Inlägg från: Sorkfeber |Visa alla inlägg
  • Sorkfeber

    Utredning i slutet av 2012 eller början på 2013

    intetnyttpåplusfronten skrev 2013-01-15 18:36:57 följande:
    Vad kul! Visst är det skönt när det äntligen händer något :)
    När fick ni tiden? 
    Vi fick tid den 26 januari, 9.30

    Jag studsade när karln kom hem och ville direkt att han skulle fylla i sina papper (mina fyllde jag i innan jag fått av mig skorna)
    Han var måttligt road, men ja.. vi visar väl glädje på olika sätt ;)  ;)  
    Ylle99 skrev 2013-01-15 21:13:03 följande:
    Liksom du, Sorkfeber, har vi också vårt första möte nästa vecka. Känns både jobbigt och positivt.

    Förstår att det är tungt, Vårväntan. Ibland kommer det en sån stark sorg när andras graviditeter blir tydliga för en. Och man påminns ännu en gång om att det inte finns någon rättvisa gällande sånt här.

    Ta hand om er! Kram
    Ylle, visst är det både jobbigt och spännande. BRA att vi kommer framåt, men man vill ju inte höra "nej tyvärr, finns inget vi kan göra".
    Jag är lite inställd på att jag inte kan bli gravid faktiskt, har dåliga odds i ryggsäcken. MEN hoppet är väl det sista att lämna människor och vi måste ju börja ngnstans för att komma vidare. 


     
  • Sorkfeber
    Vårväntanochlängtan skrev 2013-01-15 20:25:48 följande:
    På måndag är det dags att få provresultaten på mina blodprover & sambons spermieprov. Supernervös{#emotions_dlg.flower} Men ett steg i rätt riktning.
    Idag är det även BF dag för den graviditeten som slutade som ett MA:a så det är lite extra jobbigt idag med bebisbiten. Fick dessutom reda på ikväll att en föredetta klasskompis är gravid. Som sagt, mycket just nu.
    Kram till dig och er!
    Det är inte lätt, och heller inte lätt att veta vad sjutton man ska ta vägen med alla känslor ibland.
    Vi finns här, skriv skriv prata prata och gråt gråt, tror det ändå är en stor del i en sorgeprocess som detta ändå är.

    Kram!  
  • Sorkfeber

    Vad häftigt att HA ÄL. jag hoppas innerligt att jag ngnsin får uppleva det också, vill bara att det ska vara onsdag nästa vecka så att vi får ngt konkret att gå vidare med efter mötet!
    "Tur" att jag jobbar hela helgen och nästa vecka, mina tankar bara snurrar med bäbis så att jag spricker!

    Är era män lika "på" på bäbisfronten eller får ni hålla tillbaka lite för att inte stressa dem, låter kanske konstigt formulerat men jag vet inte hur jag ska skriva.
    Min karl går nog igenom en 30-års kris och vill/vill inte/panikar/vill/ok inför allt detta, tror han inte KAN vara på samma plan som mig (oss kvinnor?) egentligen.
    Men han följer med och jag vet att han vill men att detta stressar honom lite.

    Men vem fan stressar inte detta!? ;)  

  • Sorkfeber

    Åh tack för att ni delar  "Intetnyttpåplusfronten" & "Vårväntanochlängtan":

    Fast att jag vet att vi är normala i den utstreckningen så är det så skönt att höra fler historier, liten som Bullen (ungdomsprogrammet) all over again ;)  

    Eftersom vi är inne på vårat första år så kan jag förstå "paniken" min man känner stundtals, men ju mer jag håller tillbaka lite på att prata sönder honom ju mer märker jag att det kommer mer och mer.
    Jag VET som sagt att han vill ha barn, inte så, bara att det blir väl så verkligt när vi ska försöka nu i utredningen, svart el vitt på ngt sätt.
    När vi träffades för 4 år sedan var han den som var mest PÅ och jag fick tidigt i vårat förhållande (3:e dejten) berätta att jag förmodligen inte kunde få barn, sen nu sista åren har allt vänt och eftersom ett litet hopp väcktes i mig att jag kanske kan få bära ett barn, vill jag nu försöka.
    Aja, ...


    intetnyttpåplusfronten skrev 2013-01-17 11:48:49 följande:
    Ja hoppas att vi plussar allihop ;)
    Försök 2 sen spolningen nu, känns som att man har lite mera hopp nu dessa 3 mån efter. :) Innan har jag inte haft något hopp på flera månader...
    Kram kram!

