Farmödrar, vad gör ni istället för att träffa barn och barnbarn?

Vi har 50 mil till våra barnbarn o jobbar fullt ut. Vi tar då semesterdagar för att vi ska kunna umgås med våra barnbarn, vi vill ju verkligen umgås med dem, bla föra eller hämta från förskolan ut o leka i sandlådan osv. Vi har ju aldrig bråkat eller vart osams med våran svärdotter men vi KÄNNER verkligen att det jobbas emot oss i den saken. Man kan säga att svärdottern kör med att bara svara om man frågar nått. Vi har kämpat för att få umgås med dem o vi måste verkligen planera för det.Tillgängligheten förstör hon genom att alltid åka till hennes mamma när vi kommer på besök efter överenskommelse med dem.
Självklart så tappar vi tålamodet och faktigst ger upp när det motarbetas.

Jag kan också lägga till att min exsambos mamma och jag hade en fantastiskt bra relation, det som funkade där var att hon var en otroligt varm och go person med ett genuint intresse av att lära känna mig. Hon kunde ringa och fråga om vi inte kunde hitta på något bara hon och jag tillsammans. Vi gjorde mycket kul ihop. Dessutom var hon inte en typisk killmamma som håller sin son om ryggen jämt utan hon kunde ta bådas parti när det knep....  Nu blev det inga barn i det förhållandet men oj vilken fin farmor hon hade blivit. Frid över hennes minne

Sedan kanske hjälper till lät lite tråkigt, skaffar mina barn egna barn önskar jag/vi givetvis en egen relation med dem men jag har nog svårt att förstå att man går och tänker på sådant och planerar sin framtid utifrån att de gör det då jag ser så mycket annat att leva för också och inte ser det som något självklart. Har inte sett att det direkt är någon skillnad i min närhet när det gäller far eller morföräldrar och hur mycket uppmärksamhet de lägger på sina barnbarn. Däremot verkar kvinnor mer tjata och längta efter barnbarn enligt min erfarenhet än män gör, jag är uppenbarligen inte den själv:)

Oj, vad trist det låter. Men vad gör er son åt saken då? Kan det förresten vara så att svärdottern känner sig i vägen när ni kommer och vill ge er  egentid  med er son när ni kanske ses ganska sällan? Har du erbjudit svärdottern att ni hittar på nåt tillsammans (kanske jagar ny vinteroverall till barnbarnet eller nåt?)

Hade min dotters farmor eller farfar (skilda) kommit på besök hadejag ju aldrig i livet tagit henne hemifrån, jag vill ju jättegärna att hon träffar dem

Jag är både mormor och farmor, mormor till 2 barnbarn på 5 och 1,5 år och farmor till en på 3 år.
Jag har väldigt nära kontakt med min son och fru, pratar med sonen flera gånger i veckan. Hämtar barnbarnet då och då på dagis och umgås med honom några timmar, nattar och passar några timmar ytterligare så föräldrarna kan göra något tillsammans. Blir 1 gång i månaden, där i mellan träffas vi tillsammans alla vid kalas eller de kommer spontant till oss.
Dottern har jag mera sporadisk kontakt med - kanske på gemensamma kallas som ovan eller när barnbarnen fyller år.
Träffas sällan "barasådär" tyvärr då jag och dottern har svårt att hitta ett naturligt sätt att umgås på.
Känner mig alltid så nedvärderad av hennes sätt mot mig- hon skulle kunna vara den där svärdottern man aldrig kan göra till lags som många beskriver.
Med andra ord har jag en mer nära relation med svärdottern och hennes familj och syskon.
Fö är jag en aktiv pensionär och min man har barn och 5 barnbarn som jag faktiskt också känner att jag har bra och nära relation med.

Morföräldrarna till mina barn bor långt bort och vi ses därför sällan. Barnens farmor däremot är helt fantastisk och har en underbar relation till våra barn. Jag har själv två söner och tänker inte en sekund på att jag skulle bli förfördelad som farmor. Kanske får inte mina pojkar egna barn? Kanske får jag en eller två svärsöner istället för svärdöttrar? Kanske flyttar de utomlands eller långt bort inom Sverige? Varför grubbla över framtiden? Mina barn finns inte till för att ge mig en meningsfull tillvaro som pensionär. De finns heller inte till för att ge mig barnbarn. Får jag barnbarn hoppas jag naturligtvis att jag kan ha en nära relation med dem - men blir det inte så, så hjälper det inte att grubbla över det nu.

