Har man brustit i föräldraskapet om barnet slår sig?

Bör det vara en förälders yttersta mål att så långt som möjligt förhindra att barnet gör sig illa under sin uppväxt? Och om något händer barnet, är slutsatsen alltid att det är förälderns fel som inte var där och passade?

Ville inte gå off topic i en annan tråd, men började fundera. Ingen förälder vill ju se sitt barn ha ont. Samtidigt undrar jag hur långt man ska gå i sitt ständiga passande. Ska man vaddera huset och undvika hem med trappor om man har en vilding, eller låta vederbörande slå sig gul och blå och hoppas att de lär sig någon gång?