Hur talar ni till era småbarn? Vi hamnar lätt i mamma-/pappa-snacket och säger "ska mamma fixa det där åt dig" när man egentligen borde säga "ska jag fixa det där åt dig". Min son är tre år och jag borde ju prata korrekt med honom, men ändå gör jag inte det. Förstår knappt varför?!?
Hur pratar ni med era småbarn, och varför? Hur resonerar ni?
Upp till 12 månader sa jag mamma om mig själv, nu säger jag jag. Däremot säger jag "gå till pappa så..." istället för pappans namn. Men det kanske är vanligt?
nope. Jag skrev att JAG som LITEN inte kallade min mamma för mamma, eftersom hon aldrig fostrade oss att kalla henne mamma. Hon var och är våran mamma, men kallas inte för sin "titel" utan för sitt namn. Egentligen kan jag förstå hennes tänk i detta, då man ju aldrig som namn skulle kalla sitt barn för just "Barn", dvs deras "titel". Det är ju märkligt och något nedvärderande (av nån anledning) om man alltid sa "kom nu barn/barnet" istället för att säga "kom nu Anna" till sitt barn. Så varför gäller andra språkregler för mamma/pappa/mormor/farmor osv? D
Lumo: ang att barn inte vet vad deras föräldrar heter. Det har jag också märkt när jag jobbade på en nöjespark och ungar kom bort, så frågade vi vad deras mamma o pappa hette, men dom visste inte! Vi har lärt vår son alla våra namn (tilltals-, mellan- och efternamn), han kan även moster/faster samt mor- och farföräldras hela namn. Och vad allas olika jobb heter och ligger (adress), samt vilken adress vi alla bor på. Det enda han inte lärt sig än är telenummer, men han är 2,5 så det känns lite overkill redan kanske ;)
Jag tycker det känns som en trygghet att ifall han skulle komma bort så kan han berätta vad vi heter och var vi bor och var vi jobbar, det känns något lugnande!
jag använder bägge faktiskt, har nog övergått mer mer till jag eftersom hon blivit äldre..
När de varit små har vi sagt "mamma/pappa ska...", men det slutar man ju med så fort man märker att de förstår begreppen och börjar få större språkförståelse helt enkelt. Vår yngsta är snart två år och vi har slutat helt och hållet att använda tredje person om oss själva till henne. Med äldsta blev det lite av ett problem när hon var runt 2½ år eller något sådant, talar man om sig själv i tredje person så nedgraderar man ju per automatik det man vill säga, det låter löjligt och det är ju även det intryck som barnet får och då blir det man säger inte lika viktigt. En så liten förändring i mitt eget sätt att bemöta henne som att jag började säga "jag" och betonade mig och mina behov när jag uttryckte mig istället för att tala om mig själv i tredje person gjorde att hela vår vardag förändrades från småkonflikter, gnäll och tjat hela dagarna till en betydligt mer harmonisk vardag där samspelet blev mycket mer naturligt. Och faktiskt mycket mer respektfullt.
Angående att kalla sin mamma/pappa vid sina namn tycker jag låter väldigt kallt och opersonligt, praktiskt - absolut. Men föräldraskapet ska väl ändå inte bygga på vad som är praktiskt.. 
Jag tycker det är lite hemskt när jag hör om sådant, det handlar ju inte bara om just fenomenet i sig även om det känns väldigt onaturligt, utan om den helhet som med all säkerhet ligger bakom. Hela förhållningssättet som föräldrarna har gentemot sina barn. Intressant att du Lumo ändå mer eller mindre omedvetet valt att låta ditt eget barn kalla dig just för mamma
Jag använder "jag". Ibland specificerar jag "mamma är här" när han inte ser mig och ropar på mig t.ex. Hans pappa säger nästan alltid "pappa" istället för "jag", och även "vi" istället för "du", t.ex. "nu ska vi ta på oss tröjan". Sonen är 14 månader och sade mamma till mig för första gången här om dagen... "Pappa" har han använt (om rätt person) sedan han var nio månader. Kanske finns ett samband.
Jag har inte tänkt på det, men som många av er skriver säger jag olika till min stora som snart fyller fem och till min två-och-ett-halvt-åring (som är lite sen med språket dessutom). Det är så roligt det där, att man anpassar sig så efter barnens ålder och mognad utan att ha en tanke på det! Det sitter i kroppen! Helt otroligt. Jag har läst psykologi och slutar aldrig att fascineras av sådant 
nope. Jag skrev att JAG som LITEN inte kallade min mamma för mamma, eftersom hon aldrig fostrade oss att kalla henne mamma. Hon var och är våran mamma, men kallas inte för sin "titel" utan för sitt namn. Egentligen kan jag förstå hennes tänk i detta, då man ju aldrig som namn skulle kalla sitt barn för just "Barn", dvs deras "titel". Det är ju märkligt och något nedvärderande (av nån anledning) om man alltid sa "kom nu barn/barnet" istället för att säga "kom nu Anna" till sitt barn. Så varför gäller andra språkregler för mamma/pappa/mormor/farmor osv? D
. Säger hon "Tahi" eller "Tahira" är det ofta för att det är en mycket allvarlig situation, eller att hon är lite irriterad och inte fått sitt kaffe 