Försöka igen efter MA :/

Hej! 
Åh, jag känner igen mig i det du beskriver med att kroppen lurar en och så. Ush, så jävla hemskt.

Men vad underbart att ni ändå fick en dotter! Jag längtar sönder mig. Jag har ångest och är väl mer eller mindre konstant ledsen (även om jag inte visar det) för att det inte gick hela vägen för oss. Och att se alla vänner med sina barn är döden - som att nån skjuter mig ungefär..

Jag får helt enkelt hålla tummarna och se om jag slipper mens om ca 2 veckor! 

Känner igen det där med "foglossningsvärk" - trodde också jag hade det! Kunde knappt stå eller gå. 
Ush, jag fattar inte varför kroppen ska "lura" en att man fortfarande har ett fullt friskt foster där i magen.
Jag var jättestor, alla frågade om det inte var tvillingar eftersom det märktes så tydligt såpass fort.

Nu hoppas jag att jag har prickat in min ÄL och att det ger resultat. Har inte haft några vidare symtom på det, förutom lite mer acne typ. Annars får jag väl vänta tills nästa helt enkelt, och kämpa på!

Kram på dig med! 

Ja, jag kommer vara supernoga nästa gång - minsta lilla tecken ska kollas upp! Kan hända jag är nojjig, men jag kommer göra _allt_ för att slippa gå fyra veckor med ett dött foster. Hoppas MVC kan ta det seriöst också och verkligen göra nogranna kontroller och ha stenkoll på allting så jag slipper gå igenom detta igen!

Bubbas, klart du får! Min mens har varit ganska så exakt med dagarna efter mitt MA - tänk om du har positivt test snart!? Håller tummarna för dig! 

Vad ska man göra för att klara av situationen egentligen tror ni? I mitt fall gick det sådär. Drog igång en svår depression, och det ena med det andra. Ville mest ligga i sängen och inte gå upp, inte göra någonting. Kunde knappt träffa min storasysters barn utan att bli påmind. Nu har jag ju visserligen klarat det, nåt så när. Jag är ju här idag. Men tänk om det händer igen? Jag är jätteorolig. Jag kommer inte våga lita på något förrens jag håller mitt barn, nästa gång. Men tänk om? Vad _fan_ ska man göra? Hur ska man klara av att gå igenom det en gång till? 

Arwen:
När jag fick mitt MA konstaterat tyckte MVC att jag skulle vänta ut det, tills kroppen gjorde sig av med det självt. Jag vägrade dock gå med ett foster i magen som var dött sen flera veckor, så jag åkte upp till NÄLs KK och fick första omgången tabletter för att komma tillbaka dagen där på igen (om jag minns rätt.)

Blev inlagd över dagen, tog tabletter med visst antal timmar imellan, blödde floder, hade såna värkar så det var inte sant. Efter 8-9 timmar kom fostret och moderkakan ut, och det var dags för VUL för att se att allting var ute.
Läkaren kollade, sa att allting såg bra ut och att allt var ute. Jag frågade honom varför i heeela helvetet min kropp hade lurat mig så, varför jag fortsatte växa och allting när det inte ens fanns ett liv där. Han svarade att hela grejen med att min kropp inte stötte ut fostret (min kropp hade inte ens börjat öppna sig, inte något tecken på att utstötningen var på g) var ett jättebra tecken på att min kropp klarar av och vill vara gravid! Precis som att min kropp också hade bestämt sig för att bli mamma och inte ville ge upp, ungefär. Han sa också att nästa graviditet (när det nu blir, om jag prickade in ÄL nu eller om det får bli nästa månad) borde gå hur fint som helst! 

Jag försöker tänka att fostret dog så tidigt för att det är ett liv som inte hade klarat av att leva utanför min kropp. Kanske hade det såpass grava funktionshinder att det helt enkelt inte gick? Jag försöker intala mig att det är något sånt, även om jag fortfarande vägrar förstå vad som har hänt. Låg och grät senast igår kväll pga det. Jag skulle varit i vecka 26 nu eller något sånt. Fan, vi har tillomed saker ståendes som vi köpte ganska tidigt för vi var så jävla glada (vilket jag ångrar nu)

Jag vill vara gravid igen. 

