Trespråkighet

Den forskning som finns visar det som många i tråden rekommenderat dvs att föräldrar bör prata sitt eget modersmål med barnet. Och var konsekvent, blanda inte utan tala engelska med varann men när ni vänder er direkt till barnet så använd alltid ert eget modersmål.

Du pratar svenska när du är ensam med barnet. 
Din sambo pratar sitt språk när han är ensam med barnet.
När alla i familjen är samlad pratar ni engelska.

Jag kommer prata svenska med barnen, men Ryan kommer prata med dem på engelska.
När alla är tillsammans kommer vi prata svenska, så vi kanske väljer att placera barnen i en engelsk skola. 
Då får de använda språket lika ofta. 

Har hört att det är samma när det är tre språk.  

Mina barn som vuxit upp i USA men nu bor i Frankrike talar svenska, engelska och franska utan problem. Jag har alltid talat svenska med dem, min man franska och engelskan fick de från omgivningen när vi bodde i USA.

Här i Frankrike går min son på en engelsk-fransk skola och dottern får engelska genom barnvakten som hon träffar tre gånger i veckan. Min son var sen med att tala (men inte onaturligt sen) och talade fram tills vi flyttade från USA huvudsakligen engelska (även med oss fast vi tjatade), men sedan vi kom hit har både franskan (så klart) och svenskan (lite mer förvånande) lossnat, och han är nu balanserat trespråkig.

Min dotter var tidig med att lära sig prata och gjorde då det på alla tre språken samtidigt. Hon har aldrig blandat som min son gjorde i början och är också bättre på att översätta mellan språken. Eftersom de har vuxit upp med i stort sätt samma förutsättningar vad det gäller språken tror jag att skillnaderna helt enkelt beror på personlighet och språköra. Barnen talar svenska med varandra vilket är roligt, men  lite förvånande (jag har aldrig försökt styra vilket språk de talar med varandra). 

När min son föddes och vi berättade att vi tänkte lära honom tre språk sa alla att det kommer AAAALDRIG gå, men tji fick dem. Visst har det varit mycket jobb, och ofta känns det so om det är ett språk "för mycket" och alltid åtminstone ett som blir lite lidande, men det har definitivt varit värt det när jag ser hur lätt de har för att tala med andra vilket som helst av de tre språken. En lustig sak är att min son blir lite sur om någon talar ett språk som han inte förstår, för han är ju van vid att förstå allt och alla!

 

Jag är svensk, min man tysk och vi bor i Tyskland. Jag och min man har blandat engelska och tyska nu innan vi fått barn då jag fortfarande är starkare i engelska, åtminstone när det gäller att uttrycka mig själv.

När barnet kommer är förstås planen att jag pratar svenska med barnet och mannen tyska (samtidigt som han ska försöka snappa upp svenskan). Som familjespråk har vi sagt att vi ska försöka vara konsekventa och hålla oss till tyska. Dels för att jag vill träna min tyska, men också för att inte förvirra för barnet. Frågan är hur mycket barnets tyska störs av min åtminstone grammatiskt felaktiga tyska? Gissar att det rätar ut sig när barnet börjar leka med kompisar och i skolan o.s.v. Men då jag troligtvis kommer vara mer eller mindre hemmafru blir det kanske inte så mycket dagis o.s.v. på tyska heller så det dröjer ju några år tills barnet får undervisning på tyska.

Men annars tänker jag generellt att det är positivt att jag som kommer vara hemma mycket med barnet talar minoritetsspråket så att barnet tidigt lär sig det bra. Sedan kommer tyskan ändå på köpet förr eller senare. Och pappan träffar ju förstås barnet flera timmar per dag också. 

Vi har också tre språk hemma och tycker att det fungerar förvånansvärt bra. Jag pratar svenska med sonen, min man italienska och vi bor i Tyskland. Familjespråket är italienska men min son son är 2, 5 år gör redan skillnad på språken. Han svarar mig på svenska min man på it och om vi har besök växlar han till tyska. Det är otroligt spännande och vi blir förvånade nästan varje dag över hur många ord han kan och hur snabbt han växlar mellan språken.

Däremot vet han inte ännu att det är olika språk, det kommer intuitivt. Om jag frågar vad Auto eller Machina heter på svenska eller mammas språk tittar han på mig som ett frågetecken även om han mycket väl vet att det heter Bil. Den kopplingen kommer väl senare.

Just nu är svenskan det starkaste språket men om vi blir kvar här kommer antagligen tyska bli hans egna första-språk

Tycker att ni inte ska prata engelska med barnet. Engelska är inte erat modersmål. Svenska och din mans språk räcker.

Vi har också tre språk, jag svenska, min man arabiska, engelska föräldrarna emellan och så engelska plus arabiska i skolan. Vi har alltid varit oerhört konsekventa med att tala vårt eget språk med barnen. Detta innebär att jag alltid talat svenska med dem och det har gått bra för de har inga problem med uttal eller intonation.

