Germany o Simba - stora kramar till er båda. Oavsett vilket försök i ordningen det är så kommer avsaknaden av ett plus med en stor sorg.
Under tiden som vi väntade på vårt sista IVF (kom överens m läkaren om att invänta en månad m lägre fsh) så kunde jag inte låta bli att hoppas varje månad på att vi helt mirakulöst skulle lyckas bli gravida på naturlig väg. Naivt? Visst - men jag tror att det är någon sorts överlevnadsinstinkt. Man vill ju på ngt vis inte låta bli att hoppas, bara för att risken finns att man blir besviken. Nä, hellre då våga fortsätta drömma och önska - även om det gör ont när drömmen inte slår in.
Känner med er så och skickar massor av pepp inför fortsättningen.
Och Simba - alla andra har redan sagt det: det är inte det minsta löjligt att hoppas på ett plus första gången. Har man väl valt ÄD så är ju det för att oddsen trots allt är bättre där, så på något vis tänker man ju att "nu kommer det att funka". Så tänkte jag iaf. Vi fick också extremt lågt resultat på första ÄD så det var ingen tvekan om ett minus. Tomheten jag kände när de ringde från sjukhuset med beskedet kommer jag så väl ihåg. Men du, det kommer att funka!
Vad ska man göra annat än att bryta ihop o komma igen? Fortsätta önska och hoppas och tro på att det kommer att fungera!
Många kramar!