Hur tänker/tänkte du inför att skaffa barn med en som redan har barn?

Jag vet hur du känner dig, jag väntar nu mitt första barn, och detta är min mans andra barn, och allt du skriver om första gånger, det gör verkligen ont. Jag har tänkt jätte mycket om hur förlossningen kommer att bli, hur han kommer att reagera denna gången, Vist min man var 18 år då och ville inte ha barn, men han har själv sagt att när deras son kom så var det sån lycka att det inte går att beskriva. Känns skit kul, vad kommer det då att vara när våran bebis kommer? kommer han vara lika lycklig eller hur blir det?! 
Och det du skriver om sex under graviditeten det är något som går mig på nerverna när vi pratar om det, att han tycker att det är så sexigt och att han längtar tills min mage bli stor. Jag blir nästan äcklad när vi pratar om det för då får jag bara hans ex i huvudet. vet att det låter fel, men jag blir så trött på allt.
jag vet inte hur du eller jag eller någon annan ska göra för att få bort dessa tankar. Men jag känner med dig jätte mycket.

jag tror inte man ska tänka så mkt på allt det där.

det gör en tokig alla graviditeter är ju annorlunda som du skriver.

i vårt fall så var det storskillnad jag har ju fått höra från min mans ex hur han var när de väntade de 3 barn de har ihop. och det var stor skillnad.

något som jag i efterhand märkt varit nått som hans ex varit svartsjuk på. men det är hennes problem.

tror det viktigaste är att ni pratar med varandra. man kan inte göra nått ogjort i sitt liv men komunikation brukar vara det bästa         

Hej!

Jag har inte läst vilka svar du fått i övrigt, men vill berätta att jag kände stor oro för detta under hela graviditeten med vår första. Det var sorg och frustration blandat, en del helt irrationellt (t.ex. att jag vägrade använda sparade bebiskläder som bonus haft) men också en hel del hyfsat rationell sorg. Precis det du beskriver, sorg över att jag inte fick dela denna upplevelse (som är allra speciellast första gången) med min man.

När bebisen var född ändrade jag mig. Det var oerhört skönt och en trygghet med en man som hade varit med förr och faktiskt hade lite koll på läget. Jag hade ingen koll. Det var skönt att någon av oss hade koll och det gjorde den första tiden lugnare. Kort efter barnets födelse släppte i stort sett hela denna noja. 

s

 

Oj!! Har bara läst lite på sista sidan och oj.. Jag upplevde det faktiskt INTE som att det var jobbigt... Nu tillhör jag ju iochförsig en av de där styvfamiljerna som faktiskt fungerar - visst har vi oxå problem men inte mer än en klassisk kärnfamilj.. Jag tyckte det var SKÖNT! skönt att veta att han gått igenom detta en gång tidigare, att han kunde hjälpa mig på förlossningen, att han kunde stödja mig under de första oroliga veckorna hemma med en nybliven mamma ;) Sen var "vår" graviditet inte likadan som deras - detta var första gången VI upplevde detta mirakel tillsammans.. Min bonustös blev överlycklig över att få ett syskon. Hon är en fantastisk storasyster! Hon VAR orolig att jag skulle tycka att den nya bebisen var mer värd än henne ( vi har en väldigt nära kontakt), och visst är det andra, starkare känslor för min son, men hon kommer alltid att vara speciell för mig. Bonusen och hennes mamma var några av de första som träffade och höll nya bebisen. Vi har ärvt kläder av biomamman samt av andra i hennes familj. När vi kom hem från BB var det väldigt skönt att min man inte var förstagångspappa... Han njöt i fulla drag o gav mig o bebis massor av uppmärksamhet - men han var inte lika tafatt o nojjig som jag. Han hade vankat fram o tebaks hela natten med ledsen bebis. När jag inte fick amningen att funka var han tillräckligt lugn för att i sin tur lugna mig :) Han hade vakat över barn med tredagarsfeber förr... Försök att se det positiva i att han har barn tidigare istället... ;)

Har du fått några bra svar eller känns allt natt svart?

Jag är också styvmamma och har inga barn sedan innan. Hur skall man ta sig förbi känslan av att han redan har gått igenom allt det där innan?

Hur gör man för att stå ut med alla känslor som man verkligen inte vill känna?

Vet inte om jag skall stanna eller gå...

Är det bättre att träffa någon utan barn även om relationen är bra?

Åh jag känner igen mig. Kan man komma över den sorgen och dom känslorna? Jag har på riktigt nästan valt bort egna barn just för att allt känns så jobbigt inför en graviditet. Att jag aldrig får en bebisbubbla som alla andra utan ska ha hans som där också (så klart!). Blir en tvåbarnsmorsa innan jag knappt hunnit ha ett barn. Usch.

Mår jättedåligt av det där.

Också att man inte kan bo var man vill. Inte semestra hur man vill. Allt är beroende av hans tidigare liv.

Älskar hans son, det har inte med saken att göra. Det är att jag måste sörja idéen och drömmen av alla stora saker i livet, inte blir som jag tänkt mig. Det gör otroligt ont!

I min bonusdotter ser jag inte bara en kvarleva av min sambos tidigare liv utan en syster till min egen dotter och gör mitt bästa att behandla dem lika. Man kan inte styra allting i livet, ibland händer saker bara. Jag kunde lika väl ha blivit kär i någon som inte kan ha barn eller har sovande gener för allvarliga sjukdomar som visar sig hos barnen.
Och ärligt talat, det finns inget tråkigare än alla dessa perfekta människor med sina perfekta välplanerade liv, åtminstone på facebook. Man får inte allt man vill, helt enkelt. Men man kan lära sig att uppskatta det man har.

Jag har tidigare haft dessa känslor, men har på senare tid inte upplevt samma sak. Det finns ingen svartsjuka hos mig som riktas mot hans ex. Hon har inget som jag någonsin skulle vilja ha. Jag ser henne och hennes barn som ett hinder, men med mitt egna barn ser jag som att jag och min sambo skaffar en familj. Hans tidigare liv är i högsta grad närvarande, men jag skulle aldrig låta det stå i vägen för min lycka. Vårt gemensamma barn hade inte bara varit hans utan även mitt, således hade mina regler varit klara. Varken hans ex, hans barn med henne eller hans tidigare liv ska stå i vägen för att jag får det liv som jag vill ha. Hade han lekt expert, jämfört mig med henne eller hållt på så hade han fått höra. Vad är det ni är oroliga för ska hända? Er man har väl knappast bytt ner sig när han träffat er, snarare tvärt om, eller hur? Det finns inget de har haft som inte ni kan ha tiotusen gånger bättre. Det finns ju trots allt en anledning till att de inte lever tillsammans. Ni, era män och era barn kanske kommer leva tillsammans för alltid, och då har ju ni något som de aldrig hade eller kommer att ha.

Nja, det stämmer ju inte alltid.

I mitt fall var det jag som lämnade honom. Hade han fått bestämma så hade vi fortfarande varit tillsammans.

Vad stämmer inte alltid?