Jag hatar min bror

Kunde varit jag som skrev. Hela min uppväxt präglades av min brors beteende. På den tiden fanns det inga mediciner och ingen hade hört talas om adhd. Jag fick klara mig själv sedan småbarnsåldern, mina föräldrar hade fullt upp med att se till att min bror inte eldade upp huset. Jag fick bara uppmärksamhet när jag gjort nåt bra, så jag kämpade för att vara den duktiga och framgångsrika. Jag flyttade hemifrån när jag var 15. Vilken lycka det var. Lugn och ro, kunna ta hem vänner, läsa läxor, bara vara. Jag är nu över 40. Har två underbara barn, men jag var livrädd att dom skulle bli som min bror. Men det visar inte på några sådana tendenser. Min bror har skulder upp över öronen. Mina föräldrar har även dom skuldsatt sig för att han med sin familj inte skall bli vräkta. Dessutom har dom blivit alkoholister, troligtvis för att dämpa sin ångest över min bror. Jag träffar honom några ggr per år och han är mognare och lugnare nu. Men jag kommer aldrig att ha någon syskonrelation med honom så som andra. Dock måste jag ju se nåt positivt med det hela, jag är en stark person som klarar mer än många andra, kommer aldrig vara beroende av någon. Om ett krig skulle bryta ut skulle jag nog vara den siste som faller.

Jag känner såväl igen mig! Hela min uppväxt var ett rent HELVETE på grund av min bror, som har diagnosen ADHD och Tourettes syndrom. Det var aldrig lugnt hemma, aldrig trevligt att åka på semester, man fick alltid skämmas. 

Alltid bråk och skrik. Jag hatade honom så mycket ibland att jag ville att han skulle dö! Ett tag blev jag så deprimerad av familjesituationen att jag inte ens kunde gå i skolan, vilket gjorde att jag fick ta ett års uppehåll och gå om.

Vi flyttade ut ungefär samtidigt, jag var 19 år då jag flyttade och han var 21. Idag har vi en mycket bättre relation och han har mognat såå mycket! Jag trodde inte det var möjligt ens när jag var 19. Jag är gravid nu och han ska bli morbror och han stöttar mej så mycket!

Personer som har dessa diagnoser är tyvärr ett jävla helvete, jag hoppas verkligen han bättrar sig och mognar! Det gör han nog! Tänk att det varar inte för evigt, du kommer inte bo hemma hela livet! 

Oj, det låter tufft... Bra att ni slipper bo med era bröder! Det kanske blir bättre med tiden? Jag har alltid varit ledsen att jag är enda barnet, så det är lite tröstande att veta att alla inte har underbara syskonrelationer.

Önskar er dock stort lycka till med era brorsor! Kram

Samma här. Har blivit misshandlad som barn av min bror. Var konstant livrädd för honom (dessutom skyddade inte föräldrarna mig, de ville inte bli inblandade i nåt bråk, fast han är 7 år äldre)
Han slog sönder alla dörrar på övervåningen, hotade och betedde sig. När mina föräldrar skiljdes sa han till mig att det var pga mig, hur kunde några föräldrar bli lyckliga med en sån som mig. Han är väldigt obehaglig. Kan vara snäll och inställsam men han missförstår det mesta och blir han arg tycker han att han har rätt att tex slå barn (han är nästan medelålders snart men kan slå andras barn om han blir arg), skrika och sparka i dörrar om man är i badrummet och han vill in. Det är fruktansvärt att vara rädd för sin egen bror.

Jo en hel del våld har man ju varit med om. Och i tonåren sexuella trakasserier. Fick bröst tidigt, så dom fick man ju aldrig ha i fred.

Åter igen, psykreformen på 90 talet.

Många problem förknippade med detta. En enda individ förstör för många många andra.

Lugnast vore om mentalsjukhusen slog upp portarna igen i modern tappning. Dessa individer ska inte verka fritt i samhället, konsekvenserna är allt för negativa.

Hata.. Ja det är ett starkt ord. Men oavsett.

Jag hatar mina brorsor har två storebrorsor och en lillebror. Alla är lika dampiga och störiga och jag står inte ut med de längre. Under flera år har de hållit på med mig mitt hår kallat mig tjock osv skriker på mig när jag gör något fel. Jag vill verkligen inte bo med de de är stökigt hela tiden och jag orkar inte mer. Sen när man ska säga sluta så gör de ändå inte det.