Ni som blev adopterade

Nu ska vi se jag är adopterad från sydamerika kom hit som 2 åring jag har kännt mig omhändertagen av mina föräldrar men älskad nej inte direkt. Jag minns inget men är glad för det. Jag hade det svårt att passa in har jag alltid haft för jag gick i en invandrar tät skola men accepterades egentligen inte av någon eller så vart jag placerad av andra som svensk/invandrare. Jag har blivit kallas alla möjliga fula ord av rasister så ofta har det fått mig att känna mig utländsk till utseendet men svensk till sättet.  Jag har sökt till spårlöst o höll på att komma med men kunde inte pga olika förhinder. Kommer fortsätta söka då jag jätte gärna vill ha min bakgrund också. Jag har mina föräldrar h'r i Sveige och det finns inget/iongen som kan ersätta det. För även om uppväxten var vinglig o snirklig så är dom mamma o pappa.

Hoppas du fått lite svar. Och jag vet att du är kristen och har stor respekt för din tro men respektera snällt att jag inte tror och vill inte få någon guds välsignelse.  

jag  är från sydamerika  också närmare bestämt peru

Hurdan barndom har ni haft?

-Jag hade väl en ok barndom, inte dålig på något sätt men jag trivdes inte med att vara barn.

har ni känt er älskade av era föräldrar som ni växt upp med?

-Mina adoptivförädrar trodde/tror nog att dom älskade/älskar mig men det tror inte jag. Som barn trodde jag det som vuxen tycker jag inte alls det verkar som om de hade/har lika starka känslor för mig som biologiska föräldrar ofta verkar ha till sina barn och som jag har till mina egna barn. Jag har aldrig älskat mina adoptivföräldrar.

Minns ni någonting från tiden innan ni blev adopterade?

-Minns ingenting från tiden innan jag blev adopterad eftersom jag bara var 9 månader när jag adopterades.

Har ni känt er annorlunda, jämfört med kamrater som inte blivit adopterade? kanske just
pga hudfärgen.

-Kände mig inte direkt annorlunda under uppväxten förutom att jag blev retad för hudfärgen av enstaka snorungar som ändå säkert retat mig för något annat om jag hade haft samma hudfärg som alla andra.

Har ni känt längtan efter att finna era rötter? eller känt er ledsna över att ni blev bort adopterade

-Nej glad, annars hade jag sannolikt varit död och det hade ju varit synd eftersom jag trivs med mitt liv och är lycklig. Har aldrig känt någon önskan eller något intresse att söka mina rötter.

Har ni fått all den stöd och trygghet ni behövt för att växa upp till trygga människor?

-Ja

Tror inte min mamma egentligen var beredd på att bli mamma alls. Hon adopterade mig, sedan min bror och där emellan kom min syster. Vi var tre ungar som kom in i familjen i tät följd och det har väl gått lagom bra. min bror var några år när han kom - anknytningen funkade inte alls. Inte förrän i vuxen ålder fick jag ett ord på det jag såg: anknytningsproblem. 
Själv var jag 6 mån. och mamma och jag knöt an, men hennes brister handlade nog främst om att hon inte var mogen för småbarnsliv alls.

På de hela taget har det väl varit ganska OK, men jag vill själv inte ha barn, för min uppväxt gav inte mersmak. Jag fick inte någon känsla för att det skulle vara något mysigt med barn och familj - verkade mer som ett nödvändigt ont, ett jobb, något som förväntas av en. Jag tror jag skippar det. Har i hela mitt liv hört att "det där ändrar sig när du blir äldre". Nej, det har det inte gjort och nu är jag 40. Lyckligt gift och jobbar med ungdomar, men vill inte ha egna barn.  

Inte intresserad av att söka upp några bioföräldrar. Någon tog ett beslut som gav mig en andra chans - tack. Tror vi stannar där. Har vuxit upp med vetskapen om att det inte går att hitta någon och min syn på det hela påverkas väl av detta. Hade jag haft ett namn, vet jag inte hur jag skulle resonerat. Tänker annars lite som Malin Joo, ovan.

Allt gott/