Jag vill inte ha nån annan =(

Åh, nu blev jag ledsen =(
Känner precis som du. Jag och min man har varit tillsammans i 10 år, och jag tror inte att jag någonsin skulle kunna älska eller bo tillsammans med någon annan om något hände med honom - eller om han en dag kom hem och sa att han ville flytta ut. 
Vet inte vad jag skall säga som skulle hjälpa dig på något sätt. Har du funderat på att prata med någon? Även om du inte vill komma över honom kan det nog vara bra att ta hjälp av någon så du i alla fall kan börja må bättre 

Jaha, okej. Då ber jag om att få önska dig lycka till i livet som du avser framleva i ensamhet.

Behöver kanske muntras upp lite , som om livsgnistan försvunnit ,känn efter själv ts  du vet ju själv vad du känner ,och fatta dom besluten själv och tänk klart , det är inte meningen andra ska välja åt en , nu måste du välja själv ...

1. Han har sårat mig oerhört mycket, så det skulle krävas att han verkligen visade att han menade allvar innan jag kunde ta honom tillbaka. Men ja, jag skulle förmodligen ta tillbaka honom. 

2. Jag har svårt att föreställa mig det, men nej, egentligen inte. Med ett förbehåll - jag hade förmodligen inte känt nån ilska gentemot honom, vilket jag gör nu.

3. Nej, inget långvarigt i alla fall. Jag skulle möjligen kunna tänka mig något sexuellt om/när jag blivit tillräckligt desperat (det har iaf inte hänt än, bara tanken gör mig rätt äcklad just nu), men samboskap - aldrig i livet. Jag vill inte ha nån annan bara för sakens skull. Jag har testat det livet förut (innan jag träffade denne man) och det var ingenting för mig. Det fick mig att känna mig som en hemsk människa. Jag skulle inte själv vilja vara med någon som hade så bristande känslor för mig, så varför ska jag utsätta nån annan för det? Jag vill känna mig genuin i det jag gör, och det gör jag inte om jag bara tar nån i brist på annat eller bättre. Visst kan man tycka om folk på olika nivåer och allt är heller inte svartvitt, men för att jag ska kalla något kärlek behöver det finnas ett visst djup i känslorna. 

Då funkar inte eran kemi , då försvinner också känslor och kärlek så fort dom skakat klart i huvodet.

Jag känner igen mig väldigt väl i det du beskriver om honom också... Ett dåligt förhållande med den här mannen är bättre än ett bra förhållande med nån annan - det är så jag känner. Jag fokuserar alltså på min egen känsla av honom och inte på vad en eventuell partner fyller för behov eller gör för mig - det sistnämnda är endast ett narcissistiskt förhållningssätt till en annan människa enligt mig. 

Det låter som ett riktigt jobbigt problem för er. :( Om han funkar som jag kommer det inte att spela nån roll om du så skulle presentera honom för världens vackraste, mest intelligenta och trevligaste person - han skulle ändå välja dig. 

Det är sant ts som du säger ,problemet är ju att han redan valt bort dig innan,skulle han gjort det om han funkade som du eller älskade dig på samma sätt, man vänder inte sin kärlek ryggen .

Välja vadå? Det som återstår är ju bara pest och kolera. Om jag inte blir lycklig oavsett hur jag gör, ser jag inte nån anledning till att göra något alls. Den där smileyn var såklart onödig och bara ett bevis på att du inte förstår hur jag fungerar. Men om allting handlar om val i din värld och alla människor väljer sin olycka, då anser inte jag heller att det finns något mer att diskutera här. Jag byter så gärna bort mitt sätt att funka!Jag går i terapi sedan ett par månader tillbaka och det är väl bra att prata av sig, men det har inte hjälpt mig vidare i sorgen. 
Jag har försökt med detta, men det resulterade bara i att jag satt där och "försvarade" det vi hade samtidigt som han klankade ner på det. Jag vet ju att han inte tycker att det var så hemskt egentligen, utan han kände sig nog mest kände sig tvungen att rabbla upp alla dåliga saker med oss för att övertyga sig själv om att han fattade rätt beslut, men det gjorde ändå ont i mig att höra allt. Dock påverkar det inte mina känslor. 

Min första kärlek? Ja. 

Min första partner? Nej, inte på långa vägar. Jag har nog haft omkring 15 pojkvänner genom åren (talar inte om sexpartners nu, det antalet ligger mycket högre). Jag har inte varit kär i någon av dessa. 

Ja, det är så jag också tänker...