Jag är BARNMORSKA på förlossningen och BB. Fråga mig vad ni vill!!!

förra gången jag födde barn var en hel massa år sedan och jag blev då oerhört pressad av personalen både på förlossningen och på bb-avdelningen att amma. Jag upplevde inte att de överhuvudtaget lyssnade på mig när jag påpekade att jag var säker på att jag inte hade mjölk, inte ens när jag med en barnmorskas barska händer till hjälp pumpade och det enbart kom 5 ml så blev jag "trodd".. jag var ingen tonåring utan en vuxen kvinna (30+) men blev ändå kvarhållen på bb, fick ingen ersättning till bebisen och det hela slutade med att han nästan hamnade i koma, barnmorskorna ville INTE att läkaren tog blodsockret på honom men läkaren gjorde det ändå och det var extremt lågt och först då fick jag ersättning till honom...jag hade kunnat gå ner till apoteket själv och köpa men jag var rätt medtagen och orkade inte säga emot. Nu väntar jag barn igen och kommer att vara väldigt tydlig i mitt förlossningsbrev OCH muntligt att jag vill amma men på mina vilkor, funkar det inte har jag med mig egen ersättning och jag vill även åka hem så fort som det bara går (6 timmar på den förlossning jag kommer att vara på är någon slags gräns)....Hur ställer ni barnmorskor er till sådana "krav", jag är så klart medveten om att amning är det ultimata men efter förra gången, då jag inte på tre månader fick igång mjölken och fick skit från både barnmorskor och min dåvarande make så tänker jag verkligen inte slita ut mig igen, det är inte värt det så att säga. Nu är det ju olika så klart men detta är som så många andra ställen ett "amningsvänligt" sjukhus och jag känner mig oerhört orolig över att tvingas stanna kvar emot min vilja. Jag anser att ersättning är fullgod kost för en nyfödd om det inte funkar och stressen med massa personal som kommer in o sliter fram mitt bröst gjorde inte att jag mådde bättre så att säga. Detta motsäger jag mig denna gången. Hur troligt är det att vi får vara ifred och åka hem direkt (förutsatt att inget annat är galet så klart för då måste man ju stanna) PS kom inte dragande med att man har rätt att skriva ut sig själv för det var inte aktuellt, har läst mina journaler från förra gången och det stod dagligen en anteckning om att jag ville åka hem men att jag avråddes från detta.

Hej! Vilken cool tråd! Jag har en fråga om bedövning EFTER förlossningen. Vid min första förlossning både sprack jag (grad 2) och blev klippt och hade fruktansvärt ont veckorna efter eftersom jag inte fick några instruktioner på hur jag skulle vårda såren. Men värst var det när de skulle sy. Hade jag inte haft lustgasen hade jag nog skrikit rakt ut hela tiden. Hua. MEN när de skulle sy så gav de mig bedövning - morfin - som de fyllde på flera gånger. Totalt fick jag 6 enheter morfin. Det minns både jag och min sambo som var med. De la dessutom lokal bedövning men ingen av dessa åtgärder hjälpte. Men de sydde ändå. Den här biten är jag mest rädd att återuppleva. Jag förstår ju att det måste göras men det måste ju gå att göra på ett humanare sätt. Mina frågor då: Har du varit med om att morfin inte tar på mammor? Vad för bedövning ska man be om i den här situationen? Min nuvarande barnmorska viftade bort mina farhågor med att säga: "Ja, men nu när du föder andra gången är det mycket mer uttänjt så då spricker du inte lika mycket." Nu har jag ju förstått efter att ha läst på på nätet att det verkligen inte är något man kan räkna med. Och jag blir ledsen över att hon bara viftar bort min rädsla. Det är ju inte själva skadan jag är rädd för utan när man syr ihop den. Barnet måste ju ut ju! Och sedan undrar jag också: Finns det någonstans råd om hur man ska hantera stora sår i underlivet dagarna efter förlossningen? Ska man äta smärtstillande? Varför görs ingen efterkontroll på sjukhuset innan man åker hem? Borde inte läkare se efter så att stygnen ser bra ut och sitter rätt? Jag fick till slut rådet (när jag gråtit mig till det) att duscha när jag kissar och sedan skölja med koksaltlösning efter varje toalettbesök och låta det lufttorka. Oerhört bökigt men det fungerade ju! Varför berättar de inte SÅNT på föräldrautbildningen eller på förlossningen - som är otroligt viktigt att veta?!!! Om man opereras på kroppen i övrigt måste man väl få instruktioner för hur man sköter såret? När jag ringde förlossningen någon dag senare och förklarade hur ont jag hade, jag kunde knappt gå rakt, så brydde de sig inte om mig, sa bara att jag skulle duscha när jag kissar. Hos barnmorskan sen såg hon att ett stygn nästan lossnat. Men hon kunde inte göra något åt det. Nu tror jag inte att det gjort någon skada - men tänk om! Tack för att du läser!

