Hur kan ni påstå att det inte finns fattiga människor i Sverige?

Har du träffat på många som börjar där när de är äldre än 35 år, alltså då börjar med att vända hamburgare?

Inget fel med att jobba där, jag är fullt övertygad att det krävs både fysisk som psykisk styrka, att det är både stressigt och pressande.

Jag pratar endast om att de som av olika skäl är arbetslösa, blivit friskförklarade av FK eller går på försörjningsstöd bara kan ta sig i kragen och skaffa ett arbete, att det finns massor med arbeten. De flesta massor av arbeten som inte kräver utbildning eller erfaren het är just snabbmatsbranschen och callcenter. 

Jag påvisar bara att alla faktiskt inte är mellan 18-25 år, många är betydligt äldre.
Tror du att dessa ställen anställer 45+ utan erfarenhet på området, de som kanske är lite sjuka, lite slitna i kroppen, inte har lika mycket ork som en 20-åring? 

Så det låg annat bakom den sparken. Tycker ändå att det är illa att bli sparkad efter 20 timmar utan att det blivit påpekande/tillsägelse från chefen, detta förutsätter naturligtvis att personen aldrig arbetat på ett liknande arbete.

Om man får nöja sig med Dressman är man inte fattig, fattig är man när man inte kan köpa kläder när de gamla kläderna är slut, när skorna inte klarar att vistas ute osv.

Man är heller inte fattig när man har platt-TV. 

Du förutsätter att alla har tillgång till stormarknader, ICA och Konsum på småorter har inte alls så mycket ur ICA Basic och COOP xtra.
För att ta sig till köpcentra där dessa finns där jag bor krävs 3 bussbyten, reslängd drygt 1 timma enkel resa.

Det finns även undersökningar som gäller matkassar över hela landet, vissa regioner är betydligt dyrare än andra, det är faktiskt så att medelinkomsten i många dyrare regioner är lägre än där maten är billigare.

Om skyddsnätet fungerar, om man faktiskt får socialbidrag när man är berättigad.
Om man inte faller mellan olika stolar och blir slussad runt, runt och runt, utan att få hjälp.
Om inte socialkontoren i sin besparingsiver hittar ett kryphål i den behövandes sitaution som gör att dom kan neka försörjningsstöd, trots att personen inte har nån annan möjlighet till försörjning.

Ja, då kan man nog klara sig.

Men dom andra då, dom som inte har en sån tur.
Dom som hamnar utanför alla skyddsnät och dom blir fler och fler, vad gör vi med dom.

Är det ok att pressen är så hård på våra socialkontor att dom behöver leta efter ursäkter för att slippa betala ut pengar till den som behöver.

Som han som blev utkastad från psyket utan pengar men med en lägenhet.
Utan några pengar alls, gick han till soc, bara för att bli nekad pengar till mat.
Dagen efter gick han dit igen med samma resultat.
Tredje dagen var han så hungrig och desperat att han när han blev nekad,
hotade tjänstemannen med våld och körde en hand genom en glasruta.
Samtidigt som han bad personalen att kalla dit polisen.
För allt han ville var att bli inspärrad så han skulle få något att äta.

Så långt har det alltså gått, att vi pressar sjuka människor så hårt att dom inte upplever sig ha något annat val än att göra något olagligt för att få hjälp.
Och sen klagar vi på att våldet ökar.
Desperata människor begår desperata handlingar.                       

Alldeles riktigt att det handlar om prioriteringar.
Och för en del handlar det om att prioritera hyra, mat på bordet, ev. mediciner och nödvändiga kläder.
Sen finns det inget kvar till ett sparande.
Först måste man överleva här och nu, innan man kan börja spara.    

Och tycker du det är ett bra samhälle som låter  sjuka människor vara hänvisade till att panta ihop pengar, för att få ihop till mat?
Är det så du vill bli behandlad av samhället om du en dag skulle bli sjuk?   

Dessutom är det faktiskt så att väldigt många arbetar hela sitt liv som undersköterska, i kassa eller andra låglöneyrken. Löneutvecklingenär inte speciellt stor inom dessa yrken.