En väldigt nära som dog av överdos nyligen.. någon som vart me om detta? Hur orkar man?

Beklagar! Dom där satans drogerna, har själv flera bekanta som tagit överdoser.
Du måste få lite stöd och uppbackning tror jag.
Min brorson tog livet av sig i sitt pojkrum 14  år gammal och min bror och hans familj var inte ensamma en dag efter det. Alla turades om om att vara där och hjälpa till med matlagning, handling och tvätt och allt annat som måste göras och som kändes helt menlöst för dom just då.
Låt din sorg få ta den plats den behöver. Det är ok att be om hjälp!
Konstigt nog så känns det lättare efter ett tag.
Man glömmer inte och det gör fortfarande ont men man lär sig att hantera det på ett annat sätt.
Presic när det har hänt tar det ju över hela tillvaron.
Fast man inte tror det så tar man sig igenom det.
Skickar massa kärlek och ljus till dig

Att din bror inte ville leva, är nog ingenting nytt för DIG! Antagligen har du vetat om det jätte länge?

Så du kan inte göra något alls. Det var ju inte du, som orsakade hans död.

Varför skall du lämna pappan till ditt barn? Hur enkel är kärleken? Eller hur svår är den? Skuld har du inte. Ingen alls. Antagligen har du redan gett din döda bror, all den energi och kärlek du hade till hands.

Han ville ha frid. Han orkade inte. I bland finns de så unga människor, som ingen kan hjälpa. Inga "vårdinsatser", inga tröstande ord eller uppoffringar från närstående.

Jag har varit nära några väldigt unga människor, som inte ville leva. EN kastade sig fram för tåget. Jag kom för sent, och fick bara se "på håll", när de plockade upp restorna, efter min älskade bror. Men sedan förstod jag att han inte hade möjlighet att någonsin kunna gå vidare. I bland är människor svaga, eller också förtydligar de verkligheten för "os andra"? När min bror dog, "berättade" han för mig, att jag skulle inte känna någon skuld, men bara leva vidare med den lyckan, som han aldrig kunna känna!

Så, lev DITT/ ert liv, lev för de små barnen, lev för varandra! Livet är en stund man får, som består av 1000'tals korta ögonblick. Det går så fort! Så ta' till vara på var enda lilla sekund!

Lev livet, som en hyllning till din bror! R.I.P

Tack för de fina värmande orden, att några ord kan kännas så mycket är helt otroligt i en sån här svår stund.. så TACK!

Min bror lämnade efter sig en fru och deras 2åriga dotter.. Min guddotter.. Han mådde jätte dåligt OFTA, nästan hela sitt liv och kämpade för att få bli normal men han kände sig aldrig det.. Han sa ofta att han ville dö men denna gång skulle han bara ta en sista gång innan han skulle börja sköte sig sa han.. Så jag vet att han har de bättre där och att han hade velat att jag levde vidare och var lycklig som han inte kunde vara.. :( 

Känns bara så jobbigt att orka gå vidare, vi pratade om allt! Vi var väldigt nära varandra.. Saknar han enormt :(

Ne jag vill inte lämna min sambo menade om min sambo ska lämna dottern på dagis imorrn efersom jag tycker de e så jobbigt. jag har skött hela insoklningen för han varit sjuk trots allt detta jobbiga.. Men kan ju inte sluta leva för min dotters skull hon måste ju ha sin inskolning osv.. Har varit skönt att komma ut också.

Jag längtar efter den dagen man lär sig leva med detta..           

Hejsan! Vill börja med R.I.P för din lillebror och min lillebror.. Min lillebror lämnade en fru bakom sig utan barn.. Han vill såå gärna få barn i 2 år tid men lyckades inte.. Han mådde såå dåligt över grejen men jag visste inte att det var såå illa! Det har gått 10 månader idag!! Och det känns fortfarande som igår! Fast dem första 2 veckorna var värst.. Jag var bara tyst och fattade inget.. Sedan kom det sakta men säkert skuldkänslorna man har som en store bror! Och idag saknar jag bara honom och kommer ihåg när vi var små och exempelvis när vi första gången åt korv och vi tittade på varandra helt sjukt båda njöt av korven och han sa det är jättegott... Fan jag blir helt tårfylld av att skriva detta men jag vill att du ska förstå att det är minnena som man aldrig får bort! Men chocken försvinner bort efter ca: 3månader sedan börjar man med sorgen.. Du ska veta att dem inte ville dö eller så gjorde dem en dum grej och att det var inte något planerat vi alla mår dåligt ibland men att ingen vill dö och det var inte deras vilja! Det var Guds vilja och inte deras eller våran vilja! Dem ville bara ha lite roligt som vanligt.. Det gick bara fel och det var mer än vad dem hade räknat med.. Vi alla kan räkna fel och detta var bara fel beräknat från deras sida! Du måste tro på mig.. Jag skulle aldrig ljuga! En överdos är bara en fel beräkning och inget annat! Fattar du hur mycket dem ångrar sig nu?? Asså vi måste vara starka för deras skull så att dem inte blir för sårade.. Ju mer vi mår dåligt ju mer ångrar dem sig och det blir bara värre för dem.. Asså vi måste låta dem få villa i frid! Det är vi skyldiga dem.. du måste förstå att vi är skyldiga det till dem och jag vet att du förstår vad det är jag säger! Må dem vila i frid må Gud älska dem... Alla vet att Gud tar dem han älskar mest först! ;) Vi kommer att få träffa dem igen snart tiden går snabbt även om det inte känns så i början det kommer att bli lite bättre snart! Han kommer att besöka dig snart i drömmen och du kommer fatta vilken stark kraft Gud har.. Du kommer att prata med han du kommer att inte känna sorg för fem öre du kommer bara t.o.m förklara till han att du trodde att han var död osv.. Ditt hjärta kommer att bli lättat när han kommer i din dröm! Det kommer snart! Så ta hand om dig och din familj dem behöver dig ska du veta! Jag lovar jag vet vad jag talar om mvh en so. Förstår vad du hår igenom!