Jag undrar nu när jag snart ska få mitt fjärde barn varför ingen av mina förlossningar startat av sig själv? Har haft stooor mage och barnen har vägt mellan 4200-4750g men har som sagt blivit igångsatt alla tre gångerna! Har inte haft några egna känningar alls trots försök med hinnsvepningar flera gånger innan osv!

Hej Måste passa på att fråga om min första förlossning som jag än idag känner mig lite snuvad på. Jag är väldigt rädd för alla typer av ryggbedömning så för att göra allt jag kunde för att slippa detta valde vi att gå en profylaxkurs (anna profylaxen), har för mig att det var totalt 6 h. förberedda mig väldigt mkt inför den kommande förlossningen. En kväll någon dag efter BF går vattnet, vi bor nära sjukhuset och får åka in på koll men eftersom jag varken kände eller CTD (heter det så) kurvan registrerade några värkan fick jan åka hem igen. Helt ok. Sov väl någon timme innan allt startade ordentligt,  åkte tillbaka till sjukhuset. BM ville inte kolla hur öppen jag var och tyckte inte heller att jag hade tillräckligt starka värkar. Jag andades genom värkarna men visste hur saker och ting ska kännas så jag antog att allt snart skulle kännas mer eftersom BM sa så. Min brist på sömn gjorde sig tillkänna, och eftersom de inte trodde att jag kommit så långt fick jag en sovdos (morfin och sömntablett). Sova kunde jag inte, sov mellan värkarna och sprang på toa och kände mig väldigt "rolig" av morfinen.  När jag sedan verkligen inte kunde ligga ner och vila så blev jag äntligen undersökt, var då fullt öppen. Kan än idag känna mig snuvad på hela förlossningen, hade på kursen lärt mig att man skulle vara uppe och röra på sig för att påskynda förlossningen. Nu blev jag tillsagd att vila eftersom mitt värkarbete inte var tillräckligt men hur ska de veta det!! Känner i efterhand att jag borde skrikigt mer och varit mer okontrollerad och inte gått in i mina värkar och andas som jag gjorde.   Fråga: Är det vanligt att de inte känner efter hur öppen man är när vattnet har gått? De ville inte göra det eftersom de inte ansåg att värkarna var starka och därför inte riskera att bakterier skulle föras in till barnet vid en ev kotroll.  Fråga: Hur vanligt är det att med profylaxandning? Min MB hävdade att det är väldigt ovanligt att det funkar så bra (uppenbarligen gjorde det det eftersom de förväntade sig att jag skulle skrika etc) på förstföderskor?   Kan idag känna att om de hade undersökt mig och inte utgått från att profylaxen inte funkade så skulle de inte gett mig en sovdos och sagt att jag skulle "sova". De borde även förstått att jag var långt gånget när jag inte kunde sova på "sovdosen" pga värkarna.   Ursäkta för detta långa inlägg, känner att jag är mer irriterad än jag trodde. Är nu 4,5 år sedan och har även varit med om ytterligare en förlossning.  

