Missfall och vill nu försöka direkt igen...fler som hänger på?

Jag tänkte väl att jag och min man skulle sexa som vanligt typ efter blödningarna utan ägglossningsstickor för att sen när Mensen då ev kommer köra stickor och mer försöka..!

Så om det tar så tar det men vi gör inget medvetet TYP. Men jag känner mig stressad av att jag vill göra om och göra rätt med en ny grav och ett "riktigt" barn, mitt barn!
Nu nu nu ska allt hända.. Så jag är så delad, slappa första tiden fram till mens

Gick inte så bra på gyn, såklart... Fanns kvar rester, fick hem mera cytotec plus en annan tablett att ta tre gånger om dagen i tre dagar. Blev sjukskriven. Kul kul. Återbesök om en vecka. Har svalt de där pillren och väntar på magont. Ang att försöka bli med barn igen sade han att rekommendationen är att vänta 2 mån. Fast sen såg han lite lurig ut och menade att folk gör som de vill ändå.. Jag kände doktorn som jag träffade idag så han var kanske lite extra snäll, vad vet jag. Tänker då inte vänta två månader,iallafall! Okey en mens men varför två månader?! Tss....

Har knappt ont i brösten idag, känns inte som att jag är gravid längre... Men kanske kan jag få komma in lite tidigare och få det bekräftat så att jag kan gå vidare nu!? Jag orkar inte den här känslomässiga berg-och dalbanan längre, jag vill inte vara med längre...

Han motiverade det hela med att en skrapning kan vara riskfylld, att man kan råka göra ärrvävnad som försvårar en kommande graviditet. Tror vad jag vill på det, just nu känner jag mig rätt likgiltig till det mesta. Bryr mig liksom inte. Istället för en bebis fick vi detta. Allt känns skit, ärligt talat.

Jag håller helt med! Jag har pratat med flertalet gynekologer innan/efter min skrapning och det är mindre risk att få komplikatione efter en skrapning än efter än förlossning. Tror statistiken är 1 på 100 eller till och med mindre=)

Det jag fick veta var att det kan ta längre tid för kroppen att bygga upp en bra slemhinna efter en skrapning än vid ett "valigt" missfall och det har verkligen stämt på mig! Jag har sån sparsam mens varje månad att det knappt kan kallas för mens, men ägglossning har jag=) När man har sån tunn slemhinna som jag så blir det svårt att bli gravid, slemhinnan måste vara minst 6 mm för att ägget ska fästa. Men jag är glad att jag har ägglossning i alla fall=)

Jag hoppas också att allt kommer ut! Men skulle det behöva bli skrapning så är det inge farligt alls! Det gick så snabbt och jag hade inge ont alls efteråt=)!

Då är man på Gyn Akuten igen... fått ont o blödning igen... förmodligen en cysta som spruckit... så jävla trött på det här!

Ingen hjärtverksamhet kunde hittas idag, precis som jag misstänkte.
Det här känns jävligt jobbigt alltså! Fostret är kvar, blöder som fan och har gjort i 11 jävla dagar.... Är detta värdigt eller??
Usch, ursäkta språket och att jag inte är finkänslig men jag är så himla uppriven, arg och ledsen...

Resterna är INTE farligt, däremot KAN de utgöra en lite förhöjd risk för infektion om de får ligga kvar "för länge" så att säga. Men kroppen brukar sköta det där bra själv.

Jag fick inga tabletter eller så idag, läkaren sa att hon skulle kräva att en barnmorska på KK tar emot mig imorgon, att hon ska ringa MIG, JAG ska INTE behöva göra nåt på egen hand mer sa läkaren (hon var heeeelt underbar verkligen!), så imorgon ska som skrivet en BM kolla mig igen, en dubbelkoll för att garantera att fostret inte lever. Men läkaren sa att hon är till 99% säker på att hjärtverksamheten avstannat, men att hon alltid vill dubbelkolla.

Hon ville då inte ge mig tabletter för att påskynda något, då vill hon förbereda ett team med personal OM jag skulle behöva vårdas på sjukhus pga smärtor eller så som KAN uppstå i samband med medicinering, alltså inget konstigt, men ibland gör ju MF så sjukt ont att man behöver vårdas och få starkare mediciner etc...

På ett sätt känns den här karusellen skön att äntligen få kliva av, det har varit så mycket upp och ner, äntligen får man liksom sörja. Inte kastas runt i hopp och förtvivlan.

Det som känns jobbigt är ju att fostret fortfarande är kvar, kunde det inte vara över helt nu tänker jag... Förhoppningsvis går det lika "smärtfritt" som när tvillingen kom ut...

Tack alla för ert stöd! MAssa kärlek till er!

Det gör ont och jag blöder, men än sålänge har inte fostret kommit ut vad jag märkt... Antar att det inte riktigt kommit igång än, men hoppas att det gör det på egen hand och att jag slipper åka in imorgon för att sätta igång det eller bli skrapad....

Men humöret och modet går upp och ner, sitter och tokgråter emellanåt för allt är så bisarrt... <3