Har gjort operation och haft behandling med Synarela för min endometrios, men den kommer aldrig bli bra - det kommer alltid tillbaka. 

Jag och min sambo har också köpt hus. Vi flyttar dit nästa fredag. Köpte det pga graviditeten - läget är så perfekt, ett barnsovrum,  allt som man kan tänkas behöva. Och så blev det såhär. Kommer kännas så jävla konstigt att flytta dit nu och inte vänta på bäbisen.

Jag vill försöka hela tiden. Efter MA:t var jag rädd och sa att jag inte vågar försöka igen, för jag vill aldrig vara med om sorgen igen. Min sambo sa att det är klart vi ska försöka igen, så fort det bara går. Nu vill jag verkligen. Han verkar dock mer tveksam. Tycker vi ska vänta. Vet inte om han blir orolig eller vad det är. 
Jag kan ligga och gråta på kvällarna för att han verkar tveksam... Jag vill ju!

Är 21 om tolv dagar, förlovad med min prins som är 24. Många anser nog att jag "stressar" för mycket. Typ, "du är ju bara 21, det är ingen brådska" - jo det är det. För jag vet inte hur min endometrios utvecklas, man vet ingenting om hur livet ser ut i framtiden - man ska leva nu. Och min största dröm är att få ha en egen familj, och att få älska ett barn måste ju vara det finaste som man nånsin kan göra! 

Endometrios är typ.. Enkelt förklarat - blod ur livmodern läcker ut i buken och växer fast på andra organ, i mitt fall på äggstockarna, livmoderns utsida och urinblåsan. På operationen brände de bort endometritet (blodet som läckt ut och härdat) och sen hormonbehandling som satte mig i ett fejkat klimakterie, typ!
Min storasyster har samma sjukdom och har gått igenom MÅNGA års försök, flera IVF osv för att lyckas. Idag har hon två barn, men det har tagit tid och energi att komma dit. Ingen fara, bara att fråga på! :)

Vi hann inte köpa några möbler så, men köpte vagn av våra kompisar och fick en massa blöjor, amningsskydd, salvor, nappar osv som de hade fått över. Så vi har blöjor för typ 2 månader!
Men som du säger får nog rummet bli gästrum eller kontor eller något sålänge!

Ja, jag tror han blev skrämd också även om han inte är den som skulle erkänna det typ. Eller ja - han visade såklart att han var ledsen och så, han var helt förstörd när det hände. Men nu är han kanske rädd att det ska hända igen, fast undermedvetet typ! Och jag vill inget hellre än att bara försöka, försöka, försöka!
 
Jag är totalsnurrig och har ingen koll på någonting känns det som, men om jag inte är helt ute och cyklar är BIM typ på min födelsedag. Hade koll på senaste, men har glömt!? Har för mig att ÄL var nu under helgen ca.

När har ni BIM? Som sagt, jag tror ca 17e dec för mig! Hade ju varit världens coolaste att få ett plus på min b-day, men som sagt ;p Vi får väl se! 

Hej igen! 
Fastnade på jobbet väldigt länge igår, därför jag inte svarat!

Nja, alltså fejkat klimakterie är för att hålla borta blödningar - de förhårdnader som finns kan "läka" tillbaka, och bli lite bättre. Men så fort man får blödning igen börjar det om på nytt och blir mer och mer! 

Har inte pratat med honom om det sådär ingående, även om jag kanske borde. Man är ju trots allt två om att skaffa barn liksom. Dock tror jag att en sak som är jobbig för honom är att jag är jätteovän med hans sida familjen. Lång historia (min svägerska har skickat en massa hemska påhopp, ringt och hotat mig, med mera med mera) Vet inte om det spelar in, om det är därför han blir tveksam typ? 

Jag har mått illa igår på morgonen, och nu när jag vaknade idag...? Vågar inte hoppas på något såklart, känns alldeles för tidigt men sist gång vet jag att jag kände av ett svagt illamående drygt en vecka innan jag testade.

Kram på er alla! Vi är starka som fan, ellerhur? :) 

Ja jag vet inte om jag ska göra det kanske! Dock långt till BIM så vi får se helt enkelt :)

Jag testade ÄL-stickor en gång, funkade inte ett skit för mig. Visade neg. heeeela tiden och det var ändå då jag blev gravid :o  

Bara att ligga i, så att säga ; )