Ni som blev adopterade

Hej

Du får gärna ta del av min blogg där jag delar funderingar och tankar om min adoption, och på vilket sätt den påverkat mig. adopterad.blogg.se

 

Tack!! jag har läst lite i den.
Förstår varför du tycker separationer är jobbiga, säkert alla adopterade kan på något sätt känna igen sig i det.
Jättesnällt av dig att dela med dig!
kram & Guds frid

Hurdan barndom har ni haft? - Jobbig. Retad, kallad svartskalle av de flesta. Min bästa väns mamma bad henne att vara med någon annan så att hon själv inte skulle riskera mobbing.

har ni känt er älskade av era föräldrar som ni växt upp med? - Nej inte av min mamma iaf(men hon i sin tur hade en mamma, min "mormor" som inte tyckte att adoptioner av någon var en bra idé). Att undervisa mor- o. farföräldrar på egna kurser är en väldigt bra idé.

Minns ni någonting från tiden innan ni blev adopterade? - Nej, det har jag förmodligen förträngt, trots att jag var över två år när jag kom hit.

Har ni känt er annorlunda, jämfört med kamrater som inte blivit adopterade? kanske just
pga hudfärgen. - Mer hårfärg(svartskalle) än hudfärg, iom att jag är adopterad inom Europa.

Har ni känt längtan efter att finna era rötter? eller känt er ledsna över att ni blev bort adopterade? - Har känt och "botat" den längtan, med att söka upp, finna o.  ha kontakt med min biosläkt. Ledsen ibland för att jag numera vet hur mycket min bio-mor letade efter mig, fram tills hon gick bort. Hade jag fått vara kvar på barnhemmet, hade hon tagit hem mig 4 år senare när hon gift sig med min lillasysters pappa o. fått ordnade förhållanden.

Har ni fått all den stöd och trygghet ni behövt för att växa upp till trygga människor? - Nej, nej, nej inte ett dugg, min mamma(främst) försökte dessutom förhindra min kontakt med Gud som gav mig den trygghet hon misslyckats med att ge mig.

Den vita staden:
Hur gammal var du när du adopterades?
Jag beklagar verkligen att du inte känt dig älskad och fått växa upp i tryggt hem!
Roligt att du har kontakt med din biofamilj. 

Jag var drygt 2 år gammal.
Det blev bättre senare under min uppväxt, när det bara var pappa och jag.
Ja det är jag oerhört lycklig för .

Hurdan barndom har ni haft?
Den har varit bra.
har ni känt er älskade av era föräldrar som ni växt upp med?
Ja
Minns ni någonting från tiden innan ni blev adopterade?
Nej, men jag var bara några månader när jag kom hit.
Har ni känt er annorlunda, jämfört med kamrater som inte blivit adopterade? kanske just
pga hudfärgen.
Ja, det har jag. Nu bryr jag mig inte, men när jag växte upp var det lite jobbigt ibland när det inte fanns några andra som var mörka. 
Har ni känt längtan efter att finna era rötter? eller känt er ledsna över att ni blev bort adopterade?
Jag är inte ledsen över att jag blev adopterad, tvärtom. Vilket liv hade jag haft om jag hade varit kvar? Jag har aldrig brytt mig om mitt ursprung... Har varit nyfiken över min biologiska mamma ett par gånger i livet, men jag har aldrig tänkt på att söka upp henne.
Har ni fått all den stöd och trygghet ni behövt för att växa upp till trygga människor?
Ja, det har jag. 

Adopterades när jag var 3 veckor.
Min barndom har varit underbar och jag har alltid känt mig älskad av föräldrar och släktingar.
JAg minns ingenting av livet innan jag kom till mina föräldrar.
Många av mina vänner har varit adopterade, så jag har aldrig känt mig annorlunda under uppväxten.
Jag har aldrig känt mig ledsen, för att jag är adopterad.
!00% trygghet under min barndom har givit mig 100% trygghet som vuxen.

Det känns dock härligt nu när jag har egna barn, när jag har en familj, som består av mitt eget kött och blod.
Som vuxen har jag blivit behandlad som en invandrare, men min trygga barndom gör att jag bara skakar av mig det och skrattar åt rasistens ignorans.

Mina biologiska föräldrar har jag aldrig sökt....men mitt hemland har jag besökt flera gånger och jag har byggt ett fantastiskt hus där. Eftersom jag har dubbelt medborgarskap, så äger jag mitt sommarhus 100%, vilket man inte annars får när man inte innehar medborgarskap.
Jag älskar både Sverige och svenskar och mina ursprungliga landsmän. 

adotperad när jag var bebis, typ 2 månader, Haft en uppväxt med föräldrar som brytt sig enormt. Alltid känt mig trygg och så. Vet nada om mina biologiska och undrat mycket över det men tveksam till sökande. 

19 år från Vietnam :) 

Hejsan

Jag tänkte dela lite av mina tankar och erfarenheter.

Idag är jag gift med en fantastisk man (helt vit) och har två fantastiska pojkar 3½ och 4 månader. Jag är adopterad från Syd Korea, eller Korea, koreanerna själva blir faktiskt förnärmade om man säger syd, de anser ju att de är det riktiga Korea (inte nord). Våra barn är sådan häftig mix, det är så kul att se resultatet av två etniska grupper :)

Min barndom är som alla andras barndom uppåt och neddåt. Helt vanlig familj. Ja jag har blivit utsatt pga min hudfärg, men också min vite man har blivit utsatt för diverse och han är definitivt inte mörk :) Man kan inte skydda sitt barn från alla, men man kan ge dem vishet att förstå hur andra tänker. Genom Guds nåd och frid har jag kunnat överbrygga detta.

När jag växte upp på 80 och 90 talet fanns inte så många färgade barn, så kom vi bort var det ju i alla fall inte så svårt att hitta oss. Och ska man stämma träff med någon okänd typ köp via blocket, så är det lätt att finna varandra.

Dock har jag fått mycket märkliga reaktioner efter TV programmet  "spårlöst", folk kom fram till mig och frågade "hur mår du egntligen? Har du det svårt som är adopterad? Vill du söka dina rötter?" osv. Jag ser en klar skillnad innan och efter dessa program. Och ärligt talat blir jag väldigt trött på detta. Visst, glad åt att folk bryr sig och tar sig besväret att fråga. Men att bli sedd som en människa med ett stort hål i själen som behöver söka sina rötter, oj oj oj jag ruskar på huvudet. Tyvärr blir vi sedda mer annorlunda, medan vi egentligen är bara vanliga människor. 
   Jag är glad för dem som behöver hitta sina rötter, men jag är också övertygad om att majoriteten inte vill söka sina rötter. En aspekt i att leta efter sina föräldrar är också att "vi barn" kanske inte är efterlängtade och saknade! Konstiga tankar va?! Jag vet en kille som sökte och fann sina föräldrar, när han hittade dem brydde de sig knappt om honom, istället krävde de att han skulle börja försörja för dem. De hade fött honom och skickat iväg honom och nu är han tillbaka. Bra! Ge oss nu underhåll! Eller en kvinna som fött ett utomäktenskapligt barn, och som lyckats gifta sig och underhålla sin hemlighet. Och så kommer den glömda barnet från väst och hela hennes äktenskap åt skogen. 
   Jag tror det krävs stor vishet innan man ger sig in i något sådant.  

Lycka till / Malin