Jag är både Farmor och Mormor ,älskar dem alla och träffar dem lika ofta . Men jag och Morfar / Farfar har ett eget liv jobbar , reser umgås med vänner tränar och lever ett aktift liv . visst träffar vi barnbarnen men vi sitter inte och väntar vill de ha hjälp får de vill de komma till oss får de ,men det är de som bestämmer .Visst har jag en annan kontakt med dottern men grabbarna är mina grabbar de har valt sina tjejer och är de lykliga är jag därför finns inga problem och mina svärdöttrar tycker nog jag är en bra svärmor .

Jag skulle tro att problem med svärmödrar inte har med könet att göra utan att det inte är ens egen familj...

Jag väntar mitt första barn, en son, och jag hoppas verkligen inte att det skulle vara någon skillnad att vara farmor än mormor.

Upplevde dock samma sak som TS ger uttryck för när det gällde min farmor respektive mormor, men det berodde ju på mina föräldrars helt olika relation till sina föräldrar. Pappa hade inte så nära relation till sina föräldrar för de favoriserade hans lillebror, och så blev det därmed även när de fick barn. Farmor och farfar prioriterade min farbrors familj och verkade aldrig så intresserade av mig och mitt syskon. Vi träffades inte mycket förutom på högtider och födelsedagar fastän vi bodde på samma ort. Farmor var lite knepig så det är svårt att säga om det var de som tog avstånd från oss eller om det var pappa som tog avstånd från dem pga att han inte orkade med favoriseringen av brodern. Har inte diskuterat det med pappa för jag tror det var väldigt känsligt för honom och farmor och farfar är döda sedan länge. Med mina morföräldrar hade jag jättebra kontakt så länge de levde, men sörjde alltid att farmor och farfar var mer intresserade av kusinerna.

MEN det behöver inte bli så. Själv älskar jag mina svärföräldrar och det känns besvarat. Vi bor för tillfället utomlands och jag mejlar svärmor ibland för att jag tycker det känns mysigt och ofta om det är något som gäller bebisen i magen så skickar jag samma mejl till både mamma och svärmor så att båda får samma info och även ser själva att de båda får mejlet. Jag vill att både blivande farmor och blivande mormor ska känna sig viktiga. Min man är ju förstås den som oftast hör av sig till sin mamma och jag till min mamma men han hör inte av sig så ofta, så jag tror ändå hans föräldrar uppskattar om jag mejlar dem ibland.

Det blir första barnbarnet för bådas föräldrar och jag hoppas att bådas familjer får lika nära relation med honom. Mina svärföräldrar är pensionärer medan mina kommer jobba ca tio år till så jag hoppas ju att svärföräldrarna ska vara intresserade och vilja hjälpa till med vårt barn när vi flyttar hem till Sverige. Vore roligt för barnet och skönt för oss föräldrar .

Men man hör ju sällan om män som har problem med sina svärmödrar eller svärfäder utan följer med glatt på besök hos barnets mormor och morfar eller har mormor och morfar på besök hos sig. Varför har så många _kvinnor_ problem med folk som inte är deras "egen familj" när männen uppenbarligen inte har det? Jag själv älskar min svärmor och det känns besvarat också. Det är ju inte _lika_ nära relation som till min egen mamma men jag känner mig absolut bekväm med henne och gjorde det snabbt, efter cirka ett år eller så. Nu när hon varit min svärmor i sju år saknar jag henne och min svärfar om det går lång tid mellan att vi träffas.

Håller med Jemp, det kanske är så enkelt för vissa svärdöttrar. Men rättvisan till att barnbarnen får träffa bägge familjerna var finns den. Vi själva lever ett aktivt liv vid sidan av jobben. Vi sitter inte hemma o väntar. Men hos oss är det nog bara mamma som gäller för svärdottern fast hon närmar sig 40 år. 

en

En sådan har jag också. Fast hon lever och idsg är vi goda vänner! Imorgon kommer hon på min bonus nioårskalas. Min sambo hade lite svårt för det i början men hon har tagit honom också till sig.

oj.

men det MÅSTE ju finnas en annan sida av det här!

Tänk om din svärdotter skulle skriva av sig på fl. Vad skulle hon säga då? Du är kanske elak mot henne utan att märka det?