Ni som blev adopterade

Adopterades när jag var 3 veckor.
Min barndom har varit underbar och jag har alltid känt mig älskad av föräldrar och släktingar.
JAg minns ingenting av livet innan jag kom till mina föräldrar.
Många av mina vänner har varit adopterade, så jag har aldrig känt mig annorlunda under uppväxten.
Jag har aldrig känt mig ledsen, för att jag är adopterad.
!00% trygghet under min barndom har givit mig 100% trygghet som vuxen.

Det känns dock härligt nu när jag har egna barn, när jag har en familj, som består av mitt eget kött och blod.
Som vuxen har jag blivit behandlad som en invandrare, men min trygga barndom gör att jag bara skakar av mig det och skrattar åt rasistens ignorans.

Mina biologiska föräldrar har jag aldrig sökt....men mitt hemland har jag besökt flera gånger och jag har byggt ett fantastiskt hus där. Eftersom jag har dubbelt medborgarskap, så äger jag mitt sommarhus 100%, vilket man inte annars får när man inte innehar medborgarskap.
Jag älskar både Sverige och svenskar och mina ursprungliga landsmän. 

Hurdan barndom har ni haft? Extremt bra barndom med mycket kärlek och vänner.

har ni känt er älskade av era föräldrar som ni växt upp med? JA

Minns ni någonting från tiden innan ni blev adopterade? NEJ

Har ni känt er annorlunda, jämfört med kamrater som inte blivit adopterade? kanske just
pga hudfärgen. JA

Har ni känt längtan efter att finna era rötter? NEJ

eller känt er ledsna över att ni blev bort adopterade? NEJ, bara lyckligt lottad

Har ni fått all den stöd och trygghet ni behövt för att växa upp till trygga människor? Jag har fått mer stöd och trygghet än mina vänner som inte är adopterade.

oj, hade visst redan svarat  innan, trodde det var en ny tråd :D