Beklagar sorgen! 
Min kusin gick bort i oktober av överdos. Sörj, tänk positivt..det blir ALLTID bättre!

Min syster dog av en överdos endast 29 år gammal. Hon var på bättringsvägen och gått genom behandlingar etc så det kom som en chock till hela familjen. 

Nog för att jag visste att hon inte skulle leva ett fullt och värdigt liv då hon dragit på sig åtskilliga kroppsliga problem och sjukdommar i jakten på droger men aldrig i livet trodde jag det skulle vara så tidigt. Hon lämnade efter sig sin lilla dotter som idag ser ut som en kopia på sin mor. 

Jag plågades av fruktansvärda skuldkänslor i början, varför gjorde jag inte mer, varför gav jag henne inte pengar när hon frågade, varför ställde jag inte upp? Men jag vet ju varför... om jag gav henne pengar till mat så skulle de inte gå till mat.... tog mig flera år att förlåta mig själv. 

Men, det blir lättare... första veckorna var som en dimma, man väntade på att man skulle vakna och inse att det var en dålig dröm, men det gjorde man aldrig. Sorgen blir enklare att hantera men man måste tillåta sig att sörja. Vissa idag verkar fira hennes dödsdag mer än hennes liv och minne. Själv försöker jag koncentrera mig på de roliga stunderna vi hade innan det gick utför... komma ihåg henne som den levnadsglada människan som ville det bästa för alla men som trillade ner i ett sjukt träsk. 

Styrkekramar!

Först o främst vill jag beklaga till alla er som förlorat era nära o kära! Må dom vila i frid.????

Jag förlora min älskade kärlek i en överdos + hade han svår lunginflammation samtidigt som förvärrade andningen med överdosen. Han dog 20år gammal. Vi träffades genom våra mammor när jag var 11 och han var 13. Sedan gick åren och vi fick kontakt igen och blev äntligen ett par när jag var 17 o han 19. Han blev min livs kärlek, min andra halva, min stora första kärlek, och jag blev hans. Jag blev gravid när jag var 18 (efter 10månader av förhållandet). Vi båda såg fram emot barnet och att bli våran helt egna lilla familj. Månaderna gick, bebisen var beräknad den 10e maj 2014, han höll sig ren, lämna urin prov på beroende kliniken o visade sig ren hela tiden. Vi längtade så efter våran efterlängtade son som nu var beräknad om 3 veckor.

långfredagen den 18e april 2014 fick jag ett samtal från min killes (Fredrik) mamma (Marie)...

"Hej Jennifer, det är Marie." "Jaha hej." "Sitter du ner?" "va vad menar du?" "Sitter du ner Jennifer?" "Nej, Ne Ne Ne vad har hänt nu??!!"

"Fredrik är död."

Mitt dödsskrik är vad jag minns efter samtalet.

Han dog alltså den 18e April, sa ett sista farväl vid hans öppna kista den 2 maj och tog på våra förlovnings ringar när han låg där i kistan, han begravdes 8e maj, våran son föddes 9e maj.

Det har nu gått lite över 1,5 år sedan och sonen blev 1,5 år denna månad. Allt känns fortfarande förjävligt, vet inte hur man ska klara av vardagen, man vill fortfarande bara dö, den här eviga ångesten sedan min livs kärlek dog, jag förstår inte hur jag klarar av att fortfarande finnas här. Det är våran son som får mig att klara av dag efter dag. Vore det inte för honom skulle inte jag funnits längre.

usch denna oändliga saknaden, längtan, ångesten, smärtan av att han inte finns.

Vila i frid alla fina som gott bort. ????????

Nee!! Nu vet jag inte vad som hände med mitt inlägg! Det ska absolut inte vara frågetecken efter jag skrev vila i frid. Har ingen aning om hur det blev så, men ser så fel ut.. :'(

Jag beklagar verkligen! Ville bara informera dig om att den här tråden är från 2012 och inte har skrivits i sedan 2014, så du vet!

Anledningen till att det blir frågetecken efter sådär är för att du förmodligen försökt använda emojis, då blir det sådär.

Lycka till i framtiden!

Tack! Jo jag såg det, har sökt efter många trådar där man kan läsa o prata ut om sin händelse osv.. Hittade inte någon annan först!

Tack detsamma. <3