Missfall och vill nu försöka direkt igen...fler som hänger på?

De få jag försökt prata med säger mest "tänk positivt" " det kommer nog inte hända igen" "du måste försöka koppla av och njuta av graviditeten" "det är ju inte missfall du väntar, du väntar ju barn" etc etc...

Jag orkar inte lyssna på allt pepp när min hjärna är inställd på försvar, den är inställd på att det kommer att gå åt helvete, jag orkar inte tänka på annat vis! Jag nästan utgår ifrån att det går åt skogen, jag vill inte bli besviken!
MEN, det kommer jag självklart att bli ändå om det nu går åt skogen.

Det känns som att ingen kan ta till sig det jag säger, som kan ta min oro på allvar. Man känner sig avfärdad och som en orolig själ som oroar sig för mycket.... Det är skitjobbigt och jag sjukskrev mig från jobbet igen nu, har knappt jobbat sen årsskiftet känns det som! Det ger mig ångest det också, funderar på vad kollegor och chefen tänker, men å andra sidan blir alla såna tankar uppförstorade just nu..

Jag förstår precis vad du skriver och känner detsamma!

Jag är samtidigt väldigt förkyld just nu och mår päck iom det. Allt på en gång... Jag har ont i ryggslutet (inget bra tecken) och lite ont i livmodern. Ont i livmodern har jag iofs haft till och från i typ 2 veckor och har trott att det är växtvärk, kanske det är.
Jag känner mig gravid fortfarande, ömmande bröst, yr i huvudet, illamående etc... Igår hade jag KRAFTIG restless legs och blev påmind om hur jobbigt det kan vara, hade mycket så då jag väntade sonen..

Det värsta är nästan att jag vill inte behöva berätta det för sonen en gång till att det gått åt skogen!! Han kommer att bli förkrossad!
Han längtar sååå innerligt efter ett syskon och jag berättade i godan tro om att "oddsen är så små att det går åt helvete en gång till" så jag valde att berätta och dela glädjen med honom...

Han har vid flera tillfällen delat med sig lite om sin oro om "bebisen" ifall "den kommer att dö, som den förra bebisen gjorde" etc... Men han är samtidigt väldigt glad över att det kan komma ett syskon i oktober.
Samtidigt som han är medveten om att den KAN gå fel eller så..

Men usch, jag vill verkligen inte behöva rycka bort all hans glädje i det här IGEN!! Nu ångrar jag nästan att jag berättat för andra om den nya graviditeten.

Nu låter det som att jag är säker på att det kommer att sluta i missfall. Tänk om det är så som Blingbling skriver? Att man innerst inne vet med sig att det kommer att sluta i mf, men å andra sidan så skulle jag aldrig fått sonen för över 7 år sedan då. För jag hade en graviditet ifrån helvetet där ingen trodde att det skulle sluta väl... :-/

Jag är kluven!

Jag vet faktiskt inte ifall jag orkar ett nytt försök om det inte går nu. Jag känner mig redan så ledsen och uppgiven, det ens utan att veta hur utgången blir!

Förra missfallet var så långdraget och skitjobbigt och jag vill inte att det ska upprepas! Hellre att allt bara kommer ut på en gång så att man får lov att gå vidare eller hur man ska säga. Inte behöva gå och oroa sig i flera veckor, leva i en berg och dalbana.

Var på toaletten nu, nu är det inte bara brunt blod längre, det är rött blod. Jag är nu rätt övertygad om att det är ett MF på gång. Gråter rakt ut. vill inte detta!

Vill ju så gärna att den här lilla pyret skulle få stanna kvar!

Hela mitt inre går sönder nu... Vill bara skrika rakt ut, livet är så jävla orättvist!! Varför ska detta behöva drabba oss? Jag lider med er som varit/är i samma/liknande sits och jag går sönder pga min egen sits...

Mitt lilla pyre håller på att försvinna.... Jag känner att det är så, tyvärr... Jag har börjat blöda mer nu, kommer lite i bindan och mer och mer nä rjag sitter på toaletten.
Fan vad livet känns piss och skit nu!!!

Vid 11 gäller det, då faller 'domen'. Jag vet egentligen utgången av det här, men människa som man är, så fasthåller man ett litet litet liiiiitet spår av hopp om att det är en blödning som kan ha med något annat att göra.

Men jag är inställd rent mentalt om att allt hopp är ute, att vid 11 är tiden enbart till för att bekräfta att det är ett missfall och att de inte kommer att hitta någon hjärtverksamhet. Det är det som min hjärna ställer in sig på, hjärtat är en annan sak, för den vill inget hellre än att pyret ska leva och må bra, trots de dumma blödningarna.....

Jag behöver all styrka jag kan få idag. Vet inte alls hur jag kommer att reagera, just nu känner jag mig helt avdomnad i hela kropp och själ. Känns som allt är en knäpp dröm och jag kan inte släppa tanken: "Det här är inte sant! Inte IGEN, direkt efter vi tvingats gå igenom samma trauma... Inte NU, nu när jag kommit så långt i graviditeten!"

Sen den klassiska frågeställningen; Varför? Samt; Kunde jag ha gjort något annorlunda? Är det mig det är fel på? etc.... Maler i skallen, men samtidigt är jag nog rätt medveten om att det är normala tankar och frågor som poppar upp och som det inte finns några svar på idag. Det är som det är punkt.

Tack för ert stöd! Betyder mycket nu när man är i det man är... Jag skriver säkert väldigt dramatiskt, men det är utifrån mina känslor. Rent rationellt skulle det låta mer såhär:

"Japp, here we go again. Gick inte vägen denna gången heller, men livet är hårt, bara att samla ihop sig och gå vidare på något vis. Det kommer att bli bra igen, vi kommer att få en liten i framtiden, men det var inte meningen just nu bara.
Nu är det bara att hoppas på det bästa, ibland sker mirakel och man kan bara hoppas på att ett sker just nu"

Inga glada nyheter att dela tyvärr.
Fostrets hjärta har stannat och överläkaren sa att när jag blir gravid nästa gång ska jag ta kontakt med honom personligen för uppföljning, samt någon form av antikoagulantia(man brukar kalla det blodförtunnande) som man har sett goda resultat om det är som så att det blir koagel (som kan leda till proppbildningar i navelsträng till fostret och som gör att näring och syre uteblir, leder till att fostret dör)

En riktigt bra överläkare, samma som skrapade och konstaterade att förra fostret dött. Han gav mig varma och långa kramar.

Har kommit hem igen från sjukhuset. Skulle gått igenom en skrapning, men fick ligga och vänta så länge och innan skrapning får man ju cytotec upp i ja... Så det satte igång av sig självt, så jag sa att jag skiter i att ens vänta på en tid.

De utförde ett VUL och såg att det var såpass lite kvar och som kommer att komma ut, så att jag fick åka hem igen.

Låg i 4 timmar och väntade på att skrapas, ont gör det. Men ändå skönt att slippa sövas och allt det där... Nu är det bara läkning som jag hoppas ska gå vägen och att allt kommer ut som det ska.

Tack för er allas omtanke! <3

Nej du är inte det minsta löjlig! Jag tycker snarare att du låter väldigt rationell och sund i ditt sätt att tänka. Stor kram