Däremot brister de en del i ordförråd pga de inte läser svenska i skolan. Läxorna är på engelska och arabiska och då gjorde jag så till en början att jag t,ex, hjälpte dem med matematikläxan på svenska fast de läser matematik på engelska. Detta blev i längden extra ansträngande för barnen och fungerade förstås naturligtvis inte när det gällde sådant som uppsatsskrivande eller projektarbete som måste lämnas in på engelska. Jag var också väldigt noga med att köpa svenska böcker men samtidigt har de desto längre de går på engelsk skola behöv av att läsa engelsk litteratur för att utveckla det språket till fullo. Så det blir tricksigare desto större barnen blir med att vara konsekvent när det gäller de olika språken speciellt om de har ett annat språk i skolan.

Sedan har de olika "ovanor" när det gäller språken. T.ex. har de väldigt svårt att skilja på orden leka och spela på svenska eftersom båda heter "play" på engelska. Så de kan säga sådana saker som att  "leka fotboll". Åka blir ju "go" på engelska men man kan inte säga "jag går" på svenska om det inte rör sig om en promenad. "Jag går till Sverige" kan de säga  när vi ska flyga hem på semestern.  Så det blir lite tokigt ibland.

Jag har samma funderinga kring mitt kommande barn. Det kommer att spendera sina första år i Sverige, men pappan är nigerian och vi talar därför engelska med varandra. Däremot har han sitt stamspråk yoruba som han blandar med engelskan när han är med sin familj. Det är just denna blandingen som oroar mig lite, kommer barnet märka när han blandar eller kommer den tro att allt är engelska?
Självklart pratar vi ju enbart engelska han och jag, men jag skulle önska att när han är ensam med barnet då anstränger sig och talar enbart yoruba utan att blanda med engelskan.  

 

Jag tror att man far acceptera att det inte alltid blir helt perfekt eller att ordforradet inte ar komplett pa alla spraken hos ett barn som talar tva eller flera sprak. Man kan naturligtvis gora en del for att ratta och forklara osv, men det viktigaste ar att kommunikationen pa spraket funkar. Om det blir lite fel ibland ar inte hela varlden, och ganska latt att ordna till senare om det skulle behovas (till exempel om barnet flyttar till ett land dar spraket talas av majoriteten). Det ar valdigt ovanligt att barn som ar flersprakiga ar helt balanserade pa alla spraken, dvs att de kan alla spraken lika bra och har ett helt komplett ordforrad pa allihop. Oftast blir det sa att varje sprak anvands inom ett visst omrade och pa det sattet specialiseras. Till exempel blir ett sprak skolspraket, ett kanslospraket, osv. Och det ar ju inte sa illa det heller. Om de skulle hamna i en sadan situation att de behover utoka ordforradet ar det ju relativt latt. Medan de fortfarande ar barn tycker jag att det viktigaste att man haller alla spraken levande sa att de anvander dem i alla fall i vissa situationer och kan uttrycka sig mer eller mindre obehindrat om an med lite smafel har och var.

Som jag skrev tidigare i tråden så har vi fått förklarat för oss att det är väldigt viktigt att stötta upp under det "svagaste" språket, dvs det som samhället inte pratar. Med böcker, filmer och aktiviteter som ger barnet ett större ordförråd.
Vår son pratar nu både svenska, spanska och har börjat med engelska på egen hand! Inga problem alls!!

Vissa säger att ni inte ska prata engelska med barnet men det är väl mer språket ni använder sinsemellan för att kunna prata med varandra överhuvudtaget? Då blir det ju som det blir.

Jag är svensk, gift med en japan och bosatt här och vi pratar engelska med varandra. Min man kan inte svenska men jag kan japanska och har engelska som känslospråk, det är mitt starkaste språk som jag helst använder.
Jag läste på en hel del inför att min son skulle komma, nu är han visserligen bara 6 veckor gammal men vi kommer köra det som de flesta här inne redan nämnt och som verkar vara det enda rätta - Jag pratar svenska, min man japanska och när vi är tillsammans pratar vi engelska precis som vi alltid gjort i våran relation trots att jag pratar min mans modersmål.

Bara man är konsekvent så ska det nog gå finfint! 

Min dotter ar 5 ar och tresprakig. Vi talar svenska och tyska hemma och sa har hon franska i skolan. Hon var tidig med att prata och pratar alla spraken bra. Dock kommer franskan starkt nu och hon har borjat blanda in franska nar hon pratar svenska och tyska. Jag pratar bara svenska med henne och hennes lillebror och pappan tyska. Nu har vi en aupair fran tyskland eftersom det var barnens svagaste sprak. Sonen ar 2.5 och pratade relativt sent. Han pratar battre tyska eftersom han varit hemma med aupairen. Han borjar nu forsta franska eftersom han borjat skolan och gar halvdagar.
Tillsammans pratar jag och min man antingen vara respektive sprak, eller tyska beroende pa om aupairen ar med.

Vi bor i Geneve, och har ar det valdigt vanligt att barnen ar tva eller tresprakiga, sa det ar helt naturligt for barnen att kompisarnas foraldrar pratar olika sprak.