Hur tänker/tänkte du inför att skaffa barn med en som redan har barn?

Jag är benägen att hålla med (nej tack), om det känns helt hopplöst så är det kanske bäst att leta efter en man som inte har barn sen tidigare för det är fan inte lätt alla gånger. För min del har jag inget emot konstellationer som avviker från kärnfamiljsnormen. I min ålder har man inte heller så mycket val, vet inte om en man i min ålder utan barn är så mycket mer intressant, det beror på. Nu råkade jag träffa en man med barn och såg det aldrig som ett problem, tvärtom. Men nu när jag levt så här ett tag så vet jag att det kan vara ganska jobbigt. Men det är som det är och det kan vara ganska trevligt också.

Nej, jag ser ingen anledning att ge upp mitt eget liv för några barn jag inte själv har producerat, ett ex som säkerligen kommer orsaka en del problem och en man som ställer krav att jag ska ta hand om hans barn. Nej, jag vill absolut leva mitt liv på det sättet. Jag har ett bra liv och kompromissar inte om min livskvalitet. Jag vill ha en egen familj (vilket jag har) och inte någon annans.

Men jag vill ändå ha min egen familj och inte någon annans.

Och du har redan en familj som du ser som din egen och ingen annans. Bra, då är alla nöjda och glada.

Ja :).

Kan bara tillägga att jag aldrig har sett en styvfamilj som fungerar, klart att de finns men att alla parter då måste vända in och ut på sig själva för att det verkligen ska fungera. Det kräver mycket av alla parter vilket också är beundransvärt. Att jag skriver att jag vill ha en egen familj, vilket jag redan har och inte någon annans beror på att jag vet att jag inte har engagemanget som krävs eller som sagt vill avstå från mitt eget liv. Men ni som fixar det och gör det bra, en eloge till er!

Ja du, ts. Här har du en som kommit ut "på andra sidan". Jag har en "bonus" (har aldrig känts som någon bonus) som numera är utflugen.

Vi har även två gemensamma barn. Jag kände precis som du, att allt det som var så märkvärdigt, spännande, skrämmande för mig var gammal skåpmat för honom. Tyvärr var han inte särskilt bra på att visa motsatsen...

Detta ledde till att vår relation blev lidande i mååååååååånga år. Jag kände mig verkligen som ett andrahands-val. Det kändes som att våra barn var "andra-klass".

Så här i efterhand ångrar jag att jag valde en "begagnad" man. Jag ångrar att jag gjorde mitt liv så halvt, så frustrerande, så ångestfyllt. Om jag kunde spola tillbaka 17 år så hade jag valt helt annorlunda.

Men usch vad negativa ni är! Visst blir det svårigheter i en familj med bonusbarn som det inte blir i en "ren kärnfamilj", men att skylla ett dåligt familjeliv på att någon av parterna har barn sedan innan tycker jag är att göra det lite för lätt för sig.

Min man har varit gift förut, och jag hade ett långt samboförhållande bakom mig när vi träffades. Han hade även hunnit få två barn med sin första fru. För oss har vår bakgrund snarare gjort oss mer medvetna om vad vi vill ha ut av vårt förhållande och hur viktigt det är att vårda sin familj. Vi har aktivt valt varandra, inte i brist på någonting bättre, utan för att vi nu båda nu äntligen hittat vårt livs själsfrände. Min man är nummer ett för mig på alla sätt, även om vårt förhållande är det andra seriösa förhållandet jag haft i tiden räknat. På samma sätt är det för min man. Jag tror inte att människor är utbytbara och har man verkligen träffat rätt så byter man inte bort det även om det innebär att man emellanåt får leva med konflikter med expartners och bonusar. Men det är klart - är man osäker på om det verkligen är kärleken i ens liv så kanske man bör ta det lite lugnare, men det gäller ju även om det inte finns bonusar och ex med i bilden.

Jag ser det inte som att jag "lånar någon annans familj", förstår inte vad ni får det ifrån. Min familj är bara lite större än vad den hade varit om den bara hade bestått av min man och våra gemensamma barn.

När det gäller er som tror att man kan byta partner hur som helst bara för att de har någonting i sitt liv som man hade föredragit att vara utan så kan jag inte annat än tycka synd om er. Ni har troligtvis aldrig upplevt äkta kärlek! Själv är jag mest tacksam över att min stora kärlek "bara" har en exfru och två barn i bagaget, och inte alkoholproblem, arbetsnarkomani, snarkproblem, en osund relation till sin mor, eller någonting annat jobbigt...