Hur tänker/tänkte du inför att skaffa barn med en som redan har barn?

jag reflekterade inte så mycket kring det att han hade gått igenom det två gånger tidigare. Lite oroade det mig dock att han skulle tycka att jag presterade sämre på förlossningen. Så himla dumt.

Jag tror faktiskt att det kan bli mer magiskt och speciellt när man har gått igenom det en gång tidigare. För män tar det nog längre tid att ta in en graviditet eftersom de inte känner alla tidiga symptom etc. Om de har gått igenom det innan så fattar de nog tidigare att det faktiskt är ett litet mirakel i magen. Min sambo har även erkänt att han är en mer engagerad pappa nu än med de äldre barnen. Han förstår hur värdefull småbarnstiden är och hur snabbt den försvinner.

Han har aldrig jämfört mig med exet. Alla graviditeter, förlossningar och barn är ju unika.

Hej! Så lustigt lika vi har det. Jag är också utbildad förskollärare och har en sambo med en pojke på 4 år. Vi har däremot varit tillsammans i 2 år (på måndag faktiskt  ) .

Jag har också haft precis lika dana tankar som du. Men nu när vi försöker få barn( bestämde oss i april) har jag inte funderar på det faktiskt. Utan det som känns viktigt är att vi älskar varandra och jobbar på att få en till liten en att älska här hemma.

Det lustiga är att han inte verkar ha koll på någonting när det gäller ägglossning, BIM, mm...så det känns ändå som det är första gången.

Jag var också orolig i början att ha skulle säga..."ja, men så gjorde jag och exet, så så ska vi göra nu!!" när det gäller olika saker. Nu har vi ju inte fått något barn ännu, men den oron är också borta. Men har han erfarenhet av något bra, vill jag ju gärna att han säger det. Sen vet jag att han aldirg skulle säga, att vi MÅSTE göra på något sätt, utan vi kommer överens tillsammans.

Han har även MASSOR av gamla bebiskläder i garaget, det var något jag reagerade på direkt vi blev tillsammans. Jag vill INTE använda de kläderna, kände jag. Nu känns det annorlunda, nu är vi ett starkare VI, och han och hans ex är ett gammalt dem. (om du förstår vad jag menar) så vem som använt kläderna spelar ingen roll. Men jag tror ändå, att jag kommer att rensa rejält!!

Tycker det vore roligt för hans son också om hans nya syskon har några kläder som vi kan säga "de här hade du när du var liten". Men som sagt, först kändes det såååååååå jobbigt allt det där. Och de känslorna är nästan lite skamliga. Men jag tror att känner man så, ska man prata om det. Kanske först med en kompis, så man tar reda på egentligen var problemet ligger. Ibland när man säger tankarna högt, som varit så STORA i ens eget huvud, blir det helt plötsligt inget så märkvärdiga längre, utan mer greppbara. Sen är det ju självklart bra att prata med sin sambo med, även om vissa saker är känsliga. Vi har pratat om en hel del, känsligt och jobbigt och ibland onödigt har jag känt i efterhand. Men, hur lätt är det att veta vad, hur, varför man känner när man bara känner att något är jobbigt. Det allra enklaste hade ju varit om man bara älskade sin sambo och sin bonus så mycket bara hjärtat kan, och att situationen runt omkring, oavsett hur den ser ut med ex mm, skulle kännas underbar och rätt. Men, så enkelt är det väl nästan aldrig.

Hur som helst, jag känner igen mig i dina känslor, och jag tror att om du kämpar för att bli av med dem, så stannar de. Men om du accepterar att det är så du känner just nu, så ska du se att du kan släppa taget och kanske ändra perspektiv. För det det känner är ju inte fel, blir ju bara så jobbit för dig. Och som sagt, jag vet. Jag har turen att ha fina kompisar att prata med, och jag är öppen med dem hur jag känner, att livet med en liten bonus inte alltid är enkelt, då känslorna inte alltid kommer som man önskar.

Men just nu känns allting toppen för mig!! Vi försöker skaffa barn, och jag känner att den lilla familj jag redan har blir ännu viktigare än tidigare. Andra jobbiga saker som kan hända får hända, så är det ju för alla oavsett man har bonus eller inte. Så jag är beredd, bredd på att ta hand om känslor jag helst inte vill ha, beredd på livet

hej, vad roligt att jag kan hjälpa dig lite i dina tankar. Äntligen36 är mitt användarnamn, så du kan skicka ett meddelande till mig där, antingen så skriver vi så, eller så skickar du din mailadress där. kan det funka?

Mellan mig och min sambo där han har ett barn sedan innan så var det otroligt efterlängtat även fast det inte var planerat. Sedan kan jag säga att vi inte gjorde något för att förhindra det. Men det som var viktigast för mig i början var att jag visste sedan innan att han va en otroligt bra far. Jag hade sett honom med hans barn och hur mycket han älskade och gjorde allt för barnet. Sen hade vi likheten att jag kom från ett förhållande där han inte ville ha barn och han kom ifrån ett där hon inte ville ha flera. Men allting har utvecklats, jag kan nu inte tänka mig en bättre människa att spendera resten av mitt liv med och vi har en blivande familjemedlem som kommer få två kärleksfulla föräldrar som längar otroligt mycket efter vårt knytt. När det gäller att han har varit med om en tidigare graviditet såg jag det enbart som positivt, han har redan sett de sämre sidorna samt det otroliga resultatet. Han har tagit hand om en gravid kvinnas nycker och kropp. Han vet att man behöver mycket omsorg och kärlek. Han är så underbar som sitter och masserar mig närhelst jag ber om det. Han är den kloka som säger ifrån när jag tycker att vi kan behålla min bil för det går ju visst å få plats med barnvagnen i bakluckan bara man tar av hjulen (men det kanske man inte pysslar med om man har en liten och det är mitt i vintern). Han är inte skräckslagen inför förlossningen och kan lugna ner mig, han vet vad han ska fråga om som han kanske behövt fråga om förra gången. Å han kan sitta i timmar och lyssna på mitt prat om bebisar utan att tröttna själv, kommer med sina egna inlägg. Han är lycklig då han får vara betydligt mer envolverad i denna graviditet en den förra då jag vill ha med honom på ett mer ordentligt sättt, vi är två som ska få detta barn, sen att han kanske inte är med på varenda möte är en annan sak. Jag längtar efter dagen då vi får mysa med vårt lilla knytt och lyckan som det äldre barnet har över sitt småsyskon. (Det äldre barnet är förövrigt överlycklig över att ÄNTLIGEN få ett småsyskon)
Men prata med din sambo, endast ni kan lösa era diskussioner och funderingar. Ta reda på hur han ställer sig och du kan nog bli glatt överaskad :D

