Irlais skrev 2013-04-05 10:26:13 följande:
Jättetråkigt att höra men inte så konstigt att du mår som du gör... Jag och min sambo har fått jättestor hjälp av att träffa en kurator, hon kan hjälpa att tolka mellan våra olika sätt att hantera situationen och hjälper oss se varandras synvinklar och kunna mötas på ett bättre sätt (bland annat då, men det borde vara relevant för er också). Kan det vara något för er?
Jo, han menar nog mer på att det vore bra för mig att prata med någon, han själv känner ingen direkt sorg på det sätt jag gör och kan inte riktigt förstå min reaktion. :-/
Han menar att han inte riktigt hade förstått att jag var gravid, eller förstår du? Han visste att jag var det, men det syntes ju inget och sådär så han hade inte skapat allt det där i förhoppningar och sånt så som jag hade.
Mymemlan skrev 2013-04-05 10:32:31 följande:
Nu vet jag inte hur länge sen ditt missfall är, men att känna en sorg är ju helt normalt. Man har ju förlorat något som man verkligen ville ha, och man kunde inget gjort för att ändra det. Man känner sig hjälplös och det känns hopplöst.
Jag fick missfall förra veckan i vecka 8, och jag mår skit än. Jag kände att jag inte kunde prata med min sambo, och sa det rätt ut till honom. Vi sörjer inte på samma sätt, men vi fick en kommunikation tsm om drog oss ännu närmare, att vi både sörje och led, fast på olika vis. Vi pratade om hur det kändes för oss båda, och det är väldigt viktigt att inte glömma mannen, fick jag höra Vilket jag nu förstår. Jag drog mig in i mig själv i min sorg, och glömde honom. Vi har ju både den kroppsliga och själsliga smärtan, så iochmed läkarbesök mm glömms mannen lättare bort.
Jag har nu börjat få en minskad blödning, bara brunt. Det känns bättre av bara det, jag blödde så mkt att jag var yr och illamående, det var fruktansvärt. Så det är bättre när blödningen avtagit. Jag kan se framåt.
Min sambo förklarade för mig iförrgår, att han vill inte vara med någon annan mm, och det visste jag ju, varför skulle vi annars ha barn lixom.... Och hipps vipps skulle vi och titta på ringar och har nu beställt, och det har fått mig att tänka på annat. Jag var så inne i mig själv att jag inte förstod att han "friade". Dock ska vi inte gifta oss inom ett år, så planera det ska vi inte iaf. Men det blev ändå nått annat att tänka på för stunden.
Kanske ni har nått att göra? Tillsammans, resa? Eller kanske har ni velat renovera nått ett tag? Allt som kan få en på andra tankar!
Jag har fått 2 missfall på raken, både fostren har dött i vecka 8.
Första graviditeten var en tvillinggraviditet där ena fostret dog i vecka 6. det slutade med skrapning 11:e januari.
Detta missfallet kom ut av sig självt, på sjukhuset innan jag hann ner på operation. Helt hemsk dag!
Ja du, vi renoverar för fullt, förlovade oss förra gången jag fick missfall, rest och försökt och försöker göra allt för att komma på andra tankar... Men livet känns jäkligt tufft och trögt just nu... Känns som att jag är i nåt slags vakuum på nå vis.
Samt hur mycket stöd jag fått i båda mina mf. Fortfarande väldigt tacksam över det.