När jag födde barn för ca. tre år sedan tyckte jag inte att smärtorna var outhärdliga eller så, men jag fick någon sorts kramper/frossa som var jättejobbiga att hantera. Det gjorde att jag inte kunde slappna av och ?hantera? värkarna. Jag accepterade EDA trots att jag från början hade velat försöka utan. Det visade sig vara ?bra? ? kramperna försvann och barnets hjärtljud gick ner till att ?bara? ligga över det normala från att tidigare ha legat högt. Det jag funderar på är varför jag fick dessa kramper. Andades jag ?fel? eller vad hände egentligen? Förstår att du inte kan svara säkert på det, men du har kanske någon teori? Där och då var det ingen som sa något ? hela förlossningen var milt dramatisk med bajs i fostervattnet, kontinuerlig övervakning med ctg och skalpelektrod, forcerad utdrivning, sugklocka, klipp etc. Allt slutade bra och det är naturligtvis det viktigaste. Men jag har ändå funderat en del över det här. Jag försöker bli gravid igen och oroas lite av att detta ska återupprepas vid en kommande förlossning. Jag har aldrig hört talas om någon annan som har råkat ut för samma sak.

Väntar vårt femte barn. Har varit rätt så slarvig med knipövningar och vet att jag borde ha knipti mer tidigare... innan graviditeten hade jag ett tag så jag kände att något buktade ut lite från slidmynningen. Det har nu gått tillbaka lite men kan känna t.ex. då jag bajsar att jag inte vill trycka på hur mycket som helst, då känns det som om jag skulle sätta igång förlossningen. Antar att jag har någon typ av framfall på kommande. Funderar över förlossningen, då jag skall klämma ut ett helt barn, finns det extra risk  nu då jag känt som jag gör för att jag på något sätt klämmer ut allt, liksom hela livmodern och förblöder?

Rutinerna är tidig avnavling men man kan be om sen. Trodde dock inte det var möjligt vid ks. Känns som om de borde sagt att det valet finns.

Jag tror att du faktiskt bara sitter och känner dig duktig jag om jag ska vara ärlig. Kanske en läkare skulle erbjuda samma tjänst med: Jag har ont "här" vad kan det vara tror du? Och sen får doktorn sitta och spåna... :(  Nä, DISS för mig och de flesta av dina kollegor skulle jag tro! 

Hur vanligt är det att man inte undersöker hur öppen en kvinna med värkar där vattnet har gått för flera timmar sedan? Detta har hänt mig med båda mina barn. Första gången blev jag kvar och födde 10 h efter att vattnet hade gått (de undersökte mig på befallning utav min mamma då jag hade krystvärkar). Andra gången undersöktes jag inte heller och fick gå hem då mina värkar avtog. Mitt andra barn föddes sedan hemma på en timme från första värk hemma. Detta hade ju jag kunnat slippa om jag hade vart kvar (dvs om de visste att jag var såpass öppen). Undrar även om det någonsin är ok att skämta och driva med det faktum att kvinnan vill ha smärtlindring trots att hon skrev i förlossningsbrevet att hon vill ha naturligt? Speciellt en förstföderska som faktiskt inte vet hur ont det gör.

En vän till mig är gravid i vecka 18 med sitt andra barn och har nyss fått reda på att hon, trots att hon är rh-positiv, börjat bilda antikroppar mot barnets blod. Hur snabbt kan antikropparna öka? Hur ofta blir det farligt för bebisen? Vad händer om man inte kan göra en blodtransfusion när bebisen ligger i magen? Kan man plocka ut bebisen i förtid? Vad händer om man inte gör något alls? Hennes barnmorska visste i princip ingenting o vi har båda försökt googla..