Är ihop med en vampyr (på riktigt)

James Randis miljon dollar står fortfarande ohämtade.

Good for you :)

För mig är det egalt. Men det är faktiskt ett rätt starkt bevis för hur mycket båg magi är.

Kanske för dig och mig, men inte för många andra, varför kan du inte respektera dem?

Nu blandar du ihop sak och person. Jag kan respektera dem, men jag kan inte respektera deras naiva tro. Stor skillnad.

Jag var en tjej sist jag kollade. Självklart fulländad även om jag inte förstår allt. Men det måste väl du också fatta att det är en jäkla skillnad på att veta och att tro? 

För mig är fakta, (precis som SAOLs beskrivning), "ett säkert konstaterat sakförhållande" och att du trycker ner folk (som i denna tråden, för att de inte instämmer med din uppfattning om vad man "får" lov att tro eller inte), är helt konstaterat, och inte baserat varken på tro eller magi. 

Det är ett säkert, konstaterat sakförhållande att det inte finns vampyrer (annat än de där små fladdermössen). Även om människokroppen delvis kan klara av att leva på stora mängder blod (såsom massaierna gör periodvis, då de lever på en mix av komjölk och koblod, som de tappar från levande kor), så fungerar det inte i längden. Att bli odödlig av det är dessutom direkt kontrafaktiskt, då människoblod innehåller en hel drös smittor. Som sidan om vampyrism-fetischen också poängterade så finns det en enorm risk i att dricka andra människors blod.

Att leva och förbli ung i hundra år går helt enkelt inte (med dagens teknologiska kunskap i alla fall). Vare sig att faktiskt fysiskt förbli ung, eller att kunna dölja det för samhället. Om du föddes för hundra år sedan, så var du redan då fast i ett väldigt byråkratiskt samhälle, som visste när du föddes, när du levde och när du dog. Om du är hundra idag, och inte ser ut att vara hundra när du går på läkarundersökningar, så märks det rätt direkt vet du. Får TS pojkvän pension, så kommer det även där märkas när han börjar närma sig att bli världens äldsta man, och fortfarande ser ut som en ung man. Sådant går liksom inte att smita förbi. I alla fall inte utan att ge upp all verksamhet inom samhället.  

Jag gillade också vampyrer ett tag, men nu har jag gått över till en varulv. Visst, det är lite jobbigt vid fullmåne men då låser jag bara in honom i källaren.

Jag tänker mig att om det nu mot all förmodan skulle vara så att TS pojkvän verkligen var vampyr (även om det ÄR en omöjlighet), är det inte väldigt, enormt jäkla skittidigt att berätta en sån häpnadsväckande extrem jättehemlighet redan efter så kort tid? Jag hade inte ens efter tre månader berättat för min då blivande man att jag haft klamydia en gång liksom