Jag vill inte ha nån annan =(

Jag var 16 när jag blev kär, riktigt kär. Och det var inte bara en tonårsförälskelse. Han var allt för mig. Tänkte på honom konstant. Jag hade aldrig känt så för någon. Sedan lämnade han mig efter 1 år, på sms. Jag trodde jag skulle dö, på riktigt. Jag tänkte begå självmord, så illa var det. Jag tänkte på honom heeela tiden, grät så jag mådde illa och var jättedeppig. Och folk sa att du kommer hitta kärleken igen, du kommer vara glad igen. Det trodde jag inte på alls, jag var övertygad om att jag skulle ligga i fosterställning varje dag i resten av mitt liv. Idag är jag 21 och är med min blivande make och har aldrig varit så kär förut. Idag skulle jag be mitt ex dra åt fanders om han hörde av sig. Jag kom över honom, efter ett bra tag, men jag kom över honom och du kommer komma över ditt ex. Du måste bara låta det ta sin tid.

Jag har hört att det tar typ halva tiden man var ihop att komma över någon och dubbla tiden att riktigt glömma någon. Det kommer bli bra igen

Värd och värd... Nä, kanske inte. Men nu råkar jag ju älska honom ändå och den går inte över så lätt bara för att han slutade vara värd den i samma stund som han gick ifrån mig. Jag gråter ju inte för att han ska tycka varken bu eller bä om det, utan för att jag sörjer oss. Eller snarare så sörjer jag hur det kändes för mig att leva med en man jag älskar, och anledningen till att jag sörjer det så mycket är att jag verkligen inte tror att jag kommer att få uppleva det igen. Jag lägger heller inte energin på honom, utan på sorgen. Den sorgen är min egen, som jag ser det. 

Jag har aldrig hävdat att jag inte kommer kunna tycka om nån igen. Jag tror bara inte att de känslorna ("tycka om" vs "älska") kommer att motivera mig tillräckligt för att ge mig in i ett förhållande med personen som väcker dem. Jag brukar inte connecta med folk; detta har jag haft svårt för sedan jag var barn. och delvis har det säkert med min "personlighetsvariation" att göra. Jag är rätt udda själv och har aldrig riktigt passat in nånstans. Att känna gemenskap och samhörighet med min partner är A och O för mig, och den samhörigheten växer inte direkt på träd om man är alienerad från mänskligheten på det sätt som jag. 

Fast det kändes inte som en sådan, när förlovningsringen satt på fingret och dom framtida barnens namn var bestämda.. Men idag vet jag att han inte alls var rätt. Fast det kändes som att gå på moln under förhållandet =)

Jag vill inte ha nån annan än mitt ex (som jag lämnade för 8mån sedan) men han förlovade sej idag så får erkänna mej själv besegrad - av en 16 åring :(

30 snart

Jag vet... men vad ska jag göra??
Bara bita ihop o se glad ut :/

Det jag mest blir ledsen över är att hon bor i hans hus och sover i min säng och tar hand om min son varannan vecka..
Han är bara 3år (på lör) och jag vill inte att han ska ha en styvmamma på 16år

Det är 14 år mellan mig och min sambo, vi har varit ihop sedan jag var 17. Det gör inte honom till hebefil.

Ts! Kan det ligga något i detta? Annars så kan man ju försöka göra sådant som man mår bra av, så blir det antagligen bara så att man en dag kommit över ex:et.