Tänker likadant här, han har tre barn sedan tidigare.. Nu blir det inga barn för han steriliserade sig när han misstänkte att exfrun försökte fixa nr 4.. Men tanken har ändå dykt upp, ibland skojar han om att ändra tillbaka eller köra en IVF på fryst sperma på mig och känslan är: "Varför? Han har redan gjort detta och ville inte ha något mer så varför ändra sig? Jag respekterar hans beslut.

Jag tyckte också det var extremt jobbigt! Att det va mitt första men inte hans! det bästa som har hänt mig men för honom det andra bästa som har hänt honom

Hej! Jag är gravid just nu med mitt första och hans tredje :)

Vi hade pratat om rädslor och farhågor innan och han var väl medveten om mina (dvs att vara slentrian för honom och jag ska skita ut hans tredje barn utan att han bryr sig nämnvärt och sedan rättar mej hela tiden).  Jag kan säga att så har det verkligen inte blivit, han är engagerad i sin bebis och visar det tydligt, han har köpt böcker som vi läser tillsammans och blev tårögd på ul, han jagar runt mej med sådan där olja mot bristningar  osv osv. Kan säga att jag kan mer än han om graviditet!!!! Det beror ju på att jag vill så gärna göra detta tillsammans, VI skaffar bebis, inte JAG medans hans ex gjorde det mesta själv och han hängde på någon g. så är jag tvärsom och han får uppleva något helt annat. Han säger att att det är så otroligt olika, sedan kommer han ju inte ihåg allt då det faktiskt var 8 år sedan sista barnet kom och han säger att han inte var lika engagerad då och det märks.

De enda som envisas med att det inte är lika för honom är omgivningen, de poängterar detta mer än gärna och man får kommentarer såsom att- Så att jag oxå får ett eget barn. man vill gärna få det in iett fack att vi skaffar barn för MIN skull! För inte skulle en man med två barn vilja ha ett tredje!? Det kan jag störa mej lite på. Det känns som folk har bestämmt sig för att det inte FÅR vara speciellt att  det får vara speciellt att få barn igen. Men det är inte alls så vi har det.

Jag såg att han var en bra pappa och en bra man samtidigt som han var en bra pappa. Eftersom jag inte haft möjlighet att skaffa barn förrän sent i livet så är jag glad att det redan finns ett syskon. Vi har på något sätt redan tränat på att vara föräldrar tillsammans i och med att hans barn bor hos oss halva tiden, även fast vi har som förhållningssätt att det är hans barn, hans ansvar så är det ändå så att vi umgås alla tre och då märker man ju hur den andre förhåller sig till barn.
Sen jag blev gravid så har jag upptäckt det där andra, sorgen över att vi inte upplever första barnet båda två. Jag har känt mig så ensam ibland.
Inte blir det bättre av de där kommentarerna från andra, känner igen mig i iux lexis beskrivning. Till exempel föräldragruppen, att få höra att det är väl inte för honom, bara för mig, han vet ju redan.
Det finns ganska många saker som är jobbiga med att skaffa barn med någon som redan har barn. Tack och lov kan jag prata med min partner om det mesta och han är bra på att beskriva hur han ser på det och han respekterar hur jag känner det, i stort som i smått. Det har varit roligt också att vänta barn med honom. 

Känner igen mig helt i det du skriver, varenda känsla. Det tärde något otroligt på mig och vår relation. Han hade ju redan gett allt jag ville ha- till någon annan. Det kändes som att det inte fanns något unikt mellan oss, som bara vi delade. Alla vägar var redan upptrampade och alla frågor/beslut redan diskuterade.
Jag har alltid velat ha en kärnfamilj, inte en där alla knullat till sig ungar till höger och vänster. Men jag var så förälskad i honom så jag ignorerade min magkänsla i 6 år. Det slutade med att jag träffade en annan man, som inte hade några barn sedan tidigare. Kärnfamiljen och den gemensamma upplevelsen var för viktig för mig. Jag har inte ångrat mig en sekund! Att skaffa barn med någon som har barn sedan tidigare, det är inget jag önskar ens min värsta fiende. Vilket helvete det är för alla inblandade, det räcker ju med att se inläggen på FL för att bli avskräckt. Man kommer aldrig ifrån mina barn/dina barn-tänket. Det genomsyrar allt, tiden man lägger och pengarna man lägger. 

Mitt tips till dig: Känn efter! Om det är viktigt för dig att ni delar upplevelsen till fullo och på lika villkor-lämna. Det finns andra fantastiska män där ute, man behöver inte välja de som redan har misslyckats med att hålla ihop en familj. För att inte tala om att risken att separera är ännu högre i försöksfamilj nr 2.