2 åring med trolig mild autism...

Har en son på 15 som har högfungerande autism,vi fick kämpa i över 3 år innan vi fick diagnos på honom..Men varje dag är en ny utmaning och vi lär oss nåt nytt varje dag..

När han va mindre var det jobbigt,troligtvis för att vi inte visste hur vi skulle hantera honom då det vägrades utredning.

Nu som tonåring har han blivit lugnare men är osäker och tycker fortfarande inte om nya saker eller förändringar,man måste förbereda och prata om saker långt innan det händer,han har missat ca 2 år i skolan och kommer nu inte klara grundskolan så när det gäller förskola och skola kämpa på utav bara helvete,för resurs om det behövs.

Han sitter själv med sin resurs och har gjort det i ca 2 år nu,går inte att få in honom i klassen

Hamnar erat barn under lss får ni ju stöd och hjälp,habiliteringen finns ju oxå

Jag är autistisk, men fick min diagnos först i vuxen ålder. 
Jag skulle beskriva mitt handikapp som att jag har nedsatt förmåga att automatisera förståelsen av icke-verbala uttryck så som gester, grimaser och tonfall. En stor del av mellanmänsklig kommunikation består av dessa icke-verbala uttryck och der är svårt och frustrerande när man inte hänger med. Jag har lärt mig att förstå detta ganska bra ändå, det kan din son också göra, men det kräver mycket mycket mer energi för mig att hänga med i sociala sammanhang än vad det gör för icke-autister som förstår all denna icke-verbala kommunikation i princip utan ansträngning.
En annan skillnad är förmågan att förstå en situation. Icke-autister har automatiserade processer som gör att ni med några få detaljer och ledtrådar skapar er en helhetsbild av en situation - den är inte alltid helt korrekt men oftast tillräckligt bra. Personer med autism bygger istället mödosamt och icke-automatiserat upp sin helhetsbild detalj för detalj - det tar också mycket energi. Därför är det oftast skönt för oss att ha tydliga vardagsrutiner, det är ett sätt för oss att vila och spara energi. 
Autism hos ett i övrig högfungerande barn behöver inte vara ett oöverstigligt hinder. Jag har en bra högskoleutbildning och kvalificerat arbete, även om jag arbetar deltid eftersom energin inte riktigt räcker till så som den gör för andra. Jag är lyckligt gift med en "vanlig" man och lever ett mycket gott liv. Hur handikappande funktionsnedsättningen blir beror både på vilka andra talanger och förmågor ditt barn har samt hur mycket han fått träna på det som icke-autistiska barn lär sig mer eller mindre automatiskt.

Du behöver beväpna dig med kunskap. Läs allt du kommer över. Träna och lär ditt barn vad de icke-verbala uttrycken betyder. Prata, prata och prata med honom, läs för honom och gör det du kan för att han ska få ett så bra verbalt språk som möjligt - då kan han sen mycket lättare lära sig vad de icke-verbala betyder. Ni kan också mötas i det verbala språket och förstå varandra där.

Jag har, tyvärr först i vuxen ålder, förstått hur mycket kosten spelar roll i mitt mående. När jag uteslöt mjölkprodukter (även lakosfria) och gluten samt de flesta konstgjorda E-nummer blev jag mycket bättre. Innan gick jag som i en hjärndimma där det var trögt att tänka. Oavsett vad de svensk experterna säger så prova och se om en kostomläggning gynnar ditt barn. Sök efter DAN-docotors och andra nätforum. Jag behöver också extra näringstillskott för att fungera optimalt.  

Sen önskar jag att alla föräldrar som har autistiska barn skulle veta och förstå att det inte bara är autister som har en nedsatt förmåga att förstå andra, icke-autister har minst lika svårt att förstå personer med autism. Jag önskar också att mina föräldrar hade varit övertydliga mot mig och talat om varför de sa nej och beskrivit även i ord det de signalerade icke-verbalt. 

Så:
-läs på så du förstår ditt barn bättre
-gör allt du kan för att ge honom ett riktigt bra verbalt språk
-utbilda dig så att du bl. a.kan lära ditt barn  att förstå icke-verbala uttryck  
-förklara allting utförligt verbalt för ditt barn  
-prova om en kostomläggning påverkar honom positivt, t.ex. mer ögonkontakt och färre utbrott
-inför tydliga rutiner för honom som han kan vila i 
-och glöm inte att ni har svårt att förstå varandra, det är inte bara han som har den svårigheten 

Tack så jättemycket för att ni tog er tid att skriva!

Det här kommer säkerligen lösa sig på ett helt ok sätt men nu när man sitter med all information så färsk så vet man knappt vart man ska ta vägen...

Han är en otroligt envis, glad, bestämd, problemlösande liten kille. Social med oss och de han känner sig trygg med men lite klen med ögonkontakt och leker helst inte med andra barn som sagt. Utbrott från helvetet är vardagsmat. Och ang maten är det något jag inte ger mig in på just nu då han för tillfället bara äter protein, sås, gröna ärtor, mackor och banan. Är glad att han äter

Bra beskrivet av Anonym!

TS, talar han något? Är han sen i den allmänna utvecklingen?

Man kan aldrig veta vid en sådan låg ålder hur utvecklingen kommer att gå. Man diagnoserar inte med någon "mild" form av autism såsom tex "högfungerande autism". Antingen räcker symptomen för diagnosen Autism, eller så är de inte tillräckliga inom alla områden och diagnosen blir Atypisk autism/autismliknande tillstånd. Eller så avvaktar man och utreder igen om barnet har lindriga symptom. Först någon gång efter 4 års åldern kan man sätta Högfungerande autism (som tidigare hette Aspergers).

