Har man brustit i föräldraskapet om barnet slår sig?

Vi har en dotter som varit med om ett och annat och visst tänker man "fan, varför var jag inte snabb nog" eller #varför var jag på toa just då",  men nej, det går inte att vaddera huset eller att vara där varenda sekund. Olyckor händer.

Naturligtvis vill man inte att sina barn ska slå sig men jag tror man gör barnen en björntjänst om de aldrig får "testa vingarna", utforska osv som ibland slutar med olyckor.

Att ramla och slå sig hör livet till, de verkliga  olyckorna ska man naturligtvis förhindra så gott det går.

När min stora tjej var 1,5 år så snubblade hon på vardagsrumsgolvet och bröt benet. Insåg då att man aldrig kommer att kunna skydda dem från att göra sig illa. De får röja bäst de vill (inom rimliga gränser) och lära sig själva vad som gör ont.

Nej, barn slår sig ibland. Sen är det ju självklart att om man inte har en grind för en trappa t.ex. Och en bebis ramlar ner, ja då är man kanske inte en speciellt smart förälder. Men att ramla när man springer och skrapar knät är ju normalt.

Man ser till att barnsäkra hemmet så att förhoppningsvis inga allvarliga olyckor händer. Man ser till att övervaka situationer som man vet är farliga, t.ex när små barn badar eller ligger på skötbordet. Sedan får man ha lite sunt förnuft och trösta och plåstra när de slår sig. 

Lagom är väl ofta bäst eller hur?

Det är inte särskilt smart att inte ha grind vid trappor, låta barnen leka med lådor där det ligger knivar, strunta i om ungarna sitter och leker med pennor vid de oskyddade eluttagen osv...

Men barn måste även få testa på grejer och lära sig av sina misstag. Mina barn har gjort sig illa tusentals med gånger, ofta resulterar deras olyckor i att de är mer försiktiga.

Jag tror snarare att barn mår bra av att trilla och göra illa sig, det är en naturlig del i deras utveckling.

Sen är ju vissa barn väldigt klumpiga! Min sambo var klumpig som barn och är rätt klumpig fortfarande, min syrras ena dotter är enastående klumpig! Hon kan stå helt still och ändå trilla - hur gör hon?

Man kan inte skydda barn från allt men det är klart att man alltid försöker! Men barn kommer att slå sig - de vill testa och upptäcka och då händer det saker! Man kan inte skydda dem för mycket heller så att de blir räddharar! Instämmer med många andra här att man får barnsäkra det man kan och såklart undvika de allvarligare olyckorna i så stor utsträckning det går! Barn ska ju få vara barn också! ;) 

Visst är det nästan lite skumt när de slår sig så illa när man är precis bredvid min 5 åring snubblade också på matrumsgolvet och for in med hög fart i en garderobsdörr och fick värstingbulan! inga brutna lemmar dock som tur var.

Nej jag tror inte på att vara alltför överbeskyddande. Ser det ofta i lekparkerna, speciellt med tjejer, föräldrar som inte ger dem en cm i andrum i klätterställningar osv. De är där precis hela tiden med uppmaningar om att vara försiktiga

Vad skönt att det är många som är lite avslappnade. Jag tycker ofta det blir så överspänt med vaktandet. Det växte tistlar vid en lekplats och en annan mamma kunde inte sitta ner en sekund, hon var tvungen att kolla så inte barnet stack sig. Allvarligt, sticker hen sig så gör hen, tänkte jag. Aj vad ont det gjorde sen är det väl inget mer med det? Kan inte vara rätt att ha 100 % uppmärksamhet på barnets minsta rörelse.

YokohamaNr2: Ja, visst är det intressant att vissa är mer överbeskyddande när det gäller tjejer? Märker också det vid lekplatser.

Igår så var vi och lekte, min dotter är väldigt orädd i sitt lekande. Hon gillar att klättra och hoppa, hon ramlar ofta men blir sällan ledsen. Hon kliver upp igen bara och försöker med hon höll på med igen. Igår så hoppade hon från en bänk ner på gräset, något gick snett och hon landade på magen.
Genast springer det fram en mamma och ska trösta henne, trots att hon inte var ledsen!

Det är inte första gången det händer oss, det är inte alls ovanligt att mammor rusat fram till min dotter för att ta hand om henne. Dels kan jag tycka att det är min unge, vi föräldrar kan väl på känna av lite själv om barnet behöver tröstas eller ej... Men känner även att min dotter ofta behandlas som om hon vore av glas, vilket är så absurt om man känner min dotter.

Min son är däremot mer försiktig och "känslig" isf, han ramlar också men blir mer ledsen och rädd. Men jag har aldrig varit med om att någon ens försökt trösta honom, ingen reagerar när han ramlar.

Hmm...neeeej! I såna fall skulle jag vara sämst i världen då min dotter ramlade av sin häst inte mindre än 5 gånger i går o i dag har massa blåmärken.
Jag tror på att skydda där det går att skyddas men att de måste lära sig själva.

Bör det vara en förälders yttersta mål att så långt som möjligt förhindra att barnet gör sig illa under sin uppväxt? Och om något händer barnet, är slutsatsen alltid att det är förälderns fel som inte var där och passade?

Absolut inte, det skulle dessutom vara en omöjlig uppgift.
Det är mitt jobb som förälder att ge mitt barn en så pass bra koll på omvärlden att jag inte utsätter honom för fara i onödan. Och ge honom några grundläggande förhållningsregler och kunskaper typ stanna vid övergångsställen, ha hjälm när man cyklar, lära honom simma och att ugnen/grillen/spisplattan är varm.
Jag är inte på plats varenda minut vistas i lekparken på vår gård. Jag ser honom från köksfönstret och från vår uppfart, jag hör dem när de leker och jag går dit (20m bort ca) och tittar lite då och då vad de gör. Men det är inte så att jag når att fånga honom om han skulle ramla. Inte heller kan jag skydda honom från allt som kan tänkas inträffa under tiden han är på fritids. Däremot vet han vad man får och inte får göra vilket jag hoppas poppar upp i bakhuvudet på honom då och då.

Skrubbsår är för övrigt en jobbig läxa. Efter att ha vurpat med cykeln själv i början på sommaren kommer jag aldrig mer trösta min son med att "det är inte så farligt" för satan vad ont det gjorde

Här är det samma! Jag var/är ofantligt klumpig och tyvärr har äldsta dottern ärvt det... Båda vi brukar tex missa dörrhålet in till vardagsrummet och gå rakt in i dörrkarmen

Det finns dock de som menar att det inte finns något "olyckor händer", bara ouppmärksamma föräldrar.

Jaa, det är ju inte så mycket man kan säga om det. Shit happens.
Man kan inte vara överallt hela tiden. De föräldrarna lämnar inte sina barn på förskola då heller eller?
Sitter bredvid i lekparken varje minut utan att plocka med sin telefon eller bläddra i en tidning. Fullt fokus på barnet och hans/hennes lek?
Låter inte vettigt alls.

Jag är uppmärksam på allt som händer min son när han är med mig. Som jag skrev om lekparken tex. Jag har alltid ett öra mot parken, även när jag är inomhus och lagar mat med öppen dörr. Hör man ett barn som gråter så går man ut och det sköna är att alla föräldrar på vår gård är likadana. Man är uppmärksam på barnen, inte bara sitt eget.

Som flera skrivit så kan ju olyckor hända i hemmet också. En kompis son halkade på en mattkant och bröt benet. Han sprang inte runt inomhus och lekte utan gick så det var en ren olycka. Hade inget med ouppmärksamhet att göra utan bara ren otur.