Precis förlorat mitt livs kärlek, hur fan ska man klara sig?

Hejsan, min första tråd och mitt första inlägg. Känner mig helt förstörd som människa och måste ventilera tankar och känslor någonstans där folk kan se och reagera och kanske kan hjälpa till lite.

Min situation är den att jag och min flickvän träffades och blev blixtförälskade, det kändes verkligen som kärlek vid första ögonkastet. När vi sedan började träffas och umgås klickade vi med allting, samma humor, underbart sexliv, hittade på saker - allting kändes verkligen som om man äntligen hade hittat rätt. Vi flyttade in tillsammans rätt så tidigt, efter bara sex månader, och även om vi som alla andra också haft problem så har vi ändå fortsatt att ha det riktigt bra tillsammans, varit ute och rest en hel del och det har känts som att båda två har litat på den andre och känt att det är där jag har min trygghet, inte bara jag utan även hon har känt så, det har hon själv sagt.

Till saken hör också att hon är extremt impulsiv, får hon en idé eller tanke för sig så slutar det i nio fall av tio att hon tycker det är skitroligt till att börja med, men släpper det lika fort. Detta gäller allting i hennes liv ungefär.

För två dagar sedan i tisdags kom så smällen. Vi hade precis haft en jättemysig helg tillsammans, varit och grillat med ett gemensamt par vi känner, varit hemma hos hennes föräldrar och ätit middag (hennes familj är helt underbar och har under tiden som gått nästan blivit som min egen, bla var vi; jag och hon samt hennes föräldrar på gemensam semesterresa i juni månad där vi hade det underbart) och på måndagskvällen ännu en kväll med gemensamma paret och käkat och kollat film. Så i tisdags kväll, vi började mysa och skulle liksom till att ha sex, så slutar hon plötsligt och börjar gråta. Jag frågar vad det är och hon säger efter mycket om och men att hon vet inte vad hon vill längre, att hon inte tror att hon är kär i mig längre och så vidare. Jag blir så klart chockad och ställd men tror att det har att göra med att hon personligen mår lite dåligt nu, pga lite viktuppgång och glidit ifrån sin bäste tjejkompis lite, och försöker prata med henne. Hon säger att hon vill sova hos sina föräldrar över natten och prata med sin mamma (som hon verkligen har jättebra kontakt med och lyssnar mycket på) och jag går givetvis med på det i tron om att allting kommer lösa sig. Dagen efter ses vi och hon säger att hon kommit fram till att det bästa är att vi gör slut och flyttar isär för hon känner inte att hon kan ha ett förhållande där hon inte är kär.

Min värld faller samman och jag bryter ihop totalt. Denna tjejen som varit mitt allt under så lång tid sitter nu här och säger att hon inte känner någonting när hon kysser mig. Allting känns extremt overkligt då jag vet att hon helt spontant köpt ett fotoalbum och skrivit ut massa foton på oss, skärmdumpar från vår första konversation etc etc som hon planerat att sätta ihop och ge mig, för bara två veckor bestämde vi oss för att börja spara till handpenningen på ett hus tillsammans, vi har varit gravida men valde att inte behålla det då tidpunkten var jättedålig för oss men ändå fortsatt att prata om barn och när vi ska skaffa dom etc. Allting har verkligen känts som att detta är "the one".  Helgen vi hade var precis som vanligt med mycket skratt, kramar, pussar och kärlek, och nu från ingenstans är jag ensam. Hon har redan gått vidare känns det som, flyttat hem till sina föräldrar då dom har stort hus med mycket plats och lämnat mig totalt ensam och övergiven.

Hon säger alla vanliga klyschor, att detta är det bästa, är det meningen att det ska bli vi så blir det vi, hon måste testa bo själv för hon har aldrig gjort det, att hon måste få lite tid och känna efter vad hon verkligen vill, men det är verkligen slut.

Jag vet inte alls hur jag ska ta mig vidare från detta. Jag har haft förhållanden som tagit slut tidigare men det är inte i närheten av detta. Alla drömmar jag har haft har haft med henne att göra, hon har varit involverar i allt, och det känns helt absurt att jag inte kan ringa henne närsomhelst och få höra att hon älskar mig, saknar och att vi ska ses sen. Alla tankar som går runt förstör mig, att vi har somnat bredvid varandra för sista gången, att jag aldrig kommer få se henne le och se på mig med kärleksfylld blick, att vårt hem som vi arbetat med att försöka få så fint kommer vara tomt om ett par månader, att vi aldrig mer ska "highfiva" efter ett skämt, aldrig mer ligga och prata på kvällarna och sedan somna in medans vi håller om varandra.

Jag vet inte hur jag ska bete mig, om jag ska fortsätta kämpa för oss och skicka blommor, gulliga sms, fortsätta förklara henne att jag är villig att ge vad som helst, göra vad som helst sålänge hon inte lämnar mig, eller bara inse chocken och gå vidare från detta. Hon nämnde när vi pratade att det kanske är vi igen om en månad, och jag tolkade ju det givetvis som att hon bara behöver lite egentid för sig själv och att vi sen hittar tillbaks till varandra, men jag känner ju igen det snacket från tidigare uppbryt då jag själv varit den som yttrat dom orden och där man inte hittade tillbaks till varandra. Mitt liv känns som det är förstört och inte värt att leva längre. Nu blev det här extremt långt och jag är tacksam mot er som orkat läsa hela skiten. Är det någon som har några tips och idéer eller ännu bättre exempel på liknande situationer där det faktiskt fixat sig är ni jättevälkomna att skriva något. Vad som helst funkar. Tack.