Farmödrar, vad gör ni istället för att träffa barn och barnbarn?

Jag tror inte det spelar någon roll om man är farmor eller mormor. Svärmor är barnvakt till både svåger och svägerska.

Jag o min svärmor har inte riktigt samma syn på livet i allmänhet. Hon tar gärna över och lägger sig i vad gäller städning, hur vi lägger upp vår tid, inredning mm.
Vi kommer helt enkelt inte helt överens. Jag har en väldigt nära kontakt med min mamma, något jag är glad över :)

MEN - när jag blev gravid hittade jag o min svärmor ngt gemensamt. Hon har fyra barn, har gått igenom missfall - vilket även jag haft några stycken. När jag blev gravid visade hon en annan sida - hon stöttade mig, svarade på mina frågor, berättade om sina egna upplevelser - UTAN att "tränga sig på".
Vi har börjat skapa en egen relation, oberoende av min man, hennes son.
Vi har fortfarande inte samma åsikter om allt, men det är oviktigt i det stora hela - min son älskar henne :)
Han är hos sin farmor o farfar några dagar i veckan, istället för att gå på förskola.
De träffas minst varannan dag, betydligt mer än vad sonen träffar mina föräldrar. Mina svärföräldrar är pensionärer, bor nära, medans mina arbetar heltid och bor en timmes bilväg bort.
Så, även om jag och svärmodern inte är bästa vänner så har vi hittat ett sätt att fungera på. Jag är oerhört tacksam för att de vill ha vår son så ofta - han känner sig lika hemma hos dem som hos oss.
Då det måste inte gå åt pipan även om det inte klaffar till hundra procent. Ge varandra tid, respektera varandra och försök hitta gemensamma "ben" att stå på - så tror jag de flesta svärmor/svärdotter förhållanden kan fungera :)
Kom ihåg att här på FL tar man upp problem, sällan när det fungerar bra :)
De historier som berättas är sällan en spegel av verkligheten, utan bara en liten del av hur de flesta har det. Låt det inte avskräcka dig.

Vad har könet på barnen med relationen till dessa att göra? Låter väldigt märkligt det du skriver. Det är väl upp till varje individ att se till att få goda relationer till sina nära och kära...?

Min egen farmor hade bara söner; min pappa och hans bror. Och hon var otroligt älskad av båda sina söner, deras respektive och alla sina barnbarn. Och hon hade en tät kontakt med alla.

Min nuvarande sambo har bara en bror, d.v.s. hans mamma har "bara" två söner. Men hon är lika älskad, hon. Jag älskar henne, min sambo gör det förstås också. Och även hans bror m. familj. Och även hon har tät kontakt med sina barn och barnbarn.

Du får väl se till att bli en bra mor/farmor/svärmor, helt enkelt....

Känner inte alls igen mig i det du skriver TS. Jag har själv en som och känt en till och är inte det minsta orolig för att förlora kontakten med mina söner och deras framtida familjer.

Jag hade själv en otrolig kontakten mom farmor och det har mina kusiner också. Vi träffades minst en gång/vecka och både min pappa och hans bror älskade sin mamma väldigt mycket. Det fanns inga konflikter mellan svärdöttrarna och farmor heller.

Jag tror helt enkelt det blir vad man gör det till. Uppfostrar man vettiga söner så träffar de vettiga tjejer och man kan ha en helt normal relation.

Jag har tex bättre kontakt med min pappa än min mamma och frågar jag min son föredrar han att träffa morfar framför mormor. (de är skilda) Relationer har inte med kön att göra eller i alla fall väldigt lite. Sluta oroa dig för något som inte har hänt. Det kan nog lätt bli en självuppfyllande profetia.

Problemet som ofta verkar uppstå med kvinnor som endast har söner är att de beter sig som "den stora matriarken" i många sammanhang. Detta kanske är på väg bort i samma takt som männen tar mer ansvar i hemmen(?)
Om du bara ser till att uppfostra dina söner till jämställda och självständiga individer så kommer det säkert funka fint med kontakten till barnbarnen och svärdöttrarna:) Om du däremot under hela deras uppväxt daltar med dem, och sedan fortsätter på samma sätt när de skaffat egna familjer så kan det såklart bli problem...

Åh var bor du? Du kan bli farmor till mina barn. :)

Min dotters farmor är den av våra föräldrar som har bäst kontakt med henne. Vår dotter sover över där hela helger regelbundet (3 år gammal) och älskar det! Mina föräldrar har inte den möjlgheten då de inte har ett extra rum hon kan sova i vilket farmor och farfar har. farmor är dessutoom den som är allra mest engagerad. Hon kommer förbi efter jobbet vissa fredagar för att hälsa på vår dotter och hon ringer och frågar om hon kan få ha henne hos sig en helg snart osv. Jag tror att det beror på hur engagerad mor-eller farföräldern är.

Det låter som att du tagit på dig offerkoftan på tok för tidigt!

Jag tror inte att det spelar någon roll om man är farmor eller mormor sålänge man uppför sig. Vi har försökt att vara så rättvisa som det bara går ang. mormor/morfar och farmor/farfars tid och umgänge med sina barnbarn. Och det är behagliga människor allihopa så det har inte varit något problem.

En gammal tråd det här. Skriver ändå. Jag tycker inte alls du tagit på dig offerkoftan ts. Klart man känner en skräck att en vacker dag inte ha en kontakt med sina älskade söner som man under deras uppväxt gör allt för att bygga en bra kärleksfull relation till. Det är svårt att tänka sig idag när relationen till sönerna idag är så nära, kärleksfull och fylld med tillit.
Ser man här på familjeliv är klagomuren över farmor/ svärmor fullständigt överväldigande. ALLT hon gör granskas under lupp och inget är bra. Nej detta är ingen överdrift alls. Spaltmetrar i detta ämne finns på detta forum. Kommer hon med en present så är den antingen för rosa, för pojkig, för stor, för blaffig, för liten, för gul. hon gav barnbarnet en tablettask på en onsdag, ve och fasa. hon sa i istället för på och allt är fel etc etc. Klart att vi som ser denna ovissa framtid torna upp sig känner en ångest över hur allt ska komma att bli. Kommer mina söner få ett helvete om de önskar en kontakt med sin älskade mamma i vuxen ålder med fel och brister, tillika sin frus förhatliga svärmor ?
Det man ser i inläggen ovan är att om man som svärmor/farmor beter sig antingen si eller antingen så så gör man rätt och då kommer man få en fin relation till sonens familj. Mao ligger HELA ansvaret för att relationen ska bli bra på mig i framtiden och hela skulden på mig om jag inte lyckas skapa en bra relation till sonens familj. Det känns ju tryggt och bra...Alla svärdöttrar är , kan man då förstå, helt oskyldiga till att kontakten kommit på kant... Inte är väl de hårda, fördömande, överkänsliga och omogna ? ( sånt här får man inte uttrycka på familjeliv )
Jag tänker som dig ts. Man får nog vara inställd på att skapa sig ett eget liv när sönerna flyger ut. Ta inte en nära och varm kontakt för given, det får bli en bonus om det blir så. Så tråkigt att det verkar vara så här i många fall. Jag ska göra allt som står i min makt för att vara lagom på alla sätt och vis för att inte trampa svärdotter på tårna en vacker dag. Sen får man se hur långt det räcker. Blir man dissad får man väl engagera sig i pensionärspoolen och bli farmor åt nån annans barn som har vett att uppskatta en. Trots fel och brister.