Jag hatar min bror
Kunde varit jag som skrev. Hela min uppväxt präglades av min brors beteende. På den tiden fanns det inga mediciner och ingen hade hört talas om adhd. Jag fick klara mig själv sedan småbarnsåldern, mina föräldrar hade fullt upp med att se till att min bror inte eldade upp huset. Jag fick bara uppmärksamhet när jag gjort nåt bra, så jag kämpade för att vara den duktiga och framgångsrika. Jag flyttade hemifrån när jag var 15. Vilken lycka det var. Lugn och ro, kunna ta hem vänner, läsa läxor, bara vara. Jag är nu över 40. Har två underbara barn, men jag var livrädd att dom skulle bli som min bror. Men det visar inte på några sådana tendenser. Min bror har skulder upp över öronen. Mina föräldrar har även dom skuldsatt sig för att han med sin familj inte skall bli vräkta. Dessutom har dom blivit alkoholister, troligtvis för att dämpa sin ångest över min bror. Jag träffar honom några ggr per år och han är mognare och lugnare nu. Men jag kommer aldrig att ha någon syskonrelation med honom så som andra. Dock måste jag ju se nåt positivt med det hela, jag är en stark person som klarar mer än många andra, kommer aldrig vara beroende av någon. Om ett krig skulle bryta ut skulle jag nog vara den siste som faller.