2 åring med trolig mild autism...

Har haft mina misstankar sen han blev 1 år (han är 26 månader nu) om att något inte riktigt stämde.

Han har aldrig lekt med andra barn direkt, jo om det är på hans villkor alternativ springa runt och jaga varandra. Med oss leker han till och från även då gärna lekar med hög energinivå. Han har aldrig direkt härmat våra ljud, inte pekat osv förrän nu i princip. Att kramas och gosas kom först efter typ 18-20 månader. Nu är han mer för att sitta och gosa, men bara om han vill det. Han söker ögonkontakt men inte i någon större utsträckning, eller rättare han håller inte kvar den. Och ordet NEJ klarar han inte av då får vi utbrott från en annan värld med slagsmål och skrik.

När han började dagis i höstas så flaggade de rätt tidigt om det faktum att han inte vill leka med de andra barnen samt att språket inte kommit igång och att han får utbrott även där. Jag håller med dem.

Nu har vi haft specialpedagog inkopplad plus att logopeden träffat honom och de tycker båda två att det pekar mot att han har "milda autismdrag" och att han bör utredas vidare av psykolog. Remiss till denna skrivs nu.

Men vad innebär det här egentligen??? och jag vet att ingen kan ge mig 100% svar... men hur ser livet ut med barn med "mild" autism?....

Jag är inte så orolig i sig för en diagnos, jag tror min största rädsla är att han aldrig kommer få vänner... eller att han inte kommer passa in (är väl alla föräldrar oro egentligen)...

Känner att jag bubblar av funderingar som jag liksom inte riktigt får ut... Vet liksom inte riktigt vart jag ska göra av informationen....

Talar skulle jag inte säga... när han är på glatt humör och han själv vill så säger han "hej"... "tre" och ibland "ka" som betyder skål... han visar inget intresse för att börja prata och har hitintills inte heller gjort... Motoriskt så är han som en 3-3,5 åring och inte 2 åring. jag hade en morbror som inte började prata förrän 4 års ålder, men han hade inte allt annat som min son har...

och jag vill påpeka starkt att jag inte sagt att han är diagnostiserad, de vill utreda honom då han visar rätt starka drag av det. Kan förtydliga att det är helhetsbilden av min son som har gjort att dagis reagerat... inte enbart att han inte leker med andra... Vi har fantastisk duktiga pedagoger, som har gått flertalet utbildningar på området npf, på vår avdelning och det är jag väldigt tacksam för och har stort förtroende för dem...

Nu är jag inte helt novis på området i sig. Jobbar inom psykiatrin med bla just npf men då hos vuxna. Så när mina varningsflaggor har rest sig så har det funnits en viss kunskap bakom de tankarna med. Men nu sitter jag inte min roll som sjuksköterska utan som mamma. Och det är en sjuhelvetes skillnad. Jag har alltid sagt att jag hellre ser att man sätter in åtgärder tidigt som sen visade sig vara onödiga än vänta för länge och sen få dras med att man var så långsam igång under flera år/resten av livet istället. Har sett alltför väl hur det går när människor inte får det stöd och den omtanken de behöver i livet...

Jag behöver ventilera.. därför skriver jag.

2 åring med trolig mild autism...

INNEHÅLL