Hur talar ni till era småbarn? Vi hamnar lätt i mamma-/pappa-snacket och säger "ska mamma fixa det där åt dig" när man egentligen borde säga "ska jag fixa det där åt dig". Min son är tre år och jag borde ju prata korrekt med honom, men ändå gör jag inte det. Förstår knappt varför?!?
Hur pratar ni med era småbarn, och varför? Hur resonerar ni?
Jag säger alltid "pappa hjälper dig" om mig själv.
nope. Jag skrev att JAG som LITEN inte kallade min mamma för mamma, eftersom hon aldrig fostrade oss att kalla henne mamma. Hon var och är våran mamma, men kallas inte för sin "titel" utan för sitt namn. Egentligen kan jag förstå hennes tänk i detta, då man ju aldrig som namn skulle kalla sitt barn för just "Barn", dvs deras "titel". Det är ju märkligt och något nedvärderande (av nån anledning) om man alltid sa "kom nu barn/barnet" istället för att säga "kom nu Anna" till sitt barn. Så varför gäller andra språkregler för mamma/pappa/mormor/farmor osv? D
Det spelar inte någon som helst roll för mig om barnen skulle säga mamma eller mitt namn eller något lustigt smeknamn. De lär sig så småning om vem som är vad och vad alla heter.
Alltid "jag" om mig själv, "du" om barnet och "mamma" eller "Annamamman" eller bara Anna om barnets andra mamma när jag pratar om barnet. Hon gör likadant, fast med mitt namn, förstås, när hon pratar om mig.
Visst har det slunkit ur mig ett "kom till mamma" när Doris var liten, om hon var väldigt ledsen till exempel, men jag tycker att det låter skitfånigt att hålla på och mamma sig själv.
Nu säger hon omväxlande våra namn och "mamma". Är vi med båda säger hon oftast "mammorna", som i "titta på mig, mammorna" och "Mammorna! Kom!"
I början gjorde jag det, första året eller så. Jag minns inte exakt när jag slutade.
Annat: Jag säger både och i olika situationer.
Fast det där några av er säger att det är avståndstagande o kallt att som mamma bli kallad vid namn håller inte jag med om. Som barn (under 10 år) tyckte jag faktiskt tvärtom, att det var opersonligt att säga mamma. Ja det tycker jag nog fortfarande, som sagt bara titta i mataffären när barnen ropar, som jag nämnde tidigare. Det riktiga namnet är ju personligt o varmt på ens mamma, det är ju namnet på Just MIN mamma, inte vilken mamma som helst. Jag har alltid sett på termen "mamma" som en roll eller titel, inte ett namn, som övriga verkar tänka på det.
Jag vet även varför det blev så att vi kallade min mamma vid namn. Vid 4 års ålder flyttade vi ihop med en ny pappa, och han var ju inte min biologiska pappa alltså kunde jag då inte kalla honom Pappa. Istället började vi kalla både mamma och honom för namnen. Jag resonerade nog så att det annars var taskigt mot plastpappan att inte kalla honom Pappa fast han tog den rollen i mitt liv, men det var för tidigt då att kalla honom det. Samma sak med biopappa (han förtjänade aldrig ens rollen Pappa), samt riktiga o låssas-farmor/farfar som kallades vid namn. De enda jag märkligt nog kallade för Mommo och Moffa var just Mormor o morfar, mest för att de envisades med det!
Det var först i gymnasiet då jag fick nya kompisar som jag omnämnde mina föräldrar som morsan/farsan när vi pratade om dem, för att nya polarna lätt skulle fatta vem jag pratade om. Alla kompisar innan dess kände ju mina föräldrar vid namn med.
Ska nog ta o träna med 3-åringen nu på mitt svåruttalade lååånga walesiska namn så han lär sig. Med lite tur kan han uttala det när han fyller 5-6 år, hehehe...
jag säger jag om mig själv typ alltid till min 3 åring, ibland har jag glömt och då brukar jag rätta mig. men till min 1½ åring säger jag oftare mamma och även hennes namn för att hon ska förstå och lära sig det, men det är endast när de är små i en period sen går jag över till det korrekta
Röstade på annat, nu har jag två barn i ålder 2 & 4år och jag säger både "Jag" och "Mamma" beroende på situationen.