    Min man är lika "på" som jag, kanske att jag är mer intresserad av själva utredningen iom att jag läser en massa om det dagligen, han är mer intresserad av mötena på kliniken :)
    Första året höll jag tillbaka för att inte stressa honom, andra året var förjävligt, sexet var värdelöst och bara tvångssex... Vi hade problem som vi aldrig har haft varken före eller efter det året, tex han fick inte upp den, kan kunde inte komma osv. Jag mådde skit och allting var ett helvete.
    Nu är det harmoniskt igen, vi sexar på som vi känner för utom ÄL veckan då vi kör varannan dag. :) Han har koll på min ÄL och jag måste inte anstränga mig så hårt, vi båda vet att när vi lägger oss på ÄL dagen så är det sex som gäller ;)

    Jag är lite rädd, jag har börjat förlika mig med tanken på att vi kanske aldrig får barn. Och det börjar kännas som att det inte är hela världen... :s Jag vet inte om det är min hjärna som försöker lura mig, att bli gravid har ju varit nästan det enda jag tänkt på i snart 6 år! Så varför vill hjärnan lägga av nu när vi kommit så långt i utredningen?
     
    Jag tror att kroppen och hjärnan är en lustig manick som gör allt för att vi ska överleva in i det längsta.
    Jag har som sagt "alltid varit införstådd med att jag inte kan få barn" och det har varit sk OK för mig och jag har tänkt vidare på att dehär med barn är väl inte så himla viktigt; vi kan resa! Vi kan vältra oss i pengar! Vi  slipper skilja oss som småbarnsföäldrar verkar göra! osv osv osv, men instiktivt så bara försvann ALLT det när helt plötsligt en barnmorska sa att det KANSKE går.
    Att leva med barn och leva utan barn går ju båda två, inget snack om det ... det är väl bara att man gör allt för att skydda sig själv för att inte bli sårad och vad det än blir i slutänden så kommer det bli bra, det måste jag intala mig själv hela tiden!


     
  • Sorkfeber
    camilla1979 skrev 2013-01-17 11:22:26 följande:
    Hej på er!

    Letade lite och fann denna tråd då även vi är på väg in i utredning. Har läst igenom era inlägg och då det känns som att ni befinner er på exakt den nivån där vi nu är (Första mötet 14 februari) hoppar jag också gärna med här, hoppas det är OK Skrattande

    //Camilla    
    Välkommen Camilla!

    Självklart är du välkommen :) Jag är så lyrisk att jag hittat detta forum där jag kan läsa om fler "som mig" och är så tacksam för att ni alla delar.

    Kram! 
  • Sorkfeber

    Åhhh, i övermorgon onsdag har vi vår första tid hos fertilitetsmottagningen, jag är så nervös och glad... och lite gråtfärdig... 

  • Sorkfeber
    intetnyttpåplusfronten skrev 2013-01-21 19:30:02 följande:
    Åh minns känslan! Så skönt att det äntligen kommer igång och händer nåt! Lycka till!
    Oh tack, jag måste sysselsätta mig hela tiden för att inte nervösa ihop. Så fjantig man är, men varje sak som händer i "Processen" är ändå en milstolpe, hur stor eller liten. :) 
  • Sorkfeber
    familjenl skrev 2013-01-22 09:22:20 följande:
    Det är så sant! Varje steg är ett steg framåt. Lycka till imorn!
    Tack! <3 
    Hör av mig imorgon :)  
  • Sorkfeber
    intetnyttpåplusfronten skrev 2013-01-22 13:15:46 följande:
    Gaah brakar ihop snart. 1 timme kvar tills det är dags att få veta provsvaren.. :s
    Oh, lycka till och hör av dig! :) 
  • Sorkfeber
    intetnyttpåplusfronten skrev 2013-01-22 15:34:05 följande:
    Tillbaka igen... inga bra resultat alls :( Misstänkte det direkt vi kom in, för han hade lagt fram en förpackning pappersservetter på bordet framför oss.

    Nåt värde skulle ligga på 0,7 och mitt låg på 0,27. Jag ägglossar som jag ska, men med troligtvis kass kvalité på äggen. Jag är 25 år och på väg in i klimakteriet, inom ett halvår kan det vara för sent. Han skickade remiss till IVF idag, så vi ska komma igång med det så fort som möjligt nu, får ju 2 försök finansierade men vi har minimal chans att lyckas... :(
    Kram!
    Barn kommer ni få, det är bara kanske inte den vägen ni tänkte först.
    Jag gick in i klimakteriet när jag var 19år (är idag 30) så mina förhoppningar för provsvaren är inte stora för imorgonbitti heller.
    OM det är till ngn tröst så finns det fler, alltså jag. Vi gick en föräldrautbildning i höstas inför adoption bara för att ha lite trådar att dra i om vissa saker inte löser sig, MEN kärleken och hoppet om ett biologiskt barn kommer nog alltid finnas i mig vad än vi hamnar. För mig är inte adoption el äggdonation ett andrahandsalternativ eftersom jag vet att mina/våra chanser är ganska små inför detta.

    Styrkekram igen! Det är bra att sörja, för en sorg är en process för att kunna läka! <3  
Svar på tråden Utredning i slutet av 2012 eller början på 2013