Sambo tjänar dubbelt så mycket och vill därför ha dubbelt så mycket som mig att leva för...

Mitt förslag skulle vara ALLA pengar in ska först användas till ALLT som ska betalas, även det som är till barn, hem, presenter osv.

Varje månad sätts dock över pengar till era respektive konton och då en summa som reflekterar inkomstskillnaden t.ex. du har 3000 kr till rena nöjen (och ev. sparande till dig) och han har 5500 kr för samma sak. För ni sparar väl tillsammans också?

Min man tjänar dubbelt så mycket som jag. Vi sätter in tio tusen var varje månad på ett gemensamt konto. Därifrån betalas alla räkningar, mat, alla gemensamma inköp till barn och hem såsom blöjor, tvättmedel, barnkläder. Sen får var och en bestämma vad man gör med det man har kvar. Jag går typ +\- 0 varje månad. Hans lönekonto växer. Så ibland om vi ska handla något dyrt tex barnvagn så betalar han. Däremot skulle jag aldrig begära att få del av hans lön som han pluggat åtta år för och satsat så mycket för att nå. Då skulle jag känna att jag snyltade och stod i konstant skuld till honom.

Jag tycker att det är helt rätt att han som tjänar mer vill ha mer pengar.

Min man och jag har alltid haft separat ekonomi, vi kan inte tänka oss någon annan ekonomisk modell. Varken min man eller jag är snåla Inte planerar vi en separation heller. Vi delar allt här i livet, förutom bankkonton.

Min man har ett "vanligt" jobb medan jag har ett jobb som innebär att jag har ett krävande arbete och arbetar väldigt långa dagar. Det innebär att jag ofta får sitta och jobba hemma på kvällar och helger när vårt barn sover. Vi tar hand om vårt barn ungefär lika mycket. Vi sätter båda in samma summa på ett gemensamt konto varje månad och det används för att betala räkningar, mat mm och det som blir över på det kontot när allt är betalt är vårt gemensamma sparande. Övriga pengar är mina egna respektive min mans egna. Det skulle vara helt befängt för oss att alla våra pengar skulle vara våra gemensamma när jag arbetar mycket mer.

Jag tycker du har rätt TS. Lever ni ihop som en familj med barn bör ni ha samma levnadsstandard. Din modell är den vettigaste. Jag råder dig att ta "bråket" nu för du kommer aldrig att få något retroaktivt och du vill inte fortsätta på samma sätt i 30 år eller mer. Det är svårt att prata om pengar, men jag tycker inte att du ska ge dig.

Jaadu.. Välkommen till en jäkligt vanlig situation skulle jag säga.

Hade likadant som du i början av vårt förhållande och en bra bit in i sambo-och föräldraskapet. Var väldigt ojämnt då han hade mer än 20000 ut och jag hade studiebidrag på 950 haha

Men ju längre tid vi var ihop så ändrade det/han sig. Insåg väl att det var skitjobbigt att hålla rätt på vem som köpt vad och detta ständiga "varför? Var det nödvändigt?" höll på att kräkas på det tillslut!!

Nu som gifta och 4e barnet påväg delar vi. Hans lön går oavkortat till räkningar. Jag köper med min inkomst, (som varierat mellan CSN, sjukpenning, sommarjobbslön och föräldrapenning +barnbidragen under 10 års tid) det som förbrukas. Dvs kläder, mat, skor osv men även möbler och resor mm

Ts, hur mycket pengar behövs varje månad till "det andra" som kläder till barnet, presenter, saker till hemmet osv? Går barnbidraget in på ditt konto och betalas barnets kläder och saker med det eller hur används det?

Så glad att jag lever som singel nu! 

Inget jävla tjafs om pengar och rättvisa!

Du kan ev. föreslå en procentuell fördelning av de gemensamma kostnaderna så att sambon, som har 64% av de gemensamma inkomsterna före skatt betalar 64 % av era gemensamma utgifter (med presenter, nödvändiga saker till hushållet, samt barnets kostnader ingår) och du betalar resterande 36% med din inkomst.

Då får han självklart mer pengar till sig själv än vad du får, men ni betalar era gemensamma kostnader efter förmåga, samtidigt som du får mer pengar över än idag.