Är det lindrigt så brukar inte symptomen vara så tydliga vid en sådan låg ålder. Är det Aspergers så måste intelligensen vara normal-hög (och detta kan man inte testa förrän vid tidigast 4 år) och det får inte finnas en språkförsening av betydelse.     

Vår läkare som är professor och forskare ville inte säga något om hur framtiden kommer att bli för vårt barn. Helt enkelt eftersom han inte kan säga det. Det är så svårt, ett barn kan vara helt icke-verbalt och sedan plötsligt börja tala vid 4-5 års åldern. Eller så kan barnet ha fungerat jättebra och så kommer in i tonåren och hormonförändringarna gör att autismen blir svårare (detta gäller pojkar). Man kan helt enkelt inte veta. De flesta sjukdomar och funktionsnedsättningar har en ungefärlig prognos, autism har inte det. Precis vad som helst kan hända.

Förresten, när dagis flaggar för att ett barn inte leker med andra barn i sådan tidig ålder så behöver det inte vara något. Barn behöver inte kunna leka med andra barn förrän vid 2,5-3års åldern, de leker bredvid.

När du säger att du inte är orolig för att få en diagnos, det är bra att tänka som du Hjälpen får ni ju då och det är jättebra att veta om det skulle behövas. Men det där med att tänka att ens barn inte kommer att göra det ena med det andra, där får man tänka om själv. Om man vänder på det så är dessa tankar ens egna projiceringar på barnet. Barnet kanske inte vill göra allt detta som vi önskar för dem. Huvudsaken är att barnet är lyckligt. Det är lite tungt men bra om man kan acceptera detta och att man arbetar i främsta hand för att barnet ska bli lyckligt och fungera enligt sin egen maxpotential. Träning är det allra viktigaste. Man ska gärna börja nu innan diagnosen. Ingen tid att förlora. Var det ingenting inom autismspektrat så har det i alla fall inte skadat utan hjälper barnet att komma ikapp hursomhelst.  

Talar skulle jag inte säga... när han är på glatt humör och han själv vill så säger han "hej"... "tre" och ibland "ka" som betyder skål... han visar inget intresse för att börja prata och har hitintills inte heller gjort... Motoriskt så är han som en 3-3,5 åring och inte 2 åring.  jag hade en morbror som inte började prata förrän 4 års ålder, men han hade inte allt annat som min son har...

och jag vill påpeka starkt att jag inte sagt att han är diagnostiserad, de vill utreda honom då han visar rätt starka drag av det. Kan förtydliga att det är helhetsbilden av min son som har gjort att dagis reagerat... inte enbart att han inte leker med andra... Vi har fantastisk duktiga pedagoger, som har gått flertalet utbildningar på området npf, på vår avdelning och det är jag väldigt tacksam för och har stort förtroende för dem...

Nu är jag inte helt novis på området i sig. Jobbar inom psykiatrin med bla just npf men då hos vuxna. Så när mina varningsflaggor har rest sig så har det funnits en viss kunskap bakom de tankarna med.  Men nu sitter jag inte min roll som sjuksköterska utan som mamma. Och det är en sjuhelvetes skillnad. Jag har alltid sagt att jag hellre ser att man sätter in åtgärder tidigt som sen visade sig vara onödiga än vänta för länge och sen få dras med att man var så långsam igång under flera år/resten av livet istället. Har sett alltför väl hur det går när människor inte får det stöd och den omtanken de behöver i livet...

Jag behöver ventilera.. därför skriver jag.

TS, du låter klokt - tror det kommer gå jättebra för din son oavsett vad utredningen visar. Och redan innan utredningen är klar eller ens påbörjad så kan du ju börja hjälp honom med det han har svårare med; särskilt som du redan verkar vara så insatt i problematiken. Önskar den kunskapen funnits i min familj när jag var liten - det hade underlättat för mig om någon förstått varför jag var så annorlunda.
Ang. utbrotten så har min kusin en liten kille (som inte har autism) som när han var i den åldern också fick utbrott som inte var av denna värld - de försvann eller minskade kraftigt när han lärde sig att tala. Tror psykologen som utredde honom utryckte det som att han var en klok och intelligent kille som blev jättearg och frusterad över att han inte kunde uttrycka sig och få sagt det han tänkte...

Det är bra att du ventilerar!

Han har alltid haft dessa utbrott...sen ca 10 månaders ålder... Går genom dem 5-25 ggr per dag... Oftast tar han ut sin ilska/frustration/irritation på mig. Har som sagt sett helt sönderslagen ut i perioder, men just slagsmålen har börjat lugna ner sig men det hänger mycket ihop med vår absoluta nolltolerans kring dem med. Men många har sagt till oss under senaste året att "bara han blrjar prata lugnar allt sig".... Önskar verkligen att det är så lätt!!!! Men som sagt magkänslan säger annat... Men som jag skrev jsg tar hellre för mycket hjälp nu, än ångrar mig senare att vi inte började i tid....

Logopeden tyckte vi gjorde mycket för att stötta honom redan nu. Fick lite nya tips som lät jättebra.

Paisley jag läser och förstår vad du säger. för mig kvittar det vad de skulle kalla det just nu huvudsaken är att vi får stöd och hjälp.

Ska kolla upp den boken! Tack!

Om det märks på honom redan när han är så liten, så är det inte mild autism, utan klassisk autism/autism i barndomen/Kanners.