Min sambo vill göra faderskapstest. Har jag fel??

Absolut inte. Ta gärna fram var jag påstått det. Det var du eller någon annan anonym - det är ju rätt svårt att särskilja er om ni inte lägger till något annat...

Jag menar bara att det ena är lika vanligt som det andra. Båda beteendena är normala. Man får reda ut hur man vill hantera det i sin relation. Hur man vill ha det beror sannolikt på hur gamla man är, om man har en bakgrund där otrohet varit en faktor (som i mitt fall) och hur man kommunicerar i förhållandet.

Jag tyckte att du skrev
Skulle jag vara otrogen så skulle du vara ett perfekt offer, för du är så jäkla dum att du tror att du kan ha koll på allt. Räcker med att jag serverar dig några sms och en mail och sen är du nöjd. Enklare än så kan det ju inte vara. En annan person som en anade otrohet hade antagligen lämnat. Det du gör när du håller på så där är att du sänker dig själv och visar att du inte är värd något, inte tvärtom även om du tycks ha fått för dig det. För hade du haft någon stolthet och självkänsla hade du inte hållt på med såna tramsigheter utan du hade litat på att du är värd att älskas och att du totalt tar avstånd från det ifall det händer, att det inte ens är tänkbart i din värld att någon skulle vara det mot just dig. Men antagligen ser du dig själv som ett mindre kap och därför spekulerar i att din partner kan hitta någon bättre.

Om jag skall sammanfatta dina uppfattningar om mig så är det att jag är "så jäkla dum", att jag "sänker mig själv och visar att jag inte är värd något" att jag saknar "stolthet och självkänsla" att jag hållt på "med tramsigheter" och att jag inte "litar på att (jag) är värd att älskas".

Om du läser den meningen en gång till - kan du då ärligt säga att du inte uttalat något om min självkänsla? Allt detta för att jag och min partner har en överenskommelse där vi tycker att det är ok att vid behov, någon gång per år läsa den andres telefon eller mail? Känns det som att du tog i rimligt mycket? Känns det som om det nästan skulle klassas som ett övertramp? Borde jag anmäla inlägget som ju drabbat mig? Är det kanske till och med så att jag uttryckt mig lite mer diplomatiskt och städat än du?

Du får gärna berätta på vilka grunder du anser att en trygg och kommunikativ relation omöjligt kan innehålla en överenskommelse där man tillsammans kan titta i varandras telefoner. Jag hoppas att du är glad amatör och att jag har mer studier i ämnet än du.

Du får tro vad du vill. Jag tror att jag har större chans att upptäcka en otrohet. Om du kan googla kan du kolla runt lite grand på hur de vanligaste sätten man upptäcker en otrohet är, men akta dig -  vissa saker kan komma som en chock.

Innebär det att du enligt egen definition är sjuk, eller kan det också vara normalt? Så gör nämligen vi också. Jag kanske inte är sjuk trots allt då?

Det där hade väl du nästan klarat på egen hand? Men jag är ju väldigt hjälpsam.
bit.ly/LoqnIu

Eftersom "jag har tur" är borttaget får du alldeles på egen hand klicka på första länken.

Spelar det egentligen någon roll i sammanhanget? Om 98% hade varit otrogna, hade det varit mer eller mindre moraliskt rätt att kolla sin partner? Om det hade varit en promille? Om jag hade varit utsatt för den promillen, kan det då vara så att jag har möjlighet att göra en överenskommelse med framtida partners utan att bli kallad sjuk?

Klassisk härskarteknik.

Kan man neka pappan gemensamvårdnad när han verkar vara en elak misstroende karl som bör be fara och flyga?

Det kan också vara så att jag känner att jag berättat vad jag tycker. Jag vet inte vad du gör här, jag gör det för att diskutera med andra människor för att lära mig mer och för att kanske, ibland få möjligheten att ge någon annan insikter de inte tidigare hade. Jag har inte uppfattat detta som diskussioner som skall vinnas eller förloras. Jag har istället förstått det som att jag delar min tid och mina förmågor där och då jag har lust utan att ha förpliktelser vare sig till dig eller någon annan. Rätta mig om jag har fel.

Jag vet inte heller på vilket sätt ditt inlägg förde fram någonting av värde förutom att du inte verkar ha förstått när jag svarar på dina frågor och ifrågasätter min rätt att sätta mig i solen en timme istället för att stånga huvudet blodigt i något som förmodligen är en ickefråga i något som inte ens har med tråden att göra.

Det var en utvikning från min sida, jag ser inte hur vi kan komma längre i frågan, jag tror knappast att jag är unik i mina ståndpunkter och någon annan som inte har något bättre för sig får gärna ta över. Om du återkommer med något som för tråden vidare kan det hända att jag dyker upp igen om jag tycker att jag har något att tillföra, inte annars. Det kanske är något att fundera på även för egen del?

Kan du berätta lite mer om hur TS man tänker i frågan?

Kan du berätta lite mer om hur TS man tänker i frågan? Såvitt jag vet har han inte visat sig i tråden alls, eller vet du något som jag inte vet? Kan det möjligen vara så att TS och hennes karl har olika syn på frågan ifall det finns goda skäl eller inte? Det där är rena speukulationer från din sida.

Det kan mycket väl vara så, som jag skrev i ett av mina första inlägg att mannen är paranoid. Och i så fall tycker HAN sig ha skäl - kan vi vara överens om det? Det kan också vara så att han INTE är paranoid, men ändå tycker sig ha skäl? Jag ser inte var det har framgått att han är säker på att hon inte legat med någon annan, utan gör detta för att förnedra henne, men det får du gärna framföra.

Så - oavsett vilket tycker sig mannen ha skäl till att ställa krav. Finns det oklarheter på något sätt här?

TS har möjlighet att möta dessa krav på en rad olika sätt:

1. Få bekräftat att mannen är paranoid. Då krävs KBT och inte undersökning.
2. Utgå ifrån att mannen inte är paranoid och vill bli säker. Hon kan då låta honom tro att han kan ha rätt genom att vägra provas, han kan vägra skriva på som pappa och han kommer att få reda på saken. Hon kan också låta honom bli säker i frågan.

Därefter kan hon välja att känna sig kränkt och låta det gå ut över förhållandet, eller vara den större människan och bjuda på att bevisa att han är pappa.

Det är faktiskt inte svårare än så.

Så han ska strunta i vad han känner att han vill göra, att få svart så vitt att barnet är hans och ingen annans, för att det annars är pinsamt för TS?

Han ska alltså bara skriva sig som far till ett barn, ta 18 års underhållsskyldighet och ansvar trots att han inte är 100% säker på att han är far till barnet?

OT:  Jag förstår att du tar illa vid dig. Oavsett försök till pseudologiska förklaringar här i träden kan krav på test från en man aldrig signalera annat än att han inte litar på att kvinnan säger sanningen om att han är pappa utan tror att hon kan ha legat med någon annan. Om han inte vore det minsta osäker på faderskapet
, varför göra sig besväret (och slänga statens tusenlappar i sjön) liksom.
Sedan kanske inte alla tar illa vid sig över denna osäkerhet/misstro det är en annan fråga.

Nu får du väl göra testet och hantera dina känslor runt det på det sätt du finner bäst. Dessvärre tror jag förutsättningnarna för ett förtroendefullt förhållande är mindre bra med en man som upprepat gått och nojat över att du ska lämna honom för någon invandrare(sic) redan innan ni fick barn, och tar spädbarnets mörka hår som bekräftelse på sina gamla farhågor. På den beskrivningen låter det som att hans nojande över otrohet/att bli lämnad började långt före barnet.
(Min yngsta är  ljusare än både jag och sin pappa; inte hört något surrande om faderskapstest för det liksom...)

1000-2000 barn per år som tror de har en pappa som faktiskt inte är deras pappa är många... Tycker du inte det? Varför är det fel att pappan får genomföra den enda juridiskt hållbara undersökning som finns, nämlien den som familjerätten utför, för att ta reda på om barnet verkligen är hans?

Vill du själv lägga ut minst 275 000 kronor på någon annans barn de närmaste 18 åren?