hade kanske önskat att hon hade lika stark barnlängtan som mig. Hon säger att hon vill, men att det är upp till mig. Som det ju är, eftersom det är min kropp, och det är ju fint att hon inte vill stressa mig till något- bortsett från att det känns som jag ensam bestämmer detta. Och hon får inte, som jag, en drömmande blick när det är en bäbis på tv, om man säger som så. Jag tror inte hon är den typen som får inte det där barnsuget som jag kan känna. Men vi har pratat massa om det, och hon är med på det, och hon säger (när jag frågar henne) att hon skulle tycka det var trevligt med barn. Och hon har spontant börjat prata om t ex namn hon gillar eller tankar kring barnuppfostran, så kanske behöver hon också lite tid på att vänja sig vid tanken.
Man vet ju inte om man ens kan få barn. Speciellt med assisterad befruktning. Har vänner som varit inne i IVF-svängen i många år. Men jag tror att jag lättare skulle acceptera min barnlöshet om vi åtminstone har försökt. Då blir det "Okej, vi testade några gånger. Det blev inget. Då blir det inga barn (eller barnbarn heller), men vi får skapa ett gott liv ändå". Men om jag aldrig ens vågar pröva... Jag skulle bara gå runt och undra. Tänk om... Om vi bara...
(Oavsett om det är du eller din partner som ska - om det lyckas